Från den ljumma kvällen igår till soligt blåsig förmiddag och iskallt bad från ilagd brygga till städning och stängning av sommarstället går allt som smort. Kunde sova ut imorse ovanligt länge. Har vaknat vid sex-sju-tiden varje morgon men i morse vaknade jag 9 först.
Att det inte var lika ljuvligt väder som igår underlättade hemfärden och Hanna-katten fann sig i att stiga in i buren.
Nu är vi hemma och tillbaka i verkligheten. TV-verkligheten, vill säga. Tänk att jag kan bli så trött på dessa partiledare, debatter av olika slag, kongresser och partimedlemmar som uppmanas att inrätta sig i leden. Miljöpartister är de senaste som ska foga sig. Nu ska hela miljöpartiet prata miljö! Hela tiden! Och bara det!
När en stor del vill prata om ensamkommande barn, om omänsklig behandling och om amnesti för dessa unga människor. Men mänskligt lidande vinner antagligen inga val.
Empati är utrotningshotat, läste jag någonstans.
Det stämme nog Tyvärr, vill jag säga, har partier som inte värnar mänskliga rättigheter förlorat min röst på grund av det. Frågan är bara vilka partier som skulle ställa upp på amnesti för dessa stackars pojkar….Och även flickor, som annars skickas till Afghanistan, ett av världens farligaste länder just nu.
Jag är egentligen mest besviken på socialdemokraterna. Det största partiet som har haft så höga ideal, i alla fall till en början. Om de skulle bry sig om dessa barn och ge dem amnesti lovar jag att jag skulle rösta på dem för första gången i mitt liv.
Men det kommer förmodligen inte att ske. Därför blir jag så trött. Vem kan man lita på i amnestifrågan? Vänsterpartiet, förstås. Fi. Och visst…. Miljöpartistiet, men vad har de att sätta emot? Jo, men inget av dessa partier kommer väl få så stor inverkan även om de båda skulle kunna få många röster. Men inga mittenpolitiker vill ta i vänsterpolitiker, och andra ”extrema” partier…. Jo, jag tror att många av dem tycker att även feminister hör dit. Kanske inte av elakhet men på grund av brist på kunskap… 😉
Jaja…. Nu pågår ett program om Carl Bildt. Intressant och så här i efterhand verkar han ändå sympatisk, fastän jag då tyckte att han verkade dryg. Men allt är ju relativt. Jämfört med nutidens politiker känns det ganska vänligt. Hela klimatet var annorlunda trots de hade stora konflikter. Några uttryckte sig kanske lite mindre trevligt, men språket var hövligt. Och dessa enkla slogans som partier nu kör med hade inte sin motsvarighet.
Förenklade sanningar har blivit allt vanligare och i takt med detta tröttar det politiska livet ut mig mer och mer. Fast jag samtidigt beundrar alla dessa ihärdigt engagerade politiker som aldrig ger upp. Heder åt dem.
Men ett år kvar till valet…. Hur ska jag orka? Känner mig redan sänkt. Kanske behövs en svensk Macron? Fast det är nog ändå inte riktigt en svensk modell. Nej, vi gillar nog mer den gnetige, envisa.
Men det bästa vore om samtliga befintliga partier tog sitt förnuft tillfånga och förbarmade sig över de ensamkommande, och eventuellt ensamfarande barnen.
Hoppas det!
Time in Stockholm 
Tid 