Dagen D i bloggen ”Tids” liv.
Du föddes ur ingenting, kära blogg, men har nu vuxit och blivit 12 år. Ibland moget reflekterande, ibland ystert hoppande från tuva till tuva, såsom ock din bloggande urmoder.
Jag har under denna 12-årsperiod, gått från hopp till förtvivlan , till hopp igen. Mycket händer med en människa även i en ”övermogen” ålder, fast det kan varar svårt att förstå. Inte minst för en själv. Att man som ung går igenom olika livskriser som kan leda till utveckling, vet vi ju om. Det där med 40-årskris, känner vi också till. Att man i livets slutskede också förvandlas, är också bekant. Men egentligen är det inte många som pratar om livet mellan 50 och 65. Då ska livet vara fixat. Allt går sin gilla gång. Vi ska under den perioden nå toppen av vår karriär. Det gäller också löneutvecklingen.
Jag vet inte hur det är för andra, men det gäller inte mig, i alla fall. Jag hade nog otur när jag tänkte, typ…. 😉
Men….ett stort MEN!
Tack vare min blogg har jag mot alla odds utvecklats under den senaste 12-årsperioden. Jag har lärt mig mycket om att skriva och inte skriva, för att det ska intressera fler än mig själv, utan att jag för den sakens skull ska förlora mig själv. För huvdsaken var ju ändå att skriva för mig själv just, och för mitt höga nöjes skull. För tolv år sedan fanns inte mycket hat på nätet. De som bloggade hade inte så mycket attityd, eller heller inte något tema. Kanske nån fotoblogg, eller musikblogg. Senare i livet har folk frågat vad jag har för tema på min blogg och hur många klick jag får, och lite sånt, men jag står där och hummar lite….
Klick? Tema?
Jag vet inte, säger jag då. Tema har jag inget. I början var jag mån om att skriva om något aktuellt ämne som kunde engagera mig eller omgivningen. Jag försökte hela tiden höja min egen nivå. Eftersom jag jobbade i en skola, ville jag också hålla språket på en så hög nivå som möjligt. Jag representerade ju i alla fall en skola och en lärarkår. Om något barn eller förälder eller kanske lärare eller rektor skulle snubbla över min blogg skulle ingen behöva skämmas.
Det var fortfarande viktigt att skriva välvårdat på den tiden…..
Senare har jag ju förstått att man kan bli stenrik på modebloggar och allt möjligt som jag är totalt ointresserad av. Och ska jag vara ärlig, så är jag inte så intresserad av att bli stenrik heller. Det verkar ju inte så eftersom jag alltid väljer de minst luckrativa alternativen.
Med det vill jag säga att, bloggen tog jag inte för pengarna i alla fall. Kanske inte för kärlekens skull heller, utan av lust. Och det är ju vackert så.
Egentligen är det så med de flesta gratisnöjen. Man får inte betalt, men man behöver heller inte betala. Man provar sina nöjen rent kravlöst, utan press. Man lär sig så småningom något nytt som man har glädje av i andra sammanhang. Både att skriva, lägga in bilder och att delvis hantera en hemsida, exempelvis. Rent praktiskt. Men rent mänskligt, kan det ge mer än så…..
Jag är en sån som mognar sent i livet, så när jag går i pension, är det kanske dags att prova mina vingar och byta inriktning. Kanske det till och med blir något luckrativt?
Eller så blir jag en bättre människa, helt enkelt?
Men det får jag fråga min kära blogg till råds om. Den brukar ge svar på tal! 🙂
Och några som alltid har visat stort intresse för bloggen, är mina katter.
De har under årens lopp både ändrat och redigerat i texten….. 😉
Tack alla för visat intresse!
Grattis Tid!
PS
Fast….efter moget övervägande….. Det tar ju tid för mig…….
Det var förstås själva ”Tid” som var temat.
Och med tiden blir den också ett tidsdokument. Smart va? 🙂
DS
Time in Stockholm 
Tid 