Push eller Press?

Hur skall svaret lyda?

”Yes” eller ”stress”? 😉

Igår var jag i Älvsjö – på ”starta-eget -företags-mässan”, för att utforska eventuella möjligheter och svårigheter för mig att lansera mitt ”mattedans-projekt” på ett fördelaktigt sätt.

Mitt stora problem här i livet tror jag är att jag är och har alltid varit alltför ointresserad av pengar. Att jobba för att överleva? Jovisst…det måste väl alla göra…men hur mycket roligare är det att tjäna storkovan genom att jobba ihjäl sig än att ha en liten men tillräcklig inkomst och att ha tid över till det som är det viktigaste och roligaste i livet?

Jag vet. För många människor är jobbet själva livet. Ens identitet. Meningen med hela existens. För mig har livet utanför jobbet alltid varit det primära. Den tid jag har att ägna mig åt det jag brinner för eller åt att ha roligt eller vila eller…. Allt som gör livet värt att leva. Tiden jag har för att utvecklas…. Egen tid, som det så fint heter.

Nu, som pensionär, har jag tiden. Fritt spelrum, kan man säga. Min pension blev knapp – betydligt sämre än alla prognoser hade utlovat – men ändå har jag inte direkt något att klaga på.

Jag har ju all tid i världen nu!

Jag har ju tänkt ända sedan jag fick min idé om att göra ”entalsdanser” för förskoleklasser, att jag, när jag går i pension ska extraknäcka som konsult i mitt eget företag. Då har jag något att pyssla med, som jag har valt själv och ingen annan än jag bestämmer över mig, och ingen talar om för mig hur och när jag ska jobba.

Det känns perfekt….

Men ändå. Denna vecka har inte varit många lik. Fylld av sorg och glädje och olika verksamheter.

I måndags begravdes min mamma. Det var till slut dags för henne – 99 år gammal – efter ett långt och innehållsrikt liv. Men det var ju ändå den enda mamman jag hade.

Det tar förstås en tid att smälta och ta in att ens mamma inte lever längre. Ändå fortsatte veckan som om ingenting hade hänt. I onsdags var det orkesterrepetition och igår var jag ju på mässan, plus att vi gick på en film som är med på filmfestivalen. ”Cold War” hette den, och senare på kvällen visades en film av samma regissör på TV. Vi såg den också….

Det är intensivt att delta i och ta in olika former av kultur och att samtidigt leva mitt i sitt eget liv. Nu när jag inte jobbar längre, är jag innerligt tacksam att jag inte dessutom gick och jobbade dagen efter mammas begravning, så som jag gjorde efter pappas.

Men ändå…. Jag har trots allt inte hunnit med riktigt…

På mässan igår intervjuades en framgångsrik företagare om vad han hade för råd att ge nya företagare…

”Behöver man mycket tålamod i början?”

Han skrattade och sa att…. ”nja, det krävs nog i första hand att man är ganska otålig, för om man sitter och väntar in kunder blir det inte mycket gjort…..visst behövs en viss uthållighet, däremot. Man får inte ge upp i första taget…”

Det där träffade mig. Jag vet att jag är uthållig. Jag släpper sällan taget, om jag måste lösa ett problem.

Men otålig? Nej, tyvärr är jag nog ganska tålig. Jag skulle behöva lite push…Men utan press. Jag behöver tagga mig själv med en liten men naggande press, som stimulerar utan att utlösa migrän. Har jag däremot ingen press alls, mår jag oförskämt bra av att ta dagen som den kommer. Att leva mitt liv i lugn och ro och dricka mitt förmiddagskaffe med mandelskorpor och ta min vanliga promenad och öva min fiolläxa. Jag är kanske för lite otålig för att bli företagare, kanske, men möjligtvis tillräckligt envis och uthållig för att driva mitt projekt och mig själv till nya nivåer?

Bara för att jag är lite nyfiken på hur det ska gå…. Det vore ju lite kittlande att tänka att jag skulle lyckas…. Men innan jag kommer dithän….. Med lite inspiration kan man komma långt men inte ända fram. Så i början ska jag nog ge mig lite ”Push” framåt i form av dead-lines, goda vanor och rutiner som belönas av mig själv med lite extra tid för övrig rekreation och nöjen av allehanda slag. Och om jag pressar mig själv för hårt så att jag får migrän som i morse, kan jag bara säga till mig själv….