Långfredagen ska vara en lång och grå dag, och i år lever den verkligen upp till sitt rykte. I alla fall vädermässigt, även om solstrålar tittade in på altan i arla morgonstund. Men sen blev allt kallt och snålt och blåsigt. Men vad gör väl det när man kan ligga på sofflocket och sova sin eftermiddagslur och sen se ut över fjärden när man har slagit upp sina ljusblå. Tänk att vara liksom ett med naturen utan att röra en fena. Det är att njuta.
Men visst har vi späkt oss här också genom att ta en alldeles lagom lååååång promenad på förmiddagen. Sen intog vi frukost nummer 2 hos släktingarna, i grannstugan på tomten, och pratade bort någon timme. Får man ha det så trevligt på långfredagen tro?
Tja, det gick alldeles utmärkt. Jag tror att den där gamla man har i sig från förr att långfredagen ska vara tristast i världshistorien, som man har fått med bröstmjölken, trots stor brist på gudstro och religiositet i föräldrahemmet…. Det kanske sakta börjar plana ut och fördrivas ur ryggmärgsbeteendet. Ha tråkigt och lyssna på vacker musik, helst Bachs Matteuspassionen, som gick på radio varje långfredag i min barndom. Även om jag älskade klassisk musik som barn, var det ändå för lååååångt med hela Matteuspassionen som tar över 3 timmar. Inte fick man gå på bio eller göra annat roligt, eftersom allt roligt var stängt.
Nå! Jag tror att de där långa, tråkiga dagarna var karaktärsdanande för många generationer. Vi lärde oss att stå ut med att ha tråkigt. Att inte låta livet fortsätta som vanligt. Att stanna upp för en dag om året och tänka på Jesu lidande på korset. Att inte lida själva, kanske, men ändå besinna oss en smula. Att inte ta alla glädjeämnen för givet. För vad kan glädja oss då, om det roliga bara är självklart, medan vi kanske ser tråkigheter som en personlig kränkning?
Nu hör vi oss säga i Paris, Bryssel, Berlin och Stockholm att vi ska inte ge efter för terrorn och rädslan utan vi ska fortsätta leva våra liv som vanligt. Vi måste få leva.
Naturligtvis finns en poäng i det, men samtidigt – utan att för den skull ge efter för terrorismen – vore det inte på sin plats att vi i västvärlden i synnerhet, stannar upp för en stund och funderar på, inte om vi ska fortsätta leva våra liv, men hur vi ska leva?
Jag har själv varit i Jerusalem och sett Via Dolorosa, vägen som bar upp mot Golgata – platsen där Jesus blev korsfäst. Man behöver inte själv göra den Golgatavandring som han gjorde för att förstå hur plågsamt smärtsam och olycklig hans väg mot korset var. Man behöver inte ens vara religiös för att kunna känna empati med den som kallades Guds son.
Den människa som ensam utstod alla prövningar för vår skull – ska han ha gjort det förgäves? För att vi ska fortsätta leva våra liv som om ingenting hade hänt, bara för att visa att vi inte är rädda, vilket de flesta av oss är. Livrädda för att ändra vår livsstil, oavsett det vore bra för oss eller inte. Nej, jag menar inte att vi ska anpassa oss efter terroristerna, men att om var och en tog sig en stunds funderare över vad i livet som är värt att kämpa för, kanske vi lättare kan enas om ett bättre och mer hållbart samhälle. Då vore mycket vunnet.
Ett stilla eftermiddagsslummer på långfredagen, och sen kan världen se lite annorlunda ut efter en stilla reflektion, och dina medmänniskor kommer att häpna över vad en tråkig långfredag kan leverera.
Att finna njutning i långtråkighet kan tyckas en aning bisarrt, men jag är säker på att det kan bli ”det nya svarta”, eftersom det är den svåraste konsten av alla, verkar det som …
Men mitt i allt det mörka finns ett ljus…. Att kunna vissla en liten trudelutt mitt i det svåra, borde vara det svåraste på jorden men är kanske det enda som kan göra livet lättare…. 😉
Time in Stockholm 
Tid 