Och på den femte dagen… Vernissage! #Blogg100

Vänner kommer och vänner bestå. En av dem som består hade vernissage idag tillsammans med ett par kompisar som har målat tillsammans i 25 år ungefär två gånger om året under denna tid. Nu ville de visa upp det. Och mycket fint fick vi se.

Och mycket fint fick vi höra….

En man spelade på snäcka. Efteråt kom han fram och hälsade på mig och då kände jag igen honom. Vi umgicks i samma gäng i början av sjuttiotalet. Tänk, hur det kan bli. Vi pratade länge om gamla tider och vänner från förr. Sen visade sig att han var på denna vernissage för att han kände en av de andra två utställarna. Hon, i sin tur bor vägg i vägg med oss i grannhuset. Världen är faktiskt inte så stor, alltid.

Tiden är ingenting i dessa sammanhang när 70-tal smälter ihop med nutid och tar vägen via vänner man har lärt känna däremellan.

Jag tror att mitt liv alltid har gått ut på att få ihop alla världar – alla pusselbitar.  Och idag kändes allt komplett på det sättet. Det roliga är att det händer när man minst anar det.
Och bilder från alla epoker i livet pusslar också samman delar av en själv. Musik och bilder kan bilda en enhet. Och det är bara för oss mottagare att inta alltihop.

Jag står bredvid och ler.
Det här är mitt liv…. 😉

Tack för dagens vernissage!