Om att leva pensionärsliv och om att posta ett brev….

Jag jobbade som musiklärare i Tyresö kommun för många år sedan. Jag fick jobbet precis efter att jag hade gått klart min utbildning. Nu när jag skulle gå i pension fick jag ju en hel del information om hur jag skulle bära mig åt när jag skulle få ut min pension, och på nåt sätt fick jag väl om bakfoten att min senaste arbetsgivare skulle ha information om alla mina anställningar, åtminstone i stat och kommun. Men för att vara på den säkra sidan hörde jag av mig till Tyresö kommun för några veckor sedan för att höra hur jag skulle gå tillväga för att få ut min tjänstepension från den anställningen på 80-talet. Jag fick omedelbart kontakt med en vänlig människa som hänvisade mig till SPV, som hade mina uppgifter eftersom skolan var statlig på den tiden. Jodå – SPV skickade efter några dagar alla mina anställningsuppgifter, också innehållande ett formulär som måste skrivas under av mig och sen skickas vidare till min arbetsgivare för underskrift.

Därpå ska alla papper vidare till KPA som tar hand om alla mina tjänstepensioner från stat och kommun.

Eftersom jag bor på landet var jag ju tvungen att åka in till närmsta bibliotek i närmsta tätort för att skriva ut dokumentet för underskrift. Men jag var inte helt säker på vilken arbetsgivare jag skulle skicka till – Tyresö eller min senaste arbetsgivare?

Lite snårigt är det allt att få ut sina inte alltför lättförtjänta pengar många år senare, men vem har sagt att livet ska vara lätt att leva? 😉

Jag hade slängt ut en fråga till såväl min vänliga kontakt i Tyresö som till SPV om vilken arbetsgivare jag skulle skicka underskriften till och medan jag väntade på svar inne i tätorten hann jag köpa kuvert, bläckpenna att skriva under med samt Malena Ernmanns nyutgivna bok i bokhandeln. Men inget svar i mejlen om vart jag skulle adressera min post fick jag. Köpte några frimärken innan vi for tillbaka till landet.

När man är pensionär är tempot för det mesta behagligt utan nämnvärd stress och press, men å andra sidan tar sådana små utflykter lite extra på krafterna. Man vänjer sig fort av med höga hastigheter och livspusslet är ofta lättlagt…. 😉

Jag passade på att läsa ut hela familjen Ernmanns bok om en utbränd familj och en lika utbränd planet… Blev mycket tagen. Av allt det bästa Malena Ernmann har gjort är nog den här boken…. ännu bättre. Jag läste en gång en bok som hette ”Orden som befriar” av Marie Cardinal – en mycket bra bok – och det var också så orden i denna bok fungerade.

Befriande för såväl oss som läser men även för den ”författande familjen Ernmann”, som jag förstår det. Läs den – och gärna före valet!

Nästa morgon bestämde jag mig för att ändå posta brevet till Tyresö eftersom det ju var där jag hade jobbat. Det kändes mest logiskt. Ingen ny information hade jag fått och tolkade det som att det var rätt tolkat av mig att skicka det till Tyresö. Nåväl… Då gällde det att hitta en lämplig brevlåda. Den som förut fanns vid våra närmsta brevlådor, nästgårds, hade de tagit bort, men uppe vid stora vägen borde det finnas en, gissade vi, och tog vår dagliga ”power-walk” dit som omväxling. (Power-walk, förresten, borde väl översättas med kraft-gång – inte att förväxlas med kräft-gång…..)

Men… Nähä? Borttagen även där… Vi gick ett litet stycke åt båda håll på stora vägen men det var tröstlöst. Gick tillbaka och muttrade arga ord om Postnord, men vad hjälpte det?

”Det ska f-n vara en stackars pensionär om man vill posta ett vanligt brev….”

Vi googlade på brevlådor i trakten och hittade en, inte alls långt från där vi hade gått, men det kändes träligt att gå tillbaka samma väg så då kom vi på att vi hade en liten roddbåt. Ja!

”Nice” att ro till brevlådan. Då är man verkligen en skärgårdsbo… 😉 Sagt och gjort! Hittade den nästan gömda brevlådan bakom träd och buskage och därmed hade jag gjort det jag skulle….. trodde jag.

Väl hemma igen upptäckte jag mailet från min snälla Tyresö-kontakt…..

Brevet skulle till Stockholms stad för underskrift innan KPA kunde ta över för att räkna om min pension….

Stön!

Jag skulle kontakta Stockholms stad för att ta reda på vart mitt redan postade brev skulle skickas vidare och när jag ringde till pensionsavdelningen meddelades det att kundinformationen hade stängt för dagen från 11.00.

Men i Tyresö lovade ”den rara människan” att skicka mitt brev vidare när det väl nådde dit, och när jag hade fått tag på rätt adress.

Då kunde jag sova lugnt.

I morse tog jag sats och ringde till Stockholms stad. Det hör till saken att jag, som många vet, lider av telefonfobi och helst inte ringer sådana här samtal om ingen piskar mig till det. Men nu var det alltså dags…

Det gick bra! Jag får alltid för mig att jag kommer att bli blockerad i hjärnan om jag ska ta emot information i telefon – allrahelst viktig information. Eller att jag inte hör vad de säger. Eller att jag ska tappa pennan när jag ska anteckna. Men inget av detta hände! Ytterligare en vänlig människa lyssnade och svarade lugnt och sakligt på alla mina frågor och jag höll stadigt i pennan när jag skrev upp den rätta adressen. Jag ursäktade mig lite om att jag trodde att min arbetsgivare var Tyresö kommun, men hon skrattade bara och sa att ”ingen skugga må falla på dig, Camilla! Du är långt ifrån den enda som inte har haft nån koll i sådana här frågor!”

Skuttande glad skickade jag adressen vidare till ”den snälla”, och kort därpå fick jag återkoppling av henne att mitt brev redan hade kommit och att hon hade skickat det vidare till rätt adress. Underbara människor som har som jobb att vara underbart snälla mot förvirrade pensionärer, är det bästa jag vet!

Nu kanske någon vill påpeka att allt hade gått mycket fortare om jag hade tagit alla kontakter på telefon…

Jojo…men det är inte hastigheten som räknas i mina år. Jag kan hålla med om att det liknar kräftgång, till viss del, att maila och invänta svar,men sen plötsligt inte orka vänta på svar i fel läge. Lite som att ro, faktiskt… I stadigt och lugnt tempo, men ibland i fel riktning, och alltid baklänges… Något mer likt kräft-gång än kraft-gång, om jag ska vara ärlig.

Men vilket flyt det kan bli när det vill sig! 😊

Några kanske undrar vad vi pysslar med här på landet alldeles lösa och lediga?

Nå…. Nu vet ni lite mer….. 😉 💕 🎶

Och jo, vi övar lite fiol och badar lite bastu och äter och läser tidningar också. Och katten hälsar på alla blommor och undrar om de inte känner sig lite vissna? ”Kanske ska jag be matte att vattna?”