Vårtecken. Dag 42, #Blogg100

Vårtecken står som spön i backen en dag som denna. Nu tänker jag inte bara på blommor och blad och fågelkvitter, utan även på mig själv, då.

När jag börjar cykla till jobbet igen, är det vår. Jag kan förstå människor som säger att det är sån frihet att ha en bil. Att bara kunna sticka iväg…

Körkortslös som jag är har jag aldrig känt så, utan snarare tvärtom. Alltid beroende av någon annan. Kan inte riktigt påverka när och hur och vart denne någon kör.
Nej, tacka vet jag cykeln! Med den bestämmer jag helt själv. Och det är härligt att ha makten över mitt eget liv.

”Men om du ska fara långt?”

Jo, men i så fall kan jag åka kommunalt eller ta tåget, eller vad som är lämpligast. Det är också frihet.

Men en del bilister fattar fortfarande inte….

Men det gör inget för jag cyklar i alla fall ifatt dem och förbi dem i alla bilköer – den absolut vedervärdigaste formen av bilåkande.

Och som cyklist och gångtrafikant kommer jag ju också närmare naturen och alla vårtecken. Jag kan stanna för att ta en selfie mitt på bron, t.ex.
Det varken får eller kan en bilist.

När jag cyklar känner jag dofter som slår emot mig i alla grönområden, och hör småfåglarna kvittra i buskarna utmed parkvägarna, och hör barnen sjunga i gathörnen.
Sinnliga former av vårtecken…

Fri som en vind jag cyklar….

Huvudsaken att man inte cyklar omkull, eller blir påkörd av en bil.
Använd hjälm!
En gång cyklade jag omkull när det hade blivit oväntat halt. Då var jag glad för hjälmen. Min skalle är förmodligen värd mer än några hundringar för en hjälm.

Och även katterna har får göra en tur idag till veterinären för vaccination. Det var också en nödvändig säkerhetsgrej för deras del, men de var inte roade. Det var vi.