I Pelles sällskap…. 

När jag var barn och precis hade lärt mig läsa, hittade jag i vår bokhylla en hel rad med Pelle Svanslös-böcker. De var på precis rätt nivå för mig. Jag slukade dem tämligen raskt. De var snälla, men inte okomplicerade för det. Den elake Måns och hans enfaldiga medlöpare Bill och Bull, ställde hela tiden på till det för den stackars godtrogna katten utan svans. Måns var elak på flit. Han önskade hela tiden att Pelle skulle göra bort sig och dra det kortaste strået, och gjorde allt för att det skulle bli så utan att det skulle märkas att det var han som var boven i dramat. Men Bill och Bull lyckades oftast klanta till det så att han ändå blev avslöjad.

Alla jag kände på den tiden brukade härma de tre katternas idiot- konversation:

Nu ska vi se till att Pelle förlorar, sa elaka Måns.

Pelle måste förlora,  sa Bill.

Förlora var ordet, sa Bull.

Men naturligtvis vann alltid Pelle, vad tävlingen än handlade om och Måns blev alltid lika arg på sina medhjälpare för att hans planer hade gått i stöpet. Pelle vann varje gång för att han var av naturen god. 

Böckerna var skrivna som någon slags satir och katterna hade mänskliga förlagor, fick jag lära mig långt senare. Jag tror det handlade om maktstrukturen på Uppsala universitet, där författaren Gösta Knutsson höll hus. Kanske kändes de här katterna lite extra flerdimensionella, tack vare att det fanns en verklighetsbakgrund. 

Det rörde sig om ett Sverige på 40- eller 50-talet, men jag behöver inte tänka länge innan jag hittar nutida motsvarigheter..

Eller hur? 😉 

Men har man vuxit upp i Pelles sällskap som barn, tror jag att man är mer eller mindre vaccinerad mot medlöperi och elaka påhopp. 

Då tycker man inte att nån är löjlig för att den inte har en svans eller bor i familj, och hånar ingen för att den är snäll och godhjärtad. 

I den bästa av världar vill människor dra lärdom av andras erfarenheter och förstå meningen med att vara snäll och inte stygg.

Det är snäll man ska vara, säger Bill.

Snäll var ordet,  säger Bull.

Bill och Bull ska vars tysta, säger Måns, som ogillar att Bill och Bull har egna idéer ….. 

Kanske kan vi av dessa katter lära, 

att vara snälla mot nära och kära, 

Och mot dem som kommer från andra länder,

Det kanske händer….

Fast de har andra färger, former, svansar och ränder? 😉 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s