Politik för högkänsliga?

Idag är det nio dagar till valet. Idag hade jag tänkt åka in till stan från min lantliga idyll där jag lever mitt liv i harmoni med mig själv och mina närmaste, för att åka in till staden och delta i en manifestation mot nazism på Raoul Wallenbergs torg. Men inte alltid vill kroppen det som intellektet vill. Vaknade ovanligt sent med en migränliknande huvudvärk. Att gå med eller mot det kroppen vill säga dig, är frågan….

Nå. Nuförtiden är jag ju självbestämmande. Jag kan bestämma själv och ingen annan behöver drabbas om jag drar mig ur något jag har föresatt mig att göra.

Vi stannade på landet. Och en tröst är ju att vi inte gav oss ut på vägarna i vår bil – visserligen hybrid – och kunde på det sättet lämna ett lite mindre fossilt fotavtryck efter oss… 😉

Under sommaren som har gått har jag ju våndats rejält och mer än någonsin över hur vi sköter om vår planet. Att det bara finns ett parti i riksdagen som har satt klimatet högst på agendan. Därför har jag också tänkt utmana alla de andra anständiga partierna att också sätta klimatet högst på dagordningen. Det som gör de största och bästa satsningarna för vår planets välmående skulle få min röst i höst, resonerade jag. Utan en beboelig värld, ingen välfärd, ingen demokrati, inget liv att leva på ett vettigt sätt…

Men kanske är det inte så enkelt?

Kanske bör jag vända på steken?

Utan demokrati – inget hållbart samhälle och inga människor som orkar hålla ut och hålla ihop samhället. I en diktatur finns inte plats för det sköra och känsliga livet. En högkänslig person som överreagerar såväl fysiskt som psykiskt på en disharmonisk omvärld har ingen plats i ett samhälle där förakt för svaghet och olikhet är rådande. Ett sådant samhälle kan heller inte byggas starkt utan att man exkluderar allt svagt och samhällsonyttigt. I ett sådant samhälle kan inte ett bygge av olika sorters byggklossar bilda ett hållfast samhälle eftersom man i detta samhälle inte efterfrågar vad som ska till utan vad som ska från.

I en demokrati finns det en sammanhållande idé om att alla ska med efter vars och ens förutsättningar och förmågor. Alla behövs och kan bidra och får bidra utan att censureras eller sållas bort. Det enda som inte är tillåtet är att man gör något som är bra för en själv på någon annans bekostnad. Man får inte kränka någon annan människa pga hudfärg, sexuell tillhörighet eller kön.

Ska vi kunna bygga ett hållbart samhälle måste vi alltså ge utrymme och plats för varann att utvecklas och ta del av samhällets resurser på ett så rättvist sätt som möjligt så att ingen halkar efter eller stöts ut men också så att människor med en vilja att bidra och utveckla samhället och sig själv inte ska behöva hämma sig själv eller känna sig utnyttjad. Typ… ”Det är bara jag som jobbar och sliter medan andra latar sig och går på bidrag….”

Jag har länge trott att jag är en relativt stabil och positiv person med ett stort socialt nätverk och jag var nästan aldrig sjuk som barn eller retad eller mobbad. Jag har alltid haft ett jobb att gå till.

Nu sitter jag här och undrar över hur ett demokratiskt samhälle som vårt, som har värnat om de svaga och mindre bemedlade, som har solidariserat sig med människor i andra länder som har levt under krig, terror och förtryck – hur detta samhälle har kunnat föda så många hätska känslor och polariserade tankar och åsikter.

Jag läste härom dagen en kommentar i sociala medier, där en person uttalade sig om ”alla fega män som har kommit till Sverige för att få bidrag, istället för att stanna i sina hemländer och kämpa för sina familjer och strida för sitt land”. Hon beskrev alltså unga flyktingar som har sökt asyl i Sverige som ynkryggar och inga människor värda vår humanitet och hjälpsamhet. De var inte värda nånting alls, egentligen…

Jag känner hur jag fryser invärtes och blir liksom stel av skräck. Det är inte bara det att människor kan uttrycka sådana fördomar utan minsta empati, utan det är också det att personen ifråga inte ens lämnar minsta skymt av tvivel huruvida hen har rätt eller fel. Det är inte ens ett antagande. Det uttalas som om det vore dagens sanning. Och ingen annan säger emot!

Inte ens jag, som vanligtvis känner att jag måste försvara alla som inte själv kan försvara sig. Jag tappade luft och fick andnöd.

När jag för 12 år sedan blev utbränd pga hög arbetsbelastning och liten erkänsla från mina chefer, kom det som en chock för såväl mig själv som min omgivning.

Jag uppfattades ju alltid som så glad, som skrattade och sjöng med barnen och höll mina arbetskamrater på gott humör. Vem kunde tro att jag kunde falla ihop i en liten hög? Att jag kunde brista i alla sömmar? Vem trodde att jag kunde sitta hemma i soffan och gråta med en katt på varje sida som tröst och äta mig tjock igen på cashewnötter? Inte jag! Jag trodde jag var harmonin förkroppsligad och att inget kunde rubba mitt goda humör. Trots att jag hade haft migrän i hela mitt vuxna liv och hade fallit ihop i en våt pöl efter varje stressperiod i jobbet med min ensidiga huvudvärk och illamående, kunde jag inte tro att jag var särskilt överkänslig för stress eller press. Blind och döv för mitt handikapp glömde jag bort att fråga mig själv hur jag egentligen mådde. Ja, min migrän var ärftlig och hormonellt påverkad, men jag var väl inte mindre känslig för stress för det?

Tänkte inte på det… 😉

Trots att jag sen kom ut på andra sidan och jobbade 10 år till efter sjukskrivningen, mycket mer medveten om min stress-otålighet, sitter jag alltså än idag och undrar huruvida jag är mer högkänslig eller överkänslig än andra människor…

Kanske är jag det, eller så är det så att de flesta människor är känsliga, bara det att de inte förstår att sätta ord på det. De har lyckligtvis inte kommit till en sån där ”tipping-point” då känslorna väller över såpass att de måste tas på allvar. När det väl händer kan det komma så hastigt att de inte går att negligera. När vi blir utbrända fungerar varken fysiken eller psyket som de ska. Då håller vi som individer inte ihop och vår omgivning blir lidande. Om tillräckligt många av oss inte håller ihop kan hela samhällsbygget brista. Och vårt enda försvar är att gråta, bita ihop och gå vidare, som om inget hade hänt. För vi vet inget annat sätt. Om vi människor vore mer tillåtande mot det svaga och sköra inom oss och runt omkring, skulle vi kanske våga erkänna våra svaga punkter innan allt rasar. Inte bara köra in i kaklet gång på gång utan att ifrågasätta tillvägagångssättet.

Den dag känslorna får tala utan att vi människor ska behöva skämmas för att de finns, kanske vi kan börja tala samma språk igen. Kan vi sätta ord på våra egna känslor och tillkortakommanden kan vi kanske sätta ord på vårt samhälles brister och tillkortakommanden. Har vi då ett gott samtalsklimat, finns chansen att flera av oss kan komma överens om hur de ska åtgärdas. Lever vi en demokrati kommer flera röster att höras och tas på allvar. Utan polarisering uppstår inte samma ”polar-isande” stämning mellan människor och kanske kan inte heller människor med tvärsäkerhet förneka klimatets påverkan på polarisarna….

Alltså måste vi rösta medmänskligt på dem som aldrig vill ge upp demokratin som ger röst åt all världens känslighet och uttryck för den.

Kan vi enas om demokratins värde har vi alla möjligheter att enas om hur vi räddar vår planet.

Efter att ha läst Malena Ernmanns gripande bok känner jag hur bråttom det är för oss alla att sätta ord på det som är svårt och känsligt för att sedan kunna gå vidare med lite mer kunskap om oss själva och omvärlden. Jag är fortfarande tagen av boken och önskar att alla politiker hann läsa den före valet, men om åtminstone du och jag läser den kan vi kanske göra ett lite klokare och mer medmänskligt val på söndag än vi annars hade gjort…

Hoppas! 😊 💕 🎶