Idag läste jag om några tidigare nobelpristagare som fick pris för att de hade hittat celler i hjärnan som fungerade som hjärnans GPS, typ. Nu har de utvecklat forskandet till att också gälla tid. Det finns tydligen inga speciella tids-celler men vissa celler i kombination med rumsceller kan göra att hjärnan uppfattar tid, och dessa ligger nära minnes-centrum i hjärnan. För en musiker eller dansare tror jag det känns ganska naturligt att detta hänger ihop. Jag tror också att det man gör med kroppen – dansar eller spelar eller går – hänger ihop med tids-minnet. Man känner ju ungefär hur lång tid man har gått eller spelat. Övar du samma stycke flera gånger, vet du till slut ganska exakt hur lång tid det tog. Att du kunde spela vissa passager lite snabbare både hördes och kändes i fingrarna. Jag tror en dirigent kan få ett slags absolut tids-gehör, genom att helt enkelt känna med kroppen hur fort ett musikstycke ska gå. Det måste ju vara väldigt svårt att vara helt still samtidigt som man ska bedöma hur lång tid det har gått… Det har ju förekommit tävlingar där deltagarna ska gå i en labyrint och när det har gått i en halvtimme ska de befinna sig i labyrinten mitt. Den som kommer närmast 30 minuter har vunnit. Naturligtvis har maratonlöpare också fallenhet och erfarenhet av hur lång tid en halvtimme är och hur långt de hinner springa på en halvtimme.
Människor som har drabbats av Alzheimers har förlorat kontakten med sitt minne och därigenom kontakten mellan tids-celler och rums-celler. Men jag tänker att om man hela livet tränar och övar något med sin kropp, så att minnet sitter i rörelsen, kanske rörelsemönster man har använt kan påminna hjärnan om något man har varit med om. En slags ”trigger” för minnescellerna? Jag tror att kropp och knopp hänger ihop, och om människan utnyttjar hela sin kapacitet under hela sitt friska liv borde det vara till hjälp om man sent i livet drabbas av en sjukdom som påverkar hjärnans olika funktioner….
Ja, vad vet jag? Jag är ju bara en vanlig enkel människa med en ordinär förmåga att tänka och förstå komplexa sammanhang i världen.
Men jag förstår ju att om man ska förstå saker man inte visste förut, måste man först lära sig saker man inte visste förut. Och när man lärt sig det, måste man också praktisera sina kunskaper såpass ofta att man också kommer ihåg dem. Så fort man slutar praktisera, glömmer man ganska fort rätt enkla grepp eller trixande man har lärt sig och gjort nästan automatiskt. T.ex om man har lärt sig något nytt program på datorn. Hittar man sen ett ännu nyare och bättre, lär man sig det ganska fort, eftersom det är ganska snarlikt det förra, eftersom man har lärt sig grundprincipen för bägge programmen. Men efter ett tag har man ju glömt hur man gjorde i det första programmet och det är ju inte för att man har blivit dummare, utan för att man inte längre behöver den kunskapen även om den var användbar för kunna lära sig det andra programmet. Jag talar av egen erfarenhet. Sådär har jag hållit på när jag har lärt mig olika program med syfte att spela in musik på datorn.
Det finns också människor som kan spela en väldig massa olika instrument, som säger att de första 8-10 instrumenten var lite svåra att lära sig, men sen blir det lättare. När man har lärt sig grunden för olika blås, stråk och slagverk, kan man sen applicera kunskaperna ganska lätt på ytterligare ett slags blåsinstrument. Men ett gott minne kommer sällan gratis. Övning ger färdighet. Det gäller även för minneskunskaper. Att träla multiplikationstabeller är inte bara bra för minnet, vill jag påstå. Det kan också gynna förståelse för matematiken eftersom man redan har vissa talserier inpräntade i minnet, som man kan använda sig av när man behöver förstå hur de hänger ihop. Jag tror på att mekaniskt inlärande och intellektuella inlärningsmetoder gynnar varann.
Nu har jag suttit och bloggat snart en timme. Ungefär så lång tid tar det för mig att knattra ihop ett ganska långt blogginlägg. Det kan ta kanske en till två minuter att läsa. Längre tid får det inte ta för en nutidsmänniska med ambitioner att hinna med mer än en uppdatering på en kvart. För många räcker det med en tweet på några rader, eller en bild på Instagram. Andra är ute i skogen och plockar svamp en hel söndag eller går på muséum, eller träffar släkten. När det gäller tid, handlar det ju nästan alltid om prioriteringar.
Huvudsaken är väl egentligen att man passar på att njuta under tiden och att man sen har några goda minnen kvar av helgen när arbetsveckan sen börjar. Minns man ingenting av helgen, har man antingen gjort ingenting, eller så har man stressat ihjäl sig eller så festade man för kraftigt på fredags-aw-n. Ingetdera är att förorda….
Lagom är bäst! Kom ihåg det! 😉
Själv har jag bakat, bloggat och promenerat. Och för att komma ihåg det får jag nog lägga upp en och annan bild… 😁
PS Jag har inte övat fiol idag men inte för att jag har glömt att öva utan för att tiden inte räckte till när jag valde att blogga istället. Men en bild är bättre än inget. .. 😉 DS
Time in Stockholm 
Tid 