Ibland kan mitt jobb kännas som en ren fröjd. Inte bara cykelvägen dit och hem, utan även själva arbetet, förvånansvärt nog…. 😉
Jag var ombedd av mina fd kollegor att komma till deras klass – en parallellklass till vår Förskoleklass – och ha en sångsamling med dem.
Ja, det är roligt att hjälpa till om det finns möjlighet, men jag hade inte riktigt kunnat föreställa mig att det skulle bli så kul. Inte bara för barnen och de andra kollegorna, utan även för mig.
Sångsamlingar kan verkligen bli hur hemska som helst om ingen är på humör, men de kan också bli helt fantastiska när alla är på G.
Då kan jag känna att det är det här jag är gjord för. Att sjunga med barn, skoja med dem och improvisera och få roliga infall i stunden. När dessutom de andra vuxna hänger på märker barnen att det här är samspel ”på riktigt”. Det är a och o med all pedagogik, att barn märker att de vuxna är överens och trivs med det. Och det är särskilt viktigt när det gäller att musicera tillsammans. Det går inte att få barn att sjunga om det sitter något surkart till fröken bredvid som inte deltar. Lyckligtvis sker inte det så ofta, och särskilt inte idag.
Jag sjunger förstås med våra egna barn, men för dem är det ju inte nyhetens behag längre. Jag är ju den där vanliga fröken som står och tjatar om överdragsbyxor och andra triviala ting, till vardags.
Men när jag blev ”gästarbetare” idag var jag ju bara en skojig och lite tokig sångfröken och ingen tjatmoster, vilket säkert bidrog till den goda stämningen.
Alla barn och vuxna sjöng och skrattade sig igenom samlingen såpass att jag drog över tiden och nästan glömde att ta min rast.
Det var roligt och uppiggande för en gammal sångfröken att slippa vara tjatig, om så bara för en kort stund.
Nice! 😊
Time in Stockholm 
Tid 