Nu blir veckorna allt mer kompakta. Allt ska ske och alla ska vara glada och njuta av det som sker samtidigt. Inklusive väder och vind. Idag tillkännagav sjukvårdsministern Gabriel Wikström att han är sjukskriven pga utmattningssyndrom. Det är inte första gången för hans del, men den här gången kunde han känna igen symptomen och tack vare det ringde han läkaren i tid. Han kände sig inte nedstämd denna gång. Så långt hade det inte gått.
Det är lite som jag har känt under året. Jag vet ju hur det var förra gången och jag vill inte på något sätt hamna där igen. Ibland behöver man flagga många gånger för sina chefer för att de ska fatta att läget är ansträngt. De kunde jag inte förra gången, eftersom jag inte förstod själv vad som hände. Att både vara skör och känna sig utsatt och att samtidigt stå upp för sin sak är inte så lätt. Men andra gången vet man ju bara alltför väl vartåt det barkar när sömnbrist slår till, trötthet, vissa minnesluckor, spänningshuvudvärk, lätt till tårar. Om jag tar på mig allt själv, är det svårt att hävda min rätt att säga nej till chefen, som lägger på mig arbetsuppgifter som egentligen inte hör hemma på mitt bord.
Det är då det brister.
Nu har jag lärt min läxa, liksom sjukvårdsministern, men det är ju ändå en dyr läxa många människor får betala med långa sjukskrivningar, för att lära oss hur vi ska parera och undvika många minor i arbetslivet. Som om det vore vårt fel att inte arbetsmiljön fungerar. Till på köpet finns det partier som på riktigt anser eller insisterar på att människor som är sjukskrivna fuskar, eller att de borde gå tillbaka i arbete tidigare. Tillbaka till ett arbete som gjorde dem sjuka? Grattis till en dålig idé!
Jag fick efter en termin börja rehab-träna i en skola som hörde till vårt rektorsområde. Det kändes perfekt, med en underbart gullig och omtänksam ”mentor” som stöd. Då kunde jag sakta men säkert jobba mig tillbaka till min fulla arbetstid efter ett läsår. Sedan friskskrev jag mig själv och sökte och fick ett musiklärarjobb, men det är en annan historia…… 😉
Så småningom letade jag mig tillbaka till min gamla skola och hamnade lite i bakvatten i förhållande till min gamla tjänst. Först nu, i elfte timmen, har jag fått tillbaka min tjänst som lärare i förskoleklass, ett år före pension.
Och det allra bästa är att min mentor från 10 år tillbaka ska komma till vår skola till hösten och jobba med mig i ”min” blivande klass och på vårt fritids.
Jag får nypa mig i armen. Det är för bra för att vara sant….men man ska aldrig ropa hej. Det kan gå fel, men det kan också gå hur bra som helst! Jag röstar för det sistnämnda. 😉
Time in Stockholm 
Tid 