Perspektiv…  #93

Det finns tider i våra liv när vi har haft det lite jobbigt och tungt, och så finns det andra perioder som har varit ännu värre. Svårigheterna har varit av olika slag, och ibland tar vi åt oss personligen och lägger all skuld på oss själva. Ibland är vi rättvisa mot oss själva och ser att även andra kan ha en del i problemen som uppstått. Om vi tycker att vi själva är helt utan skuld och känner oss orättvist beskylla kan vi  lätt bli bittra och gnälliga. 

För min egen del ställer jag mig oftast lite vid sidan av och försöker se saken från olika håll. 

Jag relaterar till andra som kanske har det mycket värre. Som när jag idag läste om ungdomarna som utvisats till Kabul och möttes av effekterna efter ett terrordåd nästan direkt de kom fram. Otrevliga poliser mötte dem på flygplatsen. Ingen ville veta av dem och representanter från FN visade sig överhuvudtaget inte.

Läs länken här!

Varför har vårt land blivit så ogästvänligt och snålt på det mänskliga planet? Varför? 

När jag tar del av dessa sorgliga berättelser blir jag naturligtvis inte glad för egen del att jag har det så bra jämförelsevis. Men en viss tacksamhet över att jag är född i detta rika, fredliga land som under många långa år har byggt upp en välfärd och möjlighet för mig att yttra mig fritt utan att bli fängslad och torterad. För – trots allt – kommer ingen polis och hämtar mig fastän jag bloggar och klagar på regeringsbeslut gällande barnen som utvisas till Afghanistan. Det är det som skiljer demokratier från andra skurk-stater av olika slag. Fast man tycker olika än regeringsmakten blir man inte avrättad på öppen gata.

Man kan till och med påverka dem som har makten om man engagerar sig och går ihop med andra. Även om det ser hopplöst ut  ibland, vet man att det ändå inte är omöjligt i en demokrati att försöka förändra saker och ting.

Mitt liv är inte meningslöst hur hopplöst det än kan verka för stunden….  

Därför blir jag förtvivlad och glad samtidigt, när jag tänker på hur bra vi ändå har det samtidigt som det slår mig att inte alla har samma möjligheter. Därför känns det rätt att aldrig ge upp, och att aldrig lägga ner det sista hoppet om rättvisa åt alla. 

Att hålla den röda tråden högt – att alla har rätt till ett liv. 

Det kan inte vara omöjligt att påverka våra relativt hyggliga politiker om att avvakta med utvisningarna till Afghanistan. 
Kan Merkel, kan Löfvén! 

PS Tycker du att jag tjatar om detta får du tänka på att gruppen som jobbar för de ensamkommande barnen heter ”Vi står inte ut, men vi slutar aldrig kämpa”…. 😉 DS 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s