Äras de som äras bör!

Om min mamma har jag berättat många gånger här på bloggen och ett av inläggen ser ni här!

När mammas hjärta slutade slå efter 100 år – ja, hon blev 99, men hjärtat började ju slå redan före födseln – onsdagen 10/10 2018, hade hon levt 6 år av dem på ett äldreboende i Stockholm. Mamma kom dit efter att ha levt några månader ensam för första gången i sitt liv. Hon hade hemtjänst, men eftersom hon hade blivit alltmer dement hade hon svårt att klara sig ensam och vi barn fick in henne på äldreboendet 5 månader efter pappas död.

Hon var ju förstås arg på oss – hennes egna barn – till en början…”hur kunde vi göra så mot henne?”

Är man dement har man ju ingen direkt sjukdomsinsikt så det var svårt att förklara för henne i början varför hon behövde flytta.

Men redan efter ett år fann hon sig väl tillrätta. Hon hade ett fint rum och fantastisk personal runtomkring sig dagarna i ända. Att hon slapp vara ensam tror jag var det allra viktigaste för henne. Hon var en mycket social varelse även om hon kände sig blyg. När vi berättade för henne att hon skulle flytta till ett äldreboende där hon skulle få sällskap av andra, blev hon mycket orolig….. ”Vad ska jag prata om? Jag har inget intressant att säga…”

Men det skulle visa sig att hon snart blev en av de mest populära och omtyckta på sin avdelning – både bland personal och andra boende… Något hon själv hade svårt att förstå, när vi och personalen berättade det för henne, eftersom hennes minne var mycket mycket kort men gott. Det som hände i ”nuet” fick man påminna henne om ständigt, medan hon samtidigt kunde namnge personer i familjens fotoalbum som var 60-70 – 80 år gamla. Fotoalbumen, alltså… Hon kände också igen oss barn och anhöriga när vi hälsade på. De sista åren var hon inte lika självklart igenkännande på en gång, men efter en liten stunds samtal verkade hon veta vilka vi var. Efter varje besök hos mamma brukade jag vara helt psykiskt utmattad – inte för att det hade varit jobbigt, för det var oftast väldigt trevligt – men för att man fick hela tiden påminna, och påminna henne igen om vad vi nyss pratat om, och också påminna sig själv om att inte bli trött eller visa irritation över att mamma inte längre var riktigt lik den mamma som hon var när man växte upp, och heller inte den man kunde föra långa intressanta diskussioner med som vuxen. Ändå var hon sig lik. Glad och positiv och fortfarande med sinne för humor.

För varje gång jag hade besökt mamma, beundrade jag hennes fina och omvårdande personal alltmer. Om jag blir helt slut efter en timmes samvaro, hur orkar de med detta jobb hela tiden? En förklaring är naturligtvis att de inte har samma känslomässiga relation till mamma plus att de inte kände henne ”som hon egentligen var”.

När mamma nu i veckan var så nära döden och vi turades om att vaka över henne, blev jag bara än mer imponerad av dessa vänliga, varma personer som har haft mamma i sin vård. Vi hittade i veckan ett litet ”fotoalbum” från mammas första år på boendet, som jag tror hennes och vår kontaktperson hade satt ihop, och blev både rörd och glad över vilken respekt och kärlek de visade sina äldre vårdpatienter. Mamma sågs bowla, baka, läsa tidningen och få julklapp av tomten och det var bilder från utflykter och måltider av olika slag.

Och vår kära kontaktperson satt på huk bredvid mamma den sista morgonen vi kom in till mamma. Hon hade hört att mammas andning hade blivit så konstig och hade kallat på boendets sjuksköterska. Hon sa… ”Jag var helt chockad – jag var ledig en dag och när jag kom tillbaka var Ingrid så här dålig….” och jag sa att jag var så glad att se henne, för jag undrade om hon hade fått veta…. ”Nej, det är ju ingen som ringer till mig när jag är ledig…”

Men just då tror jag att hon kände sig mer som en anhörig än som den professionella personal hon också var. Hon hade nog velat vara förberedd på att hennes speciella ”skyddsling” var döende när hon kom tillbaka.

Det tog inte mer än 10 minuter efter att vi kom dit den sista morgonen… och så hade mamma tagit sitt sista andetag.

Och vi som fanns i rummet hann alla ta farväl och säga de sista orden. Att ha denna kunniga personal – inklusive sjuksköterskan – med sig i rummet kändes som guld värt. Men det var inte bara för att de var proffs utan för att de också var så medmänskligt känslosamma i denna stund. I denna unika stund, som det var för mig, att ta farväl av min egen mamma.

Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att min mamma har fått vara en del av deras liv och de en del av hennes. Finns det några människor jag beundrar och högaktar så är det just denna kärleksfullt omvårdande personal som i vått och torrt såg min mamma och hennes person och behov ända till slutet.

De berättade för oss hur snäll och glad mamma alltid hade varit mot alla. Hur positiv hon var, nästan alltid, och de berättade att på morgnarna när de skulle väcka de boende, brukade de börja med mamma, för hon var nästan alltid glad och hon gav dem lite extra energi tillbaka.

Den sista veckan klarade inte mamma av att äta längre och därför gick det fort till slut. Men den näst sista morgonen jag var där slogs jag av hur jämn hennes andning var, trots att hon inte kunde ha långt kvar. Och jag kom ihåg vilken vinnarinstinkt hon alltid hade haft. När mamma och pappa var i 80-årsåldern brukade jag tänka att de kommer att överleva alla sina barn, så pigga som de var, i jämförelse med deras trötta 40, 50-åriga barn som var i mitt i karriären med flera barnkullar i olika äktenskap och själv hade jag ”gått in i väggen…”

Det kändes som om min föräldrageneration var en sån kraftfull generation. De hade så mycket kunskap och erfarenhet, samtidigt som de fick ta del av välfärden under 1900-talet. Mamma och pappa som båda blev 99 år. Med pappas goda minne och vurm för det hälsosamma livet och mamma som gjorde sådana erövringar, när hon tog körkort i 50-årsåldern (som inte pappa gjorde) och som studerade på universitetet, också på äldre dar, samtidigt som hon tog hand om sin gamla mamma och vaktade barnbarn, och började spela fiol i orkester och bjöd på stora, fantastiska middagar för sina släktingar och vänner. Varifrån hämtade hon energin till det?

Det är väl där vår syn på mamma möter vårdpersonalens – hennes energi och glada sinnelag. Och trots att de inte kände henne lärde de känna själva grunden i hennes personlighet. De hade förmåga att förstå och uppskatta min mammas glada och roliga sinnelag, och jag älskar dem för det.

Det talas nuförtiden om hur dåligt skött äldrevården är, och jag är så tacksam att jag verkligen inte kan instämma i detta. Det verkar inte ha någon betydelse om det är privat eller kommunalt boende, för det finns minsann dåliga exempel på bägge håll, men jag vill understryka att detta ställe har varit det allra bästa som kunde ha hänt, för oss alla inblandade. Men allra mest för mamma, förstås.

Jag hann tacka mamma i hennes sista stund för att hon räddade mig när jag var nyfödd. Hon såg att jag inte uppförde mig som mina äldre syskon hade gjort, och efter en lång kamp med läkarvetenskapen, då alla läkare sa att det är inget fel på Camilla – ”hon skrattar ju och är så glad” – hittade hon till slut en läkare som forskade på ”underfunktion av thyroedea”, ett tillväxthormon, och som till slut kunde ge mig rätt medicin. Den medicin som sen blev ”syntetisk” och kallas Levaxin.

Mamma räddade mig och nu var hon själv räddad av dessa änglar på hennes boende, och vilket som är ”störst” av dessa storheter, är svårt för mig att säga, men att en stor portion kärlek och optimism är inblandad i bägge fall går inte att komma ifrån. Att inte ge upp hoppet om någon, oavsett… Naivt kanske, men det kan löna sig.

Medmänsklighet och kärlek skall aldrig underskattas i mänsklig samvaro….Och en stor dos med skratt och glädje.

Allt detta fick mamma och kunde dela med sig av livet ut!

Äras de som äras bör!

Tack all personal för att ni gjorde mammas sista år så innehållsrika och fina!

Om jag nån gång vill komma till ett äldreboende som vårdtagare, vill jag komma dit. Kan rekommenderas….

Men först…. ”ska jag bara”… 😉

….Jag sa till chefen för boendet sista dagen – ”vi ses kanske om 30 år”…

Men då är då och nu är nu….

Lev väl, så länge! 💕