Denna dag ett liv, heter det ju. Att leva i nuet. Faktum är att när tiden nu närmar sig slutet på mitt arbetsliv, kan jag inte annat än att leva i framtiden. … Och för all del – i dåtid. Det finns så många tankar som dyker upp.
Hur var det egentligen när jag jobbade som musiklärare i Tyresö?
Jag levde nog i en föreställning om att det var hyfsat, även om jag hade problem med vissa klasser. Men när jag väl sagt upp mig, efter 3 år, kändes det som om att komma ut ur en lång mörk tunnel. Kan det verkligen ha varit så bra? Naturligtvis fanns det många ljuspunkter, eftersom jag ändå stannade flera år. Arbete sägs vara det viktigaste för människors vällevnad. Det är väl sant till viss del. Man tjänar sina pengar och kan betala räkningar.
Jag har haft kollegor som säger att de älskar att arbeta. Det skulle jag också vilja säga och jag lyckönskar dem till den inställningen eftersom hela vårt samhälle bygger på att alla arbetar.
Jag kan också älska att arbeta. När allt flyter på och fungerar som det ska. När vi som jobbar i ett arbetslag har så roligt att vi skrattar varje dag på jobbet. Ibland skrattar vi så vi gråter. När vi har ett gemensamt arbetssätt och fungerar ihop och med barnen så att alla trivs.
Jag trivs när alla trivs och det råder harmoni på arbetsplatsen. När mina chefer lyssnar på oss och tar intryck. Inte alltid får vi rätt men det finns en kommunikation.
Det har en gång i mitt liv funnits en sådan tid då i princip allting stämde. Då kunde jag nog säga att jag älskade att arbeta. Då hade vi stor frihet, fast med vissa ramar förstås, att skapa vår egen 6-årsverksamhet och se till att barnen fick lära sig allt de behövde för att klara kommande skolgång.
Det viktiga var det sociala samspelet och att ha roligt. Barnen lärde sig bäst på det viset.
För mig är det fortfarande viktigast att ge barnen tillgång till glädjen de har inom sig. Att se vad som är roligt i livet.
Jag var med när 6-årsverksamheten startade i Sverige och nu jobbar jag sista året innan det blir obligatoriskt.
En hel epok. Det har varit på den posten jag har jobbat längst, och det är därför jag känner lite extra för den verksamheten och för barnen som befinner sig en slags sluss mellan förskola och skola. Jag har aldrig tyckt att det är optimalt att börja skolan som 6-åring. De är i en slags första pubertal tid i livet. De är mycket känsliga och kan vara ganska o-harmoniska, men lyckligtvis inte alla samtidigt….. 😉
Samtidigt så fria i tanken. De har så mycket roliga idéer som ännu inte slipats bort. Det är det roliga med jobbet. Barnen.
Det var också därför jag gjorde mitt mattedansprojekt för sexåringar som sällan kan sitta stilla. Jag hade ju sett vad de behövde – rörelse i kombination med inlärning.
Sen kommer alla måsten, möten, papper och annat som man ska komma ihåg men oftast glömmer. Sedan jag sprang in i väggen för tio år sedan är det missade papper och möten det som stressar mig mest, fastän – vad jag vet – jag inte har missat eller glömt särskilt mycket.
Den stressen gör emellertid att jag inte känner mig lika fri längre som jag gjorde på det glada 90-talet. Men allt har sin tid och jag vill verkligen ha en rolig sista termin tillsammans med de fantastiska barnen jag har nu och med mina nuvarande kollegor som också kan skratta åt det mesta i livet, minsann.
De två senaste åren har jag ju bloggat hundra dagar i rad med början från första mars, på initiativ av en bloggare – har tyvärr glömt hans namn – som utmanar oss andra. Det har varit roligt men också lite stressande att hinna med, så i år ska jag inte nappa på det. Däremot kör jag nog en egen liten nedräkningsblogg till sommaravslutningen.
Hur många veckor har vi kvar……..?
19, typ…. 😉
En blogg i veckan, alltså.
”Always look on the bright side of life….” ☀ 😎 🎶
Time in Stockholm 
Tid 