Sommar, sommar, sommar…..

Så många somrar det finns. Och så olika långa. Det kortaste sommarlovet jag har haft varade bara två veckor och efter den sommaren lovade jag mig själv, att aldrig mer så kort…. Fast jag var ung, inte trettio fyllda, kände jag mig så trött efter den sommaren. Jag jobbade i förskola och hade väl inte hunnit varva ner mentalt. 

Sen dess har jag aldrig haft så kort sommarsemester. Sedan jag blev musiklärare och senare lärare i förskoleklass, har somrarna varit oändligt långa. Åtminstone har det känts så kring midsommar. Senare, i början av augusti är det lika för alla som jobbar i skolan, när hösten kommer. Då vet man att ledigheten är över för i år. Det dröjer ett år till nästa sommar.

För mig blir det en speciell sommar och höststart. Det blir för sista gången som anställd har jag tänkt. Nästa år väntar pensionen. Om allt går enligt planerna, alltså…. 

Den här sommaren kommer att bli speciell på det sättet att jag för sista gången kommer att känna mig bunden att åka hem i augusti. Men fortfarande är jag glad att jag har ett jobb och att jag vet att jag får ett uppdrag som jag har önskat. 

Under många somrar, sedan vi fick katt, har vi tillbringat tiden här på landet i ett av husen där katter får vara, med tanke på allergier i släkten. I början delade vi tiden i huset med min brors familj, så att vi var ofta här i början och han i slutet. En sommar för tolv år sedan var det så att när vi åkte hem i mitten av juli, började sommarvärmen. Då satt jag i stan och svettades, men det var då jag hittade bloggen. Inget ont som inte har något gott med sig….. 😉 

Det jämnade ut sig. En annan sommar var det precis tvärtom. Men så småningom, när mina föräldrar inte längre bor i det stora huset, har det också blivit tillgängligt för bokningar, så vi har mer eller mindre själva disponerat ”katthuset”.

I år har det till slut blivit så att vi kan vara här obrutet från start till mål. Det kan hända att vi gör några avvikelser, men i princip…. 

I många år hade vi en liten segelbåt, och det var före katternas tidevarv. Grejen var att båten var så pass liten att vi ville inte vara ute i allt för hårt väder. Vi seglade ofta hit till landet och sen fick väder och vind avgöra om och när och vart vi skulle segla vidare. 

Men den där segelperioden vande oss nog vid att ta dagen som den kommer. Att sitta ute i sittbrunnen och äta middag i 10 graders värme och snålblåst, med mössorna på, eftersom det blev trångt i ruffen med fyra personer. Det var när vi hade gäster. Men även när vi var två åt vi ute i nästan alla väder utom hällregn. 

När vi nu har ett helt hus till vårt förfogande går vi ändå helst ut på altan och äter våra måltider. Det är också för att passa på tillfället. Resten av året har vi ingen balkong eller uteplats utan måste masa oss ner till närmsta promenadstråk, och medan hissen har gått ner har även solen hunnit gå i moln. 

Här lever man mitt i rutan. Väder och vind visar oss vägen in och ut. Ett steg in och ett steg ut. Längre än så är det inte….

För mig är inte sommaren lika med sol och blå himmel, konstant. Sommar är lika med omväxlande väderlek. Det är i alla fall aldrig tjatigt. 😉 

En annan sommaringrediens är radioprogrammet, ”Sommar”. 

2006 startade ju jag en egen liten privat ”radio-studio”, och. ”producerade” diverse tokigheter…  Mina medbloggare blev utmanade att skriva/spela in sitt alldeles eget ”sommarprogram”, i min ”Färgradio”. 

Allt var ju mycket amatörmässigt gjort från min sida. Jag kunde ibland hjälpa till med vissa tekniska problem, men det mesta gjorde sommarpratarna på egen hand. Och det gjorde de med den äran!

Jag tänker på hur smidigt det skulle kunna gå nu när poddradion finns, men nu är mitt engagemang inte lika stort och mina bloggvänner är spridda för vinden – en hel del på facebook faktiskt, men i alla fall inte här på WordPress. 

Nåväl….. Nu har årets ”riktiga” sommarprogram startat, med Rickard Söderberg och Sara Sjöström. En riktig rivstart, precis som ett sommarprogram ska vara. Trots att det var två människor med helt olika inriktningar, kändes det ändå som om det fanns en likhet. Från att ha känt sig lite udda och utanför som ung – Rickard var dessutom mobbad – till att ha kämpat och inte ha gett upp. Att ha styrkan och visionen och passionen att göra just det man vill. Men också ärligheten. Att som Sara berätta att hon var lat som barn,  men hon gjorde det på ett humoristiskt sätt. Det är ju sådant som berikar en framgångssaga. Liksom berättelsen om hennes lillebror som är autistisk, som var så rörande….

Och jag tänker fortfarande på min pappa, som brukade komma ner till oss efter sommarprogrammets slut och fråga: -Ska vi spela?

Då menade han inte krocket eller boccia eller kortspel…. Han ville spela stråkkvartett med oss och mamma.  Särskilt om det var bara vi på tomten, för mamma ville inte spela om det fanns några som kunde spela på riktigt, i närheten. Det tyckte hon var pinsamt. 

Men vi brukade i alla fall fila och fela ihop. Min pappa var en sann amatör och entusiast och satte en fiol i händerna på första bästa som kom på besök, som hade ett musikaliskt öra och svårt att säga nej. 

När jag igår hörde Rickard Söderbergs program om Florence Foster Jenkins som var en sådan entusiast och som sjöng hela sitt liv på sin kammare och som krona på verket när hon ville göra en stor konsert, hyrde Carnegie Hall och bjöd in alla hon kände. Det kom också recensenter, varav en verkligen gjorde ner hennes insats totalt. Hon hade kanske inget omdöme, men hon älskade att sjunga. 

Hennes kommentarer var just det. 

” Jag sjöng i alla fall ”

Det kunde ingen ta ifrån henne. 

Det var när jag hörde det som jag kom att tänka på vårt kvartettspelande.

Vi hade roligt. Vi utvecklades varje gång och ibland var det rent, och lät till och med lite fint… 😉 

”Vi spelade i alla fall”