Konflikträdd, eller….? #12

När jag var ung var det på modet att kunna ta en konflikt och inte backa och fega ur. Det var väl bra att kunna i och för sig, men för mig var det tufft eftersom jag aldrig har fått gå i livets hårda skola på det sättet.

Min mamma brukade berätta om sina snälla barn för sina väninnor.: -”mina barn har aldrig knuffat varann ens en gång”, kunde hon säga. Då sa väninnorna till sina barn: -”varför kan ni inte vara som barnen Roll? De har aldrig knuffats ens!” Jag tror att väninnornas barn hatade barnen Roll i smyg, sen dess. Naturligtvis var det inget som uttalades högt, att man på något sätt ogillade någon eller var sur och avundsjuk. Man gillade läget. Alla lekte med alla. Väninnornas barn insåg nog dessutom att de hade lite mer skinn på näsan och lite mer framåtanda än de där Roll-barnen, som ofta förlorade alla tävlingar i lek och idrott.

Jag kom att tänka på det med tanke på en artikel om konflikträdsla som jag läste i dagens DN. Artikeln gladde mig mycket, eftersom jag fick vatten på min kvarn. Visserligen blev vi nog väl mesiga, jag och mina syskon, men å andra blev vi duktiga på att uppnå samförstånd när så krävdes. Dessutom är vi inte helt utan aggressioner så som mamma lät påskina, så nog kan vi stå på oss om det krävs av oss. Men artikelförfattaren – Kristoffer Ahlström – vill gärna gå ett steg längre och menar att svenskars grundmurade konflikträdsla har banat väg för våra internationellt erkänt skickliga diplomater, vår saltsjöbadsanda och vårt konsensussökande som gör svenskar eftertraktade runt om i världen som medlare i konflikter. Att smyga runt konflikthärdar utan att storma rakt in, kan visa sig vara en smart taktik, både för en själv och omvärlden.

På 70-talet när jag gick på Lärarhögskolan var det inte på modet att sitta och trycka på sina känslor. Det var mesigt och borgerligt, till och med. Man skulle ställa krav och veta vad man ville. Men egentligen var nog ingen särskilt hugad att visa känslor och tala ut. Vi skulle ju ändå umgås i flera år….

Jag var nyligen utsprungen ur föräldrahemmet och hade knappast tränat på konflikthantering. Däremot hade jag bestämt mig för att helt ändra taktik från gymnasiet, genom att gå från att vara den tysta kamraten som aldrig räckte upp handen för att berätta något, till att bli en av de mest prataktiva i min grupp på lärarhögskolan. Det gick bra. Över förväntan. Däremot kunde jag inte då uttrycka någon slags ilska. Det kan jag knappt nu heller, fast det går bättre. Men att bestämma mig för att ta plats, det kunde jag. Det var många diskussioner om skolan och om världsläget. Det var intressant och roligt och ingen brusade upp, utan det var högt i tak,som jag minns det.

Varför skrek ingen otrevligheter till någon annan? Varför ingen polariserad debatt?

Det kan bero på att vi satt i samma rum och såg varann i ögonen. Ansiktsuttrycket speglade våra känslor och tankar. Ingen var anonym för den andre. Det var avvägningar för och emot….hur mycket är det värt att jag säger det här. Var det tvunget att sägas, för att något problem skulle lösas, så var det det, men annars lät man bli. Kanske var den empatiska förmågan så stor att man hellre begravde någon vinkling för ”det allmänna bästa’s” skull? Det går i alla fall inte att stänga av medkänslan tillsammans med människor man känner väl.

Det är tydligen lättare att stänga av hela sig när man skriver på nätet nuförtiden. Den enda känsla en del verkar våga spruta ur sig är ilska. Det är naturligtvis hemskt, men jag tror inte motvapnet är detsamma.

Jag tror inte man kan ändra andra, bara sina egna danssteg i en dans. Någon form av vänlighet i kombination med frågvishet. ”Hur tänker du nu”? ”Vad ska du göra åt saken?”