Livet blir inte alltid som man tänkt sig….

Gång på gång slås jag av hur förväntningar påverkar mig. När jag gick in i det här läsåret hade jag ganska höga förväntningar, trots att jag inte skulle få den tjänst jag hade hoppats på och inte heller den lön jag aldrig har vågat hoppas på….. 😉

Jag skulle ändå få några av de bästa medarbetarna på skolan, som jag visste att jag skulle trivas med. Och det är och har ju alltid varit det viktigaste för mig. Det är liksom A och O när man jobbar med barn.

Men nu står jag här inför vårterminen och den enda som är kvar sen läsårsstarten är jag. Efterhand har bemanningen förändrats – några har slutat och några har behövts inom organisationen men i en annan verksamhet – och kvar står jag med mina positiva förväntningar på mitt sista läsår i arbetslivet.

Vad bidde det då da? Det bidde en tumme….

I alla fall om jag jämför med vad jag hade förväntat mig. Men egentligen, om jag inte hade hoppats på något alls, eller om jag hade tvingats jobba på fritids det här året, hade jag ju haft ett guldläge nu. Och mina nuvarande arbetskamrater trivs jag ju jättebra med. Allting går, bara man inte kör fast i vissa tankebanor. Vilket ju är lätt hänt om man känner sig förfördelad eller lurad på något sätt. De flesta svikna människor har oftast haft drömmar om.ett bättre liv eller en roligare framtid. Och om man har blivit lovad prinsessan och halva kungariket och sen bara får en liten bod i ena hörnet, utan prinsessa.

Antingen snöar jag in på det och drar något gammalt över mig, eller så får jag anpassa mig till förhållandena och kanske gräva upp en rabatt och odla grönsaker och blommor där. Kanske måla om boden i en gladare färg och börja baka bullar och starta musikcafé. Barnen kan sjunga dansa medan jag bjuder på kaffe.

”Dagny, kom hit och spill…..”…. Typ… 😉

Det finns nog ett liv efter detta. För trots att jag har haft otur med förhandlingar om löner och tjänster och medarbetare som flyttas hit och dit, och som slutar, och lite annat smått och gott, så har jag i alla fall en ”gåva” kvar…. Jag har ett ganska gott humör i grunden. Med dess hjälp kan jag förvandla vatten till vin och stenar till bröd….. I alla fall i fantasin. Och den räcker ju långt. Hoppas den räcker till och med avslutningen. Och lite till….

Med tanke på min usla pension kan fantasin räcka livet ut, också. Det är väl det politikerna räknar med…. Att de som är lågavlönade oftast är kvinnor och att de därför inte behöver några vidare löner eller pensioner, eftersom de ändå kan trolla med knäna. Så tänker säkert alla högavlönade chefer också. Då kvinnorna är så duktiga på att rätta munnen efter matsäcken, behöver de nog inte mer.

Om inte lönesättarna eller politikerna tänker så – hur tänker de då? Eller tänker de alls? Förmodligen inte. Det verkar inte så, i alla fall.

Det här med jämlikhet och likabehandlingsplaner verkar vara överspelat i såväl arbetsliv som i politiken. Men vänta bara till Fi eller något annat parti dyker upp med ”orimliga” jämlikhetskrav i debatten! Då dröjer det nog inte länge innan alla börjar bekänna att de minsann är feminister och jämlikhetssträvanden vet ingen hejd fram till 9/9. Sen blir det som vanligt igen. Då är det bara V och Mp och en och annan Sosse som vågar framhärda i kvinnors värde.

Ve den som sen vågar nämna Fi, V och Mp utan att nämna Stalin och Lenin i samma andetag!

Men den som vill vinna ”Pk-väljarnas” röster får naturligtvis vänta med att sina innersta tankar om den saken före valet, förstås…. Och försöka leka feminist ett tag till….

Med det sagt. Det finns inte många politiker som man vågar lita på. Inte som utsatt kvinna, eller lågavlönade kvinna, inte som asylsökande eller ensamkommande, inte som sjukskriven eller funktionshindrad, inte som miljömedveten om klimateffekten, inte som bostadssökande eller fattig eller tiggare.