En visionär pensionär?

Det tar tid att komma till insikt. Att bli vis och klok som en bok. Somliga lär sig aldrig…. En del utvecklas mycket snabbt och likt några slags underbarn visar de oss vuxna hur vi ska leva våra liv på ett klokare sätt.

En flicka vid namn Greta har visat hela världen hur galet kortsiktigt vi i vuxenvärlden handlar och lever i förhållande till den tid vi har på oss att rädda klimatet. Frågan är om vi har så mycket tid över huvud taget? Alltmedan de ”vuxna” politikerna träter om vilka som ska leda landet mot nya ”ohållbara mål” – för det är just det de gör genom att helt enkelt tiga om klimatpolitiken när de ska komma överens om allt utom hur de ska tackla klimatet – sitter en flicka numera på Mynttorget i Stockholm varje fredag mellan 8.00 och 15.00 och skolstrejkar för att få politikerna och alla andra vuxna att ta klimateffekten på allvar. Hon har fått så många följare såväl internationellt som nationellt, IRL och på nätet som backar hennes strejk på gator och torg och utanför parlament och rådhus över hela världen.

Men politiker och media, med få undantag, tiger still…

Man undrar vad de har för tidsramar. Enligt forskarna har vi bara ett par år på oss att ändra oss och vända trenden innan det inte går längre….

Den berömda tidsoptimismen har antagligen drabbat dem. Som den som varje morgon kommer försent till sitt arbete för hen inte har tagit med i beräkningen att allt går mycket långsammare än när hen var ung och rask och inte letade efter sina nycklar och glasögon varje morgon tills det var för sent att komma i tid. Jag har själv varit en sån. Med en dåres envishet sa jag till mig själv att jag aldrig kom för sent när jag var ung och cyklade till jobbet på 25 minuter, och det är precis samma sträcka nu som för 25 år sen. Trots att jag var samma människa tog jag inte med i beräkningen att även jag förändrades med tiden. Mer glömsk, långsammare, och med lite fler bestyr på morgnarna – som att utspisa två katter och värma mjölk till min morgon-latte, som ingick i de nya vanorna – krympte nästan omärkligt tidsmånen jag hade haft tidigare, till ett tids-minuskonto. Men till slut lärde jag mig att anpassa mig efter mina nya vanor och skaffade nya tidsramar. Följdaktligen ringde klockan två och en halv timme innan jag skulle vara på jobbet, mina senaste arbetsår, och då hann jag….Men allrasist på slutet av mitt arbetsliv var det också ibland knappt att jag hann ens då…

Nu står hela världen vid ett vägskäl. Ska vi hinna förändra våra vanor innan det är för sent eller ska vi envist fortsätta på den tidsoptimistiska linjen? Vi kan ju knappast backa tiden, som jag gjorde, för att hinna med det vi vill och ska innan det är försent. Nu är det bara en ny tidsplan som gäller. Ett nytt sätt att tänka. Jag, som har ändrat livsföring i och med att jag har gått i pension, har också insett att jag behöver anpassa mig efter den snålare ekonomin, vilket i sin tur gynnar ett hållbarare samhälle. Inga långresor med flyg eller onödiga köp av nya elektriska prylar eller kläder. Numera ser jag det nästan som en sport att få pengarna att räcka till utan att för den skull leva ett påvert liv till kropp och själ. Ungefär som när jag för tjugo år sedan bantade och gick ner 15 kilo utan att egentligen försaka något av det jag älskade att äta eller dricka. Jag tänkte bara ”hälften av det goda”. Jag blev inte olycklig för det utan tvärtom. Dessutom blev jag ju smalare…. Win-win-situation, alltså!

Om vi nu låtsas att vi alla är fattigpensionärer och så startar vi en tävling i vem som klarar sig på minst pengar – när hyra och sådana ”måste-utgifter” är betalade – under två år, så får vinnaren kanske en summa pengar eller en elbil eller något som lön för mödan att leva hållbart och sparsamt. Är man dessutom inte pensionär har man kanske också möjlighet att själv spara ihop en rejäl slant på banken. Vem vet?

Är man en ”visionär pensionär” har man kanske dessutom tid och möjlighet att hjälpa andra att leva hållbart och meningsfullt. Har man inga egna barnbarn kan man hjälpa andra grannar i tidsnöd att hämta på förskola eller skola, eller köpa två liter mjölk åt någon som är sjuk, eller gå ut med någons hund. Då kan man få hållbarhetspoäng i tävlingen. Allt för att det ska vara så enkelt som möjligt att åka kommunalt för dem som jobbar och slippa tidspressen på väg hem från jobbet. Men det måste vara frivilligt från allas sida. Ingen ska tvinga en pensionär att jobba för andra om den inte vill. Men kanske är det dumt att inte ta till vara den visdom och engagemang som ju ändå finns bland äldre människor som kanske fortfarande vill känna sig nyttiga, men i ett lugnare tempo. Pengar är ju inte allt, men däremot kan samvaro med andra vara guld värt för en som har lämnat arbetslivet och känner sig ensam eller överflödig.

Tänk så mycket idéer man kan kläcka bara man har lite tid på sig…. Och lust. Det är ju viktigt att alla människor ska känna lust att delta aktivt i samhällslivet men efter sin egen förmåga.

Själv har jag inte riktigt hunnit vara pensionär så länge att jag känner ett akut behov av att vara behövd… än. Jag lever ju heller inte ensam, och jag har ägnat hela mitt liv åt att ta hand om andras barn, så det behovet är ju inte heller så starkt. Men några liter mjölk kan jag alltid gå och handla åt en krasslig granne… 😉

Nu är det i alla fall hög tid att fokusera på rätt saker. På det som faktiskt kan göra skillnad och inte på det som gör oss nedstämda och handlingsförlamade…..

Häromdagen fick jag en aha-upplevelse när jag såg den här bilden på Facebook, och då tänkte jag att jag ska göra allt för att allas fokus ska rikta sig åt rakt motsatt håll mot vad det har gjort de senaste 4-8 åren.