Lösenordet är …..

Är det inte lite som om alla har glömt sina lösenord till sanningen om meningen med livet? Ett väldigt massa letande efter meningsfullheter i tid och otid pågår ständigt. Vi söker viktiga och riktiga lösningar på våra livs problem. Vi söker dem här och vi söker dem där…. Hela tiden vill vi delge varann vad vi tror är de allra mest ”sanna” sanningarna om oss själva och vår samtid. Som om vi inte litar på vår egen förmåga att dra slutsatser från det vi ser och hör och har lärt oss, och måste därför söka bekräftelse på våra tankar hos alla som vill lyssna och ta del, för att våga tro på våra egna ställningstaganden. Så har människan alltid gjort. Vi är ju i grunden sociala varelser som behöver varandra för att överleva i ett kargt klimat, och med knappa resurser behöver vi ju komma överens om hur vi ska bruka vår mark och vår tid för att få mest ut av det som har tilldelats oss. Förr frågade man väl någon klok och god äldre person om råd. Någon pålitlig person. Numera kan vem som helst slänga ur sig en fråga som handlar om vad som helst på sociala medier och alltid räkna med att få svar av vem som helst. Det är fascinerande, men också lite skrämmande att man lägger sitt liv i andras händer. Trots att vi numera möter så mycket hat och hot, illvilja och missunnsamhet på nätet, kan vi ändå godmodigt och tillitsfullt ställa nästan vilka intima frågor som helst – det kan visserligen vara i slutna grupper, men ändå bestående av okända människor – och räkna med att få svar som kan vara oss till hjälp. Man skulle kunna kalla beteendet gränslöst, men jag vill hellre se ordet ”tillit”, som lösenordet. Lösenordet för att komma vidare till nästa ”nivå” i livets eget data- eller Tv-spel. För att vi ska kunna nå samförstånd i livets svåra frågor kan vi omöjligt gå och titta snett på varann, och misstänkliggöra varandras uppsåt och dolda agendor.

Ni kanske tror att jag pratar om dagens parlamentariska läge i riksdagen, men det gör jag nog faktiskt inte, för det politiska spelet är ett eget spel som bygger på så mycket grupptillhörighet och ideologier så att det går nästan inte att urskilja den rena och ursprungliga medmänsklighet som försiggår dagligdags i det vardagliga samspelet människor emellan. I politiken kan alla dina yttranden vändas emot dig av en illvillig motståndare, liksom det inte spelar roll vad du säger och gör om du har tillräckligt hängivna anhängare.

Till vardags gör man inte allt till en kamp om vem som har tolkningsföreträde eller om man alltid har källa på sitt uttalande. Vi säger sällan…

” Du sa att du skulle köpa två liter mjölk, och så köper du tre. Dig kan man ju aldrig lita på!”

”Men det var ju du som sa att jag skulle köpa tre liter…”

”Det har jag aldrig sagt! Källa på det?”

Nej, människor i gemen är inte särskilt misstänksamma mot vare sig folk de känner eller mot främlingar. Kanhända är det naivt, men jag tror att det i grunden bottnar i en överlevnadsstrategi för hela mänskligheten som art. Hade vi inte gett oss ut på okända marker, och inte vågat fråga någon främling om vägen till ”lands ände”, hade vi ju aldrig upptäckt något nytt, och hade vi inte gjort det hade vi stått och stampat på samma fläck år ut och år in. Ingen hade ju behövt upptäcka hjulet ens en gång. Jag är tillitsfull nog att tro gott om människan, för hade människor mött opålitliga och elaka människor varje gång de bad om hjälp hade ju mänskligheten gått under. Men majoriteten har ju fått rätt hjälp och stött på goda rådgivare och vägvisare. Därför finns det hopp om en framtid, trots allt.

För att kunna känna tillit som individ, måste du ha goda erfarenheter av det. Du måste också besitta en del egna kunskaper för att kunna tillgodogöra dig goda råd från andra. För att själv kunna avgöra vem som är mest insatt i frågan du ställer. Om du ska kunna det måste du vara lite av en människokännare, och för att vara det bör du vara lyhörd, med förmåga att lyssna och förstå innebörden av det du hör. Att till och med kunna sätta dig in i en annan människas tankar och känslor. För att kunna det, måste du ha en viss kunskap i ämnet eller frågeställningen….. Och så där går det runt, runt…. När du känner tillit till en annan människa och hennes kunskap har du också möjlighet att dra lärdom för att sen ta nästa steg i utvecklingen… Att handla efter det du har lärt dig så att det kan komma både dig själv och andra till del. Som ringar på vattnet sprider sig ”lösenordet” vidare till nästa person, till nästa generation, till nästa nation. Till alla som känner tillit till sin ”nästa”.

Därför ska vi hålla tilliten högt! Inte underminera förtroendet för varandra, eller misstänkliggöra människors goda uppsåt och kalla det ont. Inte likställa godhet med självgodhet. Inte misskreditera människor som vill göra andra glada eller som vill hjälpa människor i nöd. Det finns ändå tillräckligt mycket misstro, förutfattade meningar och ondska i världen. Vi behöver inte hitta på elakhet som inte finns. Ondskan får klara sig bäst den kan utan vår hjälp.

Att känna tillit är att tro på andra människors goda vilja ända tills de själva bevisar motsatsen. Det har jag alltid gjort och jag kan räkna på ena handens tumme när jag blev motbevisad. En gång fick jag inse att faktiskt inte alla människor vill mig gott, här i världen. Det är ändå ett ganska gott facit. Visst har jag blivit besviken på några fler, och känt mig övergiven eller tillplattad, men jag har ändå inte betvivlat dessa människors egentligen goda uppsåt. De har bara inte haft förmågan att förmedla sin goda vilja till mig, vid några tillfällen. Jag dömer inte ut dem för det. De är som min katt kan vara ibland. Reagerar instinktivt och impulsstyrt på något de inte förstår eller känner till. Och så hugger de till på omotiverat och aggressivt sätt. Men strax kommer ångern och de urskuldar sig, ty de förstår att de har gjort eller sagt fel, och försöker inte skylla ifrån sig eller rättfärdiga sin egen handling.

Men om du stöter på en människa som aldrig känner skuld eller skam för någonting utan snarare skuldbelägger andra och/eller manipulerar med sanningen – då är det bättre att fly än illa fäkta. Då är det inte läge att känna tillit, för din tillit utnyttjas till max utan att återgäldas.

Och i detta fall tror jag vi kan dra paralleller till politikens värld. Även där kan du bli dragen vid näsan av en politiker eller kanske ett helt parti som du har satt din tilltro till. De har utnyttjat din godtrogenhet för att få fler röster. De har använt stora ord för att verka pålitliga. En del har en direkt dold agenda, som ”ulven i fårakläder”. Andra klär sig fint men har ett mörkt uppsåt. Hur skulle vi kunna veta vilka vi ska kunna lita på?

Jag har ett enkelt knep. Den eller de partiledare jag skulle kunna tänka mig att se hemma i mitt vardagsrum, skulle jag också kunna rösta på. De som jag kan lita på att de inte går och snokar bland mina böcker och skivor – som inte lägger ut bilder på mig och min käresta på Instagram, eller fotar dammråttorna bakom dörren för vidare befordran – som inte kommer att ifrågasätta mig och det jag värderar högst i livet. Ja, dem jag kan känna tillit till och som inte är ute efter mina besparingar eller eventuella värdesaker. Som inte snackar skit bakom ryggen. För mig är det så enkelt. Och för att vara ärlig….Jag tror inte någon av dem skulle göra några dumheter, men jag tror att på det personliga planet skulle jag ändå inte kunna känna mig bekväm eller kunna vara mig själv med fler än kanske 4-5 stycken av de politiska företrädarna. Sen kan man välja – vem av dessa skulle få förtroendet att sköta min personliga ekonomi? Till den personen skulle jag nog ha den största tilliten av alla….

Fast det är klart….människor som vistas i mitt vardagsrum OCH som sköter min ekonomi…. Det får nog bara den jag är gift med göra….och det finns ingen partiledare jag känner så mycket tilltro till att jag skulle gifta mig med hen. Dessutom måste jag ju behöva skilja mig först. Och vilken äkta hälft skulle känna tillit till mig om jag sa att… ”Du, jag är ledsen men nu känner jag att Jonas…. Eller Jimmie… eller Annie, borde ta hand om mig och min ekonomi och mitt samhälle…” 😉

Men även om man aldrig kan eller vill vara så personlig med någon partiledare, måste ni ändå hålla med om att vi lägger bra mycket av vår framtidstro och förhoppningar i dessa, för oss okända (fastän de är kända) människors händer utan att på något sätt vara säkra på att det går vår väg eller att de gör det som är rätt för oss. Det om något vittnar om en väldigt stor tillit. Och i det fallet är jag inte säker på att det är av godo, detta med tillit…

Men den som lever får se…. 😉