”Var jag än går, följer mig en hund kallad Ego”… #25

På besök hos svåger och svägerska som nyligen blivit med hund. En fin kungspudel kallad Felix, och alls inte Ego, som antyds i rubriken.

Den text jag citerar i ingressen kommer från en klassiker i körsammanhang. Mycket underfundig text, men den stämmer som sagt inte på hunden Felix.

Han verkar vara unikt rar och sällskaplig. Lugn och kärvänlig. När vi är ute på promenad ser han hela tiden till att hela flocken är med. Alla hans fyra människor. Så långt ifrån Ego man kan komma… 😉

Sen vi fick katt har jag inte sett mig som hundmänniska, även om jag tycker mig förstå andra djur bättre, men när jag tänker efter…Som barn VAR jag hund, konstant, eftersom jag inte fick en hund var jag tvungen att vara en själv. Jag gick på alla fyra, jag krafsade, viftade på svansen. Jag låg på en filt vid öppna spisen när vi var på landet. Men till slut sa min farmor ifrån till min mamma att det var nästan lite obehagligt. Då slutade jag vara hund. Och inte minns jag att jag önskade få en hund heller, någonsin mer.

När jag ser hunden Felix kan jag åter identifiera mig med ett hundkynne.

Jag tror att jag var hund i ett tidigare liv. Det är därför jag har blivit mer nyfiken på katter. De är lite mer spännande eftersom jag inte riktigt förstår hur de fungerar. Den självständiga kaxighet många katter kännetecknas av gör dem till självklara Egon men utan sluga baktankar…. Den där kaxighet gör mig lite avundsjuk. Man vet att katten gör som den vill. Hundar är gladast om alla är glada.