Den röda tråden…. #11

Vi följer den röda tråden för att vi tror på allas rätt till ett liv. Hur ska vi annars stå ut?

Om du har flytt över land och hav – ensam utan familj och anhöriga – och kommer fram till det du trodde var friheten – vad vill du inte höra då? 

Att ditt gamla land visst är tryggt, att du kanske inte alls hade något att fly från, att du bara kom hit för att du skulle få hit din familj…?  

Som om det vore konstigt eller suspekt att vilja återförenas med sin mamma och syskon, och kanske pappa efter lång tid av oro och skräck? Vem vill inte det? 

Äntligen i frihet i ett av världens rikaste länder? 

Nej, just nu känns inte Sverige rikt på någonting, framförallt inte medkänsla eller hjärtlighet. 

Men när jag står på Medborgarplatsen på manifestationen för de ensamkommande barnen, och ser alla dessa människor som engagerar sig för dem, och framförallt alla ungdomar som vittnar om sin långa resa hit och sin kamp för att leva och överleva här, tänker jag att min egen ångest och oro är noll och intet jämfört med deras oro och vånda inför vad som komma skall.

Tänk att göra sitt livs resa för att starta ett nytt liv, bara för att vid första sämsta tillfälle bli tillbakaskickad till ett öde, som de anar är värre än döden….


Vad kan vi mer göra än att följa den röda tråden som leder till rätten till ett liv?
När en sång från Afghanistans sjungs runtomkring på torget vid Medborgarplatsen, känner jag att ingen kan göra allt, men tillsammans kan alla göra någonting… 

Glöm inte det! 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s