”Klimat åt alla” eller ”Klimatet anfaller”?

Glöm mig inte, glöm mig inte!

Klimatet anropar jorden…

Det var en lång, het sommar. Vi sökte skugga som aldrig förr. Vi noterade alla tecken på klimateffekten inom Sverige och på jorden. Vi läste, lärde och förskräcktes. Det är nära nu. Inget regn, i evighet, amen. Och opinionens vindar vände. Miljön hamnade i fokus. Alla pratade om det.

Inne i vår djupa vik av Östersjön skulle också en grön hinna av giftalger (?) lägga sig vid bryggor och stränder. Detta har aldrig tidigare hänt. Men framåt eftermiddagen kom sjöbrisen och den gröna hinnan var som bortblåst. Precis som i den gamla tandkrämsreklamen… 😉

Med ett siktdjup på en meter kan man bada, läste vi oss till. Och jodå. Skådade i djupet och såg stegen ända ner till botten. Då var det bara att hålla för näsa och mun och blunda för att undvika skadan i mesta möjliga mån….

Även en som inte är klimatförnekare kan glömma ibland. När äntligen regnet och svalkan kom var det ännu lättare att glömma att vår planet hade varit uppvärmd till bristningsgränsen sedan länge. I vårt land sedan i början av maj. Men på ett par veckor hann vi pusta ut och tänka om igen. Kanske var det bara alarmism? Behöver vi egentligen ställa om vårt samhälle? Måste vi tänka på kommande generationer redan. Klimatintresset bleknar i höstdiset. Kan man kalla det klimatdemens?

Men ändå… Trots ett svalare klimat och kyligare vatten, så ligger den gröna hinnan där varje stilla morgon. ”Världens blåsigaste tomt”, sade vår mamma alltid om vår. Och det stämde. Men i sommar har det varit stiltje. Mycket stiltje. Och när blåsten har kommit lättar allt. Humöret och den gröna hinnan rörs om blandas ut….hoppas vi. Men nästa morgon…

Det sitter en ung tjej vid Mynttorget som skolstrejkar varje dag i tre veckor, fram till valet. Hon lider inte av klimatdemens. Hennes minne är bättre än de flestas och hon vill påminna oss om att vi inte kan skita i hennes framtid, för då gör hon det också, genom att skolka från skolan. Under dessa veckor har hon inte haft hjälp av vädret och många snusförnuftiga klimatförnekare och kunskapsdito är plötsligt väldigt överens om hur förkastlig hennes strejk är. ”Det är skolplikt”!

Det är sant. Men hon påminner oss om att det också borde vara klimatplikt. Annars är hennes skolkunskaper inte mycket värda.

Ute i stora världen utanför Sverige hyllas hennes engagemang och hennes exempel följs lite varstans. Kanske kan det bli en global rörelse ledd av en kommande generation och för allt kommande liv på jorden.

Trots ett klimatdement maktfullkomligt etablissemang som hellre glömmer fortare än kvickt än att sätta namn på problemet och därefter försöker åtgärda dem, finns det fortfarande hopp om livet, tack vare en ung tjejs goda minne och en omvärlds lyhördhet…. Kanske?

Fast det sägs att ingen blir profet i sitt eget land…..

Men i ett sista ryck veckan före valet, kan klimatet själv bidra…? Värmen har kommit tillbaka!

Klimatet anropar – ”Glöm mig inte!

”Glöm mig inte! Annars anfaller jag!”