Om tillgänglighet, dag 12, #Blogg100

Den lilla fina maskrosen som du kunde se på gårdagens blogginlägg, hade inte blivit fotograferad om jag inte fått rådet att titta efter den, av en förbipasserande kvinna nere i Tantolunden, där jag satt och solade på en bänk. Och hon hade säkert inte sagt något till mig om jag hade tillhört de mötande, hastigt gående ute på solskenspromenad.
Men hon blev själv så glad över sitt fynd så hon var tvungen att dela det med någon tillgänglig person i närheten.

image

Att vara tillgänglig i rätt position och i rätt tid är väl inte så lätt.

En del är alltid tillgängliga på det ena eller andra sättet. De verkar inte kunna stänga av den knappen. Det kan vara fint också, att alltid kunna ställa upp om någon behöver hjälp och stöd.

En del klagar mer på andras brist på tillgänglighet. Om man inte svarar på telefon eller på sms, eller om någon inte kommer fram till någon myndighet eller om någon läkare har knasiga telefontider….eller inga alls.
Det kan naturligtvis vara problematiskt, men ibland får jag för mig att många tycker att alla andra ska göra sig tillgängliga, medan de själva inte behöver bjuda på sig själva alls.

image

En del människor ställer alltid upp, och lite för osjälviskt, för de osjälviska människorna kan ge övriga personer dåligt samvete…. ”Varför är hon så duktig, då?”
Och så sluter man sig i sitt skal, rädd att bli påhoppad och ombedd att hjälpa till, ge en slant till tiggaren, prata med en främling. Hellre ingen kontakt än att behöva säga nej till några, kanske några tänker.

Kanske också jag?

Men just därför blir jag så glad över att ha varit tillgänglig åtminstone en gång vid rätt tillfälle och på rätt plats.
Det kan löna sig, tänker jag.
Det behöver inte medfölja en massa outtalade krav och förpliktelser….  bara en liten guldstund på vårkanten….  😉

image

Idag gjorde vi en annan promenad i närbelägna Nyckelviken. Såg skog och sjö och en mängd picnic-sugna barnfamiljer, och jag fylls av glädje över att kommande släkten också går ut i skog och mark och gör sig tillgängliga för naturupplevelser, i umgänge med andra barnfamiljer i skön miljö och dessutom är föräldrar och barn tillgängliga för varann.
Jag hade inte vågat hoppas på att de där relativt enkla nöjen som inte kostar så mycket, annat än en god Miljövård förstås, skulle leva kvar så länge till.
Men det finns hopp om mänskligheten… och om vi människor får uppleva hur tillgänglig vår natur är, vill vi säkert verka för att den ska fortsätta att vara det för alla….

image

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s