Snart finns ingen återvändo.
År 1994 flyttade vi in in i vår innerstadslägenhet – stor tur med byte – mitt i sommaren. Värmen var som idag och det kändes som i Rom eller Paris. Ljummet på kvällen och underbart nära till allt. Fotbolls-VM på Tv. Jag tog små skutt av glädje när jag gick till närmsta affär för att inhandla nåt jag glömt. Det kändes för bra för att vara sant att vi i vårt kalla Norden kunde få uppleva något liknande.
Men tiderna förändras. Nu är denna värme här redan i juni och t.o.m i maj. Flera av detta års vårmånader har varit varmast någonsin.
Och visst kan vi fortfarande njuta, men hur länge till?
Det finns en del som säger att de inte tror på klimateffekterna…
Jag vill påstå, att tro kan man göra i kyrkan, och ingen annanstans. Särskilt inte om det gäller vår gemensamma planets hälsa. Den planet som vi är så usla på att ta hand om.
Vad beror det då på?
”Voffö gör vi på detta viset?”
Pengar, pengar, pengar.
Inget annat styr när det kommer till kritan.
Vad det sen kommer att kosta när miljökatastrofer runt om i världen leder till att vi får ännu fler flyktingar till vår del av världen – den del som fortfarande kan vara beboelig om vi har tur – är det ingen som bryr sig om.
Kortsiktighet är mottot i all världens beslut. Men i en artikel i dagens DN var det några forskare som påpekade hur de som vill göra miljömässiga framsteg alltid måste bevisa lönsamheten i ett miljöprojekt, medan de som vill behålla status quo aldrig behöver bevisa något.
Det är ju både slött och ovetenskapligt och oekonomiskt, eftersom ett samhälle aldrig kan tjäna på miljökatastrofer av olika slag.
Därför ber jag er nu att gå in på den här länken där ni kan läsa Malena Ernmanns utmärkta blogg om brunkolet. Och också hjälpa till att stoppa det genom en underskrift…
Snälla, snälla, snälla… 😉
Time in Stockholm 
Tid 