Drömmar…

Dagen D…

Gårdagen hade två anknytningar till min pappa. Dels gjorde jag ett tandläkarbesök och dels ”debuterade” jag i ”Drömorkestern”.

Vi for in till stan och ut till landet igen över dagen och kvällen, men vad gör man inte för de sköna konsterna…?

Min pappa var ju som många vet inte bara en entusiastisk amatör på altfiol och cello, och musikälskare, han var tandläkare också… 😉 Dessutom var han i slutet av 80-talet Sveriges äldsta praktiserande tandläkare. Han var t.o.m. med i Guinness rekordbok ett år. Väldigt många år spelade han också i olika amatörorkestrar, och den senaste han spelade i var också mamma med i. De hade nog väldigt många roliga år tillsammans i S:t Eriks Orkesterförening. Det där med att musicera ihop med andra ger så mycket mer än att bara sitta och spela och öva själv på sin kammare. Att dessutom dela detta med sin äkta hälft ger ju en extra dimension. Många människor har ju en egen drivkraft och det är förstås beundransvärt, men jag har alltid undrat vad som driver dem att starta företag, bestiga berg eller rädda världen. Det kan inte bara vara pengar eller berömmelse eller andra fördelar i livet.

Jag kan ha drömmar om att göra något storartat för eftervärlden, eller att kunna genomföra sånt jag har föresatt mig – att göra klart mitt pedagogiska projekt, skriva en bok och ge ut musiken, och kanske starta eget, och…

Fast jag tror ibland att det kommer att stupa på det där med drivkraften…. Att göra allt det roliga – skriva texter och spela in musiken, göra koreografier, hitta på en berättelse och jobba på en lärarhandledning – kräver visserligen mycket tid och kraft men det är ändå tillfredsställande och roligt när det färdigt och uppskattas av dem jag har gjort det för. Men sen då….? Tydligen är inte ära och berömmelse, eller pengar och framgång tillräckligt lockande för mig för att jag ska känna att det är värt att driva mig och projektet vidare…?

Men att få musicera ihop med andra igen, kan få till och med mig att börja öva på ett instrument …. 😉

Drömorkestern är en orkester som har bildats av folk som har spelat något ensemble-instrument som barn och som sen som vuxna har börjat drömma om att kunna spela i en orkester igen. De har fått tag på en entusiastisk dirigent som arrangerar musiken för de instrument som råkar ingå i orkestern på ett förtjänstfullt sätt. (Denne dirigent har som av en händelse också börjat dirigera S:t Eriks Orkester där pappa och mamma spelade.. ) Att spela i en orkester och ingå i ett musikaliskt kollektiv är inte längre på modet. Inte efter alla TV-program med fokus på individen, som Idol, eller Talang. Inget ont om deltagarna, men idén om att musik och upplevelser av musik bara är viktiga i samband med tävlingar är tråkig och gör själva musiken en otjänst, tror jag.

Mina största musikupplevelser har jag haft när jag har deltagit själv i olika körsammanhang. Då är det nog, ärligt talat, inte bara själva musiken jag upplever som starkast, utan just detta att jag delar denna upplevelse med mina med-korister och musiker som gör att upplevelsen blir extra stark. Att göra något tillsammans med andra ger en extra dimension när man musicerar. Jag har aldrig njutit av mig själv när jag sjunger i badrummet eller övar på en fuga av Bach på pianot, även om jag lyckas spela felfritt eller om min röst är i god form. Om jag däremot spelar och sjunger tillsammans med några andra som har samma upplevelse som jag, kan jag faktiskt även njuta av att jag själv prickar den där höga tonen på ett fint sätt, eller lyckas med något tekniskt svår passage på mitt instrument, lustigt nog. Men då känns det som om jag förhöjer inte bara mitt eget välmående utan jag bidrar också till de andras upplevelse.

”Delad glädje är dubbel glädje..” Ett talesätt som verkligen stämmer in när det gäller musik. Men kanske är det för att jag ändå bara är amatör som jag känner så? Så fort det kommer in pengar och tävlingar i bilden blir de sköna konsterna inte så sköna längre. Då uppstår konkurrens och de som inte klarar av konkurrensen röstas ut eller tappar självförtroendet eller tappar intresset. Det som var det huvudsakliga intresset hamnar i skymundan för att det är så mycket annat som spelar in. Utseende, stil, ålder och kön får ta en orimligt stor plats vid bedömningen av framtida eventuella stjärnskott. Det är ju inte bara inom populärmusiken som det finns tävlingar. Stenhård konkurrens råder även inom den klassiska musiken. Och ändå ska dessa unga förmågor lyckas visa sina mjuka och konstnärliga sidor, samtidigt som det kräver stenhård disciplin och övning intill det onaturliga. Finns det plats för en konstnärssjäl inom ramen för denna typ av konkurrens? Det finns det säkert, men jag avundas inte dessa unga människor som säkert har försakat så mycket för att nå toppen, särskilt om de inte kommer mer än på femte plats till exempel. Kanske känns som ett stort misslyckande för en ung människa? Vem minns en femteplacerad i en tävling, även om hen är på toppnivå?

Men om jag inte vore jag skulle jag nog avundas mig själv och de stora upplevelser jag har haft i alla år, tack vare musiken och alla människor jag har gjort musik tillsammans med. Alltifrån dirigenter och kompisar bredvid mig i sopramstämman som fraserar och musicerar ihop med mig, till barnen i skolan som aldrig vill sluta sjunga när vi har samling. Alla som har såna upplevelser ihop har det av en enkel anledning. De har roligt!

Och om det är något jag skulle önska alla människor på jorden är det just det. Att ha förmågan att ha roligt tillsammans samtidigt som man gör något tillsammans som sprider glädje och ger en upplevelse till andra och en själv. Om bara alla hade upplevt det skulle världen se annorlunda ut, tror jag. Då skulle nämligen allas mål vara att uppleva det igen….Och igen…

Det är ju bara drömmar, men har man debuterat i en ”Drömorkester” så har man.

Och nu frågar sig en vän av ordning….

”Nå, hur gick det hos tandläkaren då?”

Jo, det var också som en dröm. Inga hål, och jag fick beröm för min tandborstning. Dessutom var det det billigaste tandläkarbesöket sen jag gick till min gamle far….. 😉

Nu är det bara att drömma vidare..

Men först måste jag öva lite. Det måste även en drömmande pensionär göra. Annars stannar musiken och inte bara tunnelbanan, som den gjorde igår när vi skulle åka till repetitionen …. 😉

Och världen blir ännu lite fattigare på drömmar…..

Men redan nästa vecka är det repetition igen…. 😊

Lämna en kommentar

Under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s