Dagen började bra, tyckte jag. Sol inne och sol i sinne. Jag hann med tunnelbanan som skulle föra mig fram i tid. Trodde jag… Den startade, men snart märkte jag att den bara kröp fram i snigelfart. Efter en lång stund informerades vi om att det tyvärr hade skett en olycka vid T-centralen. Vårt tåg skulle vända vid Slussen. Suck!
Det blev en annorlunda resa via röda linjen och en knökfull buss 4 över Västerbron. Framme efter 50 minuter istället för efter 30. Inte så illa ändå. Tur att jag inte jobbar i Hässelby. Då hade jag väl inte varit framme än…. 😉
Vid sådana här tillfällen får man ändå lite perspektiv på tillvaron. Så mycket som tas för givet. Så självklart att just jag ska komma dit jag ska på den tiden det ska ta. Blir det något fel börjar det krypa i kroppen av olust. Jag kommer försent, och fast jag inte kan rå för det känner jag skuldkänslor och nästan ett lätt illamående, ända tills jag får kontakt med min kollega på jobbet som säger att det är lugnt. Då släpper känslan och det får bli som det blir. Nästan som ett miniäventyr mitt i vardagen, bara att ta en annorlunda väg. Det kanske jag borde bjuda mig själv på lite oftare. En ny väg som piggar upp en aning, så att jag inte bara går till jobbet som en zombie varje morgon. Eller som isbjörnarna på Skansen….
Men mitt i mina tankar om omväxling erinrar jag mig att det fanns någon eller några som hade mest ”otur” just denna morgon. De som råkade ut för olyckan som var upphov till alltsammans. Man får sällan veta vad som har hänt, som trafikant, bara att det har hänt, och alla andra som inte åkte tunnelbana just den tiden vet ingenting alls. Tänk så många parallella liv som levs där så många passerar varann och ser varann utan att ha en aning om varandras liv.
Men nu var det ju så, att jag hade planerat att cykla till jobbet den här månaden, men det var ju bara det att polarkyla, hagel och drivis kom emellan.
Och om jag hade cyklat imorse, hade jag förmodligen kommit försent också, utan att ha något annat att skylla på än min dåliga kondis…. lyckligt ovetande om den olycka som annars hade hindrat min framfart.
Jag måste starta i tid för att inte komma i otid, med den kondis jag nu har.
Fast kanske ingen cykling imorgon. Då ska det regna… Och jag ska öppna på fritids vilket innebär att jag MÅSTE komma i tid! Om jag nu ska skylla på nåt…. 😉
”Har du bloggat klart nu, matte? Jag tycker du ska gå och lägga dig nu så att du kan gå upp tidigt imorgon bitti. Ska du öppna fritids, sa du? Då måste du cykla hemifrån innan du har vaknat, för att hinna i tid. Så som du pustar och flåsar bara du kastar lite bollar till mig, behöver du all tid i världen… 😉”
Time in Stockholm 
Tid 