Följer Prince… Dag 54, #Blogg100

”Prinsen är död – Leve Prinsen”, skrev en facebookvän lite fyndigt härom kvällen (då en ny ”äkta” kunglighet hade blivit född samma dag som Prince dog).

För egen del har ”Prinsens” bortgång passerat väl obemärkt, i alla fall känslomässigt. Jag kan inte säga att det är något jag skäms för, men lite skäms jag över att jag egentligen aldrig har bemödat mig om att ta reda på hur hans musik verkligen låter. Det var ju inte min generations musik, kan jag ju skylla på, men det är inte riktigt rättvist förstår jag nu när jag äntligen anstränger mig och uppdaterar mig på hans bibliografi. Musiken var tämligen tidlös.
Han var en multiinstrumentalist, och ett underbarn ungefär som Michael Jackson, utan att för den delen vara en barnstjärna. Hapn verkade ständigt vara på väg och hans kärlek till musik gjorde musiken så gränslöst tidlös som musik ska vara när den är som bäst. Vem är då jag, som ändå är musikutbildad, att prata ”generationsmusik”?

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10153726872034671&id=549969670

Allt det förstår jag, men när jag faller för Prince är det när han sitter ensam på en pall och spelar gitarr och sjunger tillsammans med sin publik, i ett videoklipp. Med charm och fin kontakt med publiken skapar han musik tillsammans med dem. Inga divalater eller tillgjordhet. Nu har han vunnit mitt hjärta, också, om än för sent.

Och till min stora glädje hittade vi dessutom hemma i vinyl-hyllan en äkta Prince-platta – som jag tydligen förutseende nog, har köpt en gång på 80-talet med ett sådant skivomslag som verkligen hörde min generation till. Bara omslaget gör mig rörd nästan till tårar. Med texter och illustrationer som minner mig om min tids pop-hjältar.
Visst är även musiken bra, men allra mest är ”min” Prince den ensamma musikern och musikanten med stor närvaro och kärleksfull och humoristisk publikkontakt.