En av mina gamla ”hållhakar” är att musiken kommer till mig först när jag lyssnar, och om musiken är hygglig kan jag även lyssna till texten, till nöds.
Musiken kan inta hela mig direkt och utan genvägar via några intellektuella funderingar. En text, även om den är hur bra som helst, kan aldrig ta mig med storm, som ett stycke musik kan.
Det finns musik och text som jobbar bra ihop däremot. Om den framförs av rätt sångare kan rentav såväl musik som text vinna på det. En del musik kan däremot sällan räddas av bra text, medan bra musik kan ha vilken text som helst utan att det stör.
Med anledning av den portugisiska sången som vann Eurovision i lördags, finns en drös människor som stör sig på dels att låten är så långsam och tråkig och dels att de inte förstår texten. Det är som om man inte kan förstå musik om man inte förstår texten. Nu har Alexander Rybak spelat in en engelsk version av låten, och plötsligt tycker så många fler att låten är så mycket bättre för att de förstår texten…..?
Jag kan förstå om man inte hör skillnad på en trumpet och en oboe, men text och musik är väl ändå inte samma sak?
Plötsligt blev musiken mycket bättre, tycker många. Jag kan förstå om man tycker att låten var tråkig, men jag kan däremot inte förstå att så många verkar nästan personligen kränkta av att den sjungs på ett för dem obegripligt språk.
Nu har jag ju bara läst ett trettiotal kommentarer om detta, i ett kommentarsfält, men jag kan inte låta bli att dra snabba växlar i onödan…. 😉
Det fanns också många som gillade originalet bäst, och tyckte Salvador Sobral förmedlade så mycket mer känsla i sitt framförande. Här håller jag med, och dessutom tror jag att det är tack vare att han sjöng på portugisiska, som är hans modersmål. Oavsett om vi förstod så förstod han själv vad han sjöng om, och kunde förmedla känslan rätt. Norrmannen Alexander Rykov må vara begåvad på allehanda vis, men engelska är inte hans modersmål.
Och handen på hjärtat….. Hur många texter av högre kvalitet har du hört i Eurovision? Mest bara hjärta och smärta. Ganska sällan något fyndigt eller klokt.
Nej, då lyssnar jag hellre till musiken i det vackra portugisiska språket, utan att begripa, än något slarvigt rim på svenska eller engelska…. Och jag ser hellre några gester som kommer från en mans eget uttryckssätt än några slimmade koreografier utan mål eller mening.
”Vi gillar olika”!
Det kan vi säga om människor av olika slag, men när vi kommer till musik och olika genrer, tycks ramarna vara betydligt snävare. Men det roliga är att en större del av Europa ser vidden av en förenad musikalisk kontinent som kan se skönhet i olikheterna, i olika språk och rytmer, melodier och uttryckssätt. Nu hoppas vi att Portugal kan gå före och visa oss andra vägen i denna utveckling, där musik och språk blir mer autentiskt och människor vågar visa sig själva mitt i musiken.
Länge leve musiken! 😊
Time in Stockholm 
Tid 