Mot nya djärva mål…
Jag har klarat av en tiondel av #100Bloggandet. Allting funkar bara man fokuserar och tar ett steg i taget – eller en tiondel i taget, som idag. Om man tänker sig att man ska blogga 100 dagar i sträck kan nog bloggandet torna upp sig som ett oöverstigligt berg.
Precis som det kan kännas oändligt långt till sommaren om man börjar längta redan efter jul.
Det känns lättare om man försöker dela upp tiden i kortare perioder.
Ju äldre jag blir kan jag t.o.m. börja känna att jag vill stanna tiden, även en vanlig torsdag. Jag vet hur bra jag har det nu men vet ingenting om morgondagen. Kanske jag inte ens lever imorgon.
Idag skiner solen, jag har en skön eftermiddag hemma med nära och kära och med eftermiddagsfika. Solkatterna trivs i solljuset och jag trivs i fåtöljen.
Just nu….
Visst kan jag drömma om hur varmt och skönt det skulle kunna bli i sommar, men då missar jag ju alla dagar och veckor som passerar under tiden, som kanske är minst lika trivsamma, och alla väntade och oväntade möten med andra människor.
Jag kan också längta efter vissa saker som ska hända, men tiden kommer aldrig att verka så evig som när jag var barn, då tiden alltid tycktes gå för långsamt.
Nu är det bara att dra ett djupt andetag, kisa mot solen och tänka att jag står i en skidbacke i alperna och tar en paus i gatuvimlet.
Blundar jag, går det ännu bättre. 😉
Imorgon är en annan dag….
Och så lite mer pausmusik med
”Färgradion – Kvinnogöra”, på begäran…. 😉
Mycket nöje!
Time in Stockholm 
Tid 