100 dagar till mål!

I två år har jag bloggat – en blogg om dagen i hundra dagar. Från första mars till åttonde juni.

Bloggaren Fredrik Wass drog igång det här för ett antal år sedan, och många hakade på. Man fick lite nya blogg-kontakter och det blev fler som läste ens egen blogg. Dessutom fick man en anledning att blogga. Det är inte alltid så lätt nuförtiden, att sig tid att få iväg något roligt eller välfunnet – men med kniven på strupen, så…. att ha en dead-line kan underlätta.

Men i år hade jag bestämt mig för att jag inte skulle hinna med att både vara lärare och bloggare i hundra dagar. Ändå blev jag lite snopen när jag upptäckte att det inte verkar bli någon #Blogg100 -utmaning i år alls.

Just i år råkar det vara på den hundrade dagen från första mars räknat, som vi har skolavslutning – den sista i mitt yrkesverksamma liv.

Det känns ”mäktigt”, ”magiskt”, eller ”sjukt overkligt”, som idrottskvinnorna och männen brukar beskriva upplevelsen efter en vinst.

Tänk om det stod en journalist utanför kyrkan efter min sista avslutning och frågade mig hur jag kände det efter ett långt arbetsliv?

– ”Det känns helt magiskt. Jag kan inte ta in det. Det känns sjukt overkligt….”

Finns det nån du vill tacka?

– ”Ja, jag vill tacka min familj och alla underbara medhjälpare och alla elever som har gjort det här möjligt”.

Och hur ska du fira det här nu?

– ”Ja, det blir nog en tårta med alla kompisar”.

Grattis! Har du slagit rekord nu eller finns det någon annan i familjen som har jobbat lika länge som du?

– ”Ja, min pappa jobbade till 95.”

Va? Där ligger du i lä, kan man säga.

– ”Ja, jag vet. Det är helt sjukt galet. Och mamma var tandsköterska lika länge fast hon var sju år yngre. Men på slutet jobbade de nog bara några timmar i månaden.”

Vilka förebilder!

– ”Hehe. Ja, men det smittade inte av sig på mig. I så fall skulle jag jobba 30 år till. Kanske att jag då skulle överleva på min pension, i alla fall. Men jag kanske inte lever så länge, ens. Helt sjukt galet! Jag vill inte jobba så länge att jag hinner tappa tänder och syn och hörsel, eller förståndet. Nej nu ska jag fira att jag blir pensionär medan jag fortfarande lever och minns vad jag heter. Måste jag välja mellan pengarna och förståndet, så väljer jag det sistnämnda….”

Då får vi önska dig ett fantastiskt sista AW då!

– ”Tack! Ja det ska bli helt sjukt magiskt!”

…….

Tänk om vi alla skulle bli intervjuade så där efter att ha gått i mål. Kanske skulle ett avslutat arbetsliv kännas riktigt festligt. Många kan nog känna en tomhet efter sista dagen. Att lämna allt bakom sig. Om arbetet har varit det viktigaste och ingen sambo väntar därhemma.

Även om man har en rik fritid kanske den inte kan fylla det tomrummet.

Och är man kvinna, offentligt anställd, är möjligheten inte jättestor att ha en rik fritid, med betoning på rik, utan man får glädja sig åt en rik fantasi och en överväldigande livslust istället för ett överdådigt lyxliv … 😉

Som tur är har jag och min generation växt upp med att ”rätta mun efter matsäcken”, att inte ta lån utan att kunna betala tillbaka. Att vi dessutom fortfarande hade en någorlunda fungerande bostadskö med hyresrätter att förmedla, gjorde ju att vi slapp ta ”helt galet sjukt” (och nu menar jag det) höga lån, för att köpa en lägenhet redan i 25-årsåldern. En etta i Stockholms innerstad för flera miljoner. Det finns herrgårdar på landsbygden för samma pris.

Vi 50-talister, den klämda generationen mellan 40-talisterna som tog all plats de fick, och deras barn som är 60-talister, som tar föräldrarnas fördelar för givet, har fått ta del av mycket som den tidigare generationen kämpade för, och även vi har åtnjutit många goda reformer…Men sen kom pensionen. Det drabbar många men inte minst oss som nu går i pension, en efter en.

Den räcker inte! Kanske om du rättar mun efter matsäcken, men inte ens då.

Alla partier utom vänsterpartiet gjorde upp om pensionssystemet förra gången, och nu har de gjort upp igen.

Till det bättre?

Ja, om du vill bita ihop och hugga i och bidra på bästa sätt till samhällets försörjning, så….

Sätt in tandställningen, på med glasögon, pannlampa och hörapparat – nu åker vi! Mot en ny tid! Mot bättre vetande! Pengarna eller livet!