Ibland känns alla kommentarer överflödiga. Mina ord faller platt till marken. Människors liv slås till spillror och de flesta av oss står handfallna bredvid, tafatt undrande och orkeslöst inväntande nästa drag från motståndaren.
Förfasande oss, och i vissa fall faktiskt,  går några av oss till handling. Visar mod och tilltagsenhet. Hjälper till med något, bidrar ekonomiskt och mänskligt. Men så kommer bakslagen i form av omänskliga beslut från EU och vansinnesaffärer på toppnivå.

Hur länge ska förra årets prisbelönta volontärer orka?

Och under tiden pågår krig, terror, kvinnoförtryck och diverse konflikter långt bort i fjärran land. Så långt bort att några människor inte ens tror att det är sant.

Första april hela veckan, typ…

Nu märker jag att mitt försök att komma vidare och tänka positivt, har gått i stå…

Men så lätt får jag inte ge upp.

Nu är vi igång igen. På jobbet finns bara rara barn och vuxna. Jag trivs på jobbet, och förstås med mina nära och kära härhemma.
Om två och en halv månad har vi sommarlov. En utlandssemester, och sen landet, väntar då…

Bara positiva saker för egen del.
Men kanske har alla människor sina mörka och ljusa stunder. Inte konstigt alls, bara det att det inte märks utåt.
Det värsta är väl att inte kunna påverka situationen. Som att sitta i ett sjunkande skepp och inte hitta livbåtarna. Eller hitta livbåtarna men se andra sjunka med skeppet till botten.

Men…..Aldrig ge upp!
Vad finns annars kvar?

Det blir nog en passande låt här…

Vi ses imorgon! 😊