Varav hjärtat är fullt… #72

”Varav hjärtat är fullt talar munnen”,  heter det i ordspråket. Kanhända stämmer det, men om munnen nu har talat i 71 dagar – eller som i det här fallet när pennan har skrivit, eller fingrar har blippat över tangentbordet – då är kanske inte hjärtat mer än halvfullt längre. Är det inte nog med uttryckta tankar och ord nu? Borde inte hjärtat hålla tillbaka lite och släppa fram andra inre organs formuleringar och uttryck? 

Ibland känns hjärtat överexploaterat. Alla ska känna och agera efter sina känslor. De är våra ”heliga kor”. 

-”Du måste göra det som känns rätt för dig”, säger man till varann. Det är något fint med att tala från hjärtat och att inte vara så förnuftig jämt. Men i min hjärna växer tankar fram, som kanske visserligen är delvis känslostyrda, men det finns ändå en logik bakom tankarna som ibland kan medföra att jag avstår från den där chokladbiten, eller gör att jag ser mig omkring när jag går över gatan istället för att kolla in ett sms i mobilen samtidigt. 

Jag behöver ju inte vara känslokall bara för att jag låter förnuftet styra ibland. Tvärtom kan ju mitt förnuft styra mig bort från ett känslostyrt ego och till ett mer empatiskt världstillvänt. 

Om en människa kan ta in omvärlden och samtidigt använda sig av sina egna upplevelser och tankar för att förvandla och omvandla detta till en ny tanke som ger nya idéer och nya meningsutbyten, anser jag att den människan har mognat som människa. Denna person har inte fastnat på en treårings nivå, där jagets känslor och viljor försöker styra omvärlden. Det kanske är skönt för jaget som låter hjärtat styra, men omgivningen skulle nog önska lite mer förnuft och mindre känsla.

Men ”för mycket och för lite skämmer allt”, enligt ett annat gammalt ordspråk, vars innebörd nog inte är så gammeldags, trots allt. 

Med tanke på att ett stort land i väst styrs av en man som låter sig styras av känslor och mycket sällan låter förnuftstyrda ord spridas i hans twittrande, vore det önskvärt om resten av världen lyssnade mer till sitt förnuft, som motvikt….. utan att vi för den skull behöver bli känslokalla. 

Endast Arktis isbjörnar kyla kräver – men vår varma hjärtliga omtanke behöver – för att överleva i ett inte tillräckligt bistert klimat. 

Att få balans i känsloliv och i ekosystemet bottnar kanske i samma tanke….

Både och! 

En kärleksfull intelligens, typ

Kan det vara nåt? 😉 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s