In i det sista tillät jag mig att blogga med mer och dyrare mediautrymme än någonsin. Som om bloggen blir bättre av det…. 😉
Men jag är nöjd i alla fall. Det finns fler möjligheter och jag kan fortsätta i ungefär samma fotspår. När jag inte medgavs att publicera mera på den ”fria, kostnadsfria bloggen, tänkte jag att jag skulle ta det som ett tecken att sluta. Vad har jag mer att erbjuda, typ? 😉
Men är man seg så är man…
Jag kan ha svårt att börja med saker och ting, men när jag väl har börjat kan det kännas ännu svårare att avsluta.
Men det känns skönt att någon annan sätter ramarna. Som det här med hundra dagars blogg. När jag själv sätter igång med nåt projekt, har jag mycket svårt att strama upp det och sätta punkt i rätt tid.
Skulle nog behöva en personlig ”slutasägare”, fast sådana personliga coacher är aldrig billiga.
En som inte ville sluta säga ja till att vara på landet igår, var vår katt Miserere, som sprang till skogs redan igår morse och vägrade komma fram när vi skulle in till stan för att gratulera Mamma, så jag bestämde mig för att jobbpendla de här dagarna istället. När vi väl kom ut igen igår kväll kom hon fram lagom till middagen… Nöjd som ett spjut. Och samma för oss andra. Så skönt att bara delta i försommaren där den befinner sig och inte bredvid och alldeles för sent.
Det blev en okristligt tidig men fin morgon.
All sömnbrist i världen uppvägs av detta.
Att det sedan kom värmeåskväder lagom till jag kom ut igen hör till bilden. Men jag hann ändå bada innan det brakade loss. Ingenting är beständigt och allt är oberäkneligt men om man bara kan lära sig att balansera på den sköra tråden ”lagom”, kan man ändå få ut det bästa av det mesta…. tror jag, trallalá! 😊
Imorgon är det den sista bloggdagen. Det känns inte direkt lagom, men det känns definitivt!
…..svårsmält….
See ya! 😊
Time in Stockholm 
Tid 