Sveriges konstmusikliv projektifieras. Inga pengar räcker till nutida kompositörers musik på konserthus och i radion utan nästan all musik som framförs är skriven av ryska och tyska farbröder födda för över 200 år sedan.
Som om man inte skulle visa nutida konstnärer på Liljewalcks eller Picasso på Moderna. Det är skrämmande. Det är bara i någon slags projektform nutida musik presenteras.
Eller på kyrkokonserter. Men en tidning som DN har ju för länge sedan bestämt sig för att aldrig recensera kyrkokonserter. Som om de aldrig skulle recensera andra rock-konserter än arenarock med Håkan Hellström….
Men i det fallet tycks det inte finnas gränser för hur liten eller okänd artist det är…. eller om det är en pub i en håla in the middle of nowhere.
Jag är sur! 😡
I skolan görs också musikämnet plågsamt obetydligt. På gymnasiet finns inte ämnet alls, längre. Om man inte särskilt väljer estetisk variant, men det kanske inte finns överallt.
Hade jag gått i skolan idag hade jag också trott att musik var lika med Mello
eftersom jag inte hade vetat bättre.
Nu vet jag ju bättre. Det är roligt att det finns musikalisk mångfald, men om det inte finns möjlighet för det stora flertalet att upptäcka det, så är det väldigt synd om vårt land som missar allt det vackra.
Jag läste den här artikeln idag och blev både uppbragt och bekymrad men samtidigt glad över att den så väl belyste problemet.
Nu glömmer vi alla sorger och bekymmer. Bara att tralla vidare… 😉
Time in Stockholm 
Tid 