För elva år sen började jag blogga.
En ny tid, en ny plats, ett nytt sätt att uttrycka sig. Jag har från och till skrivit dagbok hela mitt liv, men inte så här inför publik. Lite som att skriva brev förr i världen, men då visste jag ju vem jag skrev till.
När jag bloggar kan jag aldrig vara riktigt säker på vem eller vilka som läser.Der är ju lite av tjusningen, det där ovissa. Jag lägger inte upp någon statistik offentligt, eftersom det känns som om jag skulle delta i någon slags tävling. Det är inte därför jag skriver….
Men varför skriver du då, undrar den frågvisa?
Det finns säkert kloka svar på den frågan, men..
Jag tror att jag skriver för att det är roligt. Fortfarande roligt, trots att mina fd bloggvänner tycks ha slutat för länge sedan, och trots att jag har så många fler kommentarer och gillande på Facebook och Instagram än här. Men där ser man… Sådan här aktivitet kan man inte mäta på det sättet. Det måste komma inifrån mig – lusten att skriva och formulera mig. Så länge lusten är någorlunda vid liv så fortsätter jag.
Bara så att ni vet…. 😉
Det är samma med allt kulturellt och konstnärligt skapande. Känner du inte lust, blir det ganska meningslöst..
Som mitt körsjungande. Jag minns hur jag för ungefär 20 år sedan med stor lust och hängivenhet deltog i alla repetitioner inför konsert då Bachs H-mollmässa skulle framföras. Ibland satt jag ensam i sopranstämman och lyssnade när de andra tragglande på med sina stämmor. Min soprankompisar var vid den tiden så upptagna med tusen andra saker, men trots att jag redan sjungit musiken med min förra kör och därför kunde den väldigt väl jämförelsevis, gick jag på alla repetitioner. Varför? Jag gick på lustprincipen, helt enkelt. Jag älskar Bach, alla stämmor är lika viktiga och roliga att sjunga. Jag kände också att jag hade en uppgift att fylla, eftersom jag kunde verket ganska bra, och jag kunde leda min stämma på rätta vägar, när det var svårt. Dessutom hade jag inte några större problem med infektioner på den tiden, vilket gjorde att min röst lydde mig tämligen obehindrat.
Ok…. Jag kan fortfarande sjunga och känna den där lusten att brista ut i sång, men till skillnad från mitt skrivande, kan inte jag bestämma i kören vad jag ska sjunga och när och hur. Men när jag skriver är det jag som är initiativtagare och som bestämmer hur jag vill ha det.
Att ta tid och plats för mig själv.
Ja, varför ska man inte göra det som är lustfyllt? Ge mig ett bra svar, den som kan!
Och… Grattis till den långa Tid vi har tillbringat tillsammans, kära blogg och tack alla som har läst och deltagit! Nöjet är helt på min sida… 😉
Time in Stockholm 
Tid 