Sandlåda?

Nu har jag tröttnat rejält på det här snacket om ”sandlåda” och ”dagis”!

Ända sedan valet, för 7 veckor sedan, har vi i alla möjliga media kunnat följa processen och svårigheterna i att bilda en regering som får stöd av riksdagsmajoriteten. Vi väljare har gett politikerna ett ganska svårt uppdrag, och jag säger inte att jag är förtjust i rävspel och dolda agendor, skitsnack och brutna löften, men jag är ändå övertygad om att vi kommer att få.en regering så småningom, som jag tror kan godkännas av det stora flertalet. 

Men det är väldigt många bland alla kommentatorer i olika kommentarsfält i  olika tidningar och andra media som i var och varannan mening benämner denna, ”process på väg mot en regering”, på alla möjliga sätt. Favorituttrycken är ”sandlåda”, och ”rena dagis”, varierat med ”kaos”, ”diktatur”, ”maktgalna politiker”….  etc….. 

Dagens ”mission” för mig, handlar om denna ”sandlåda”, som man älskar att jämföra riksdagsarbetet med…. 

Jag är ganska säker på att ingen av dessa människor har satt sin fot i en sandlåda sedan de själva var tre år. Jag har jobbat i förskola, skola och på fritids i hela mitt arbetsliv och jag förstår ändå inte vad de refererar till. Visst kan det ibland uppstå konflikter mellan barn som leker, men i nästan alla fall finns det vuxna som i så fall hjälper dessa barn att lösa denna konflikt. 

Men just i sandlådan upplever jag att det oftast råder harmoni mellan barn som leker. De har där möjlighet att skapa egna världar – bygga slott eller bilbana eller baka kakor eller bara leka med regnvatten och få det att rinna i kanaler. Om någon gång några av dessa verksamheter krockar brukar barn i allmänhet lösa det ganska smidigt. Antingen delar de upp sandlådan eller så bjuder de in varandra i sina projekt. ”Vill du inte ha en bil framför slottet?”…. ”Jo vi kan bygga en väg dit”… ”Jag kan göra en bro över vallgraven!”….  ”Ja, våren vattenkanal kan sluta vid vallgraven”….. ”Jag hämtar mer vatten i vattenpölen”….  

Barn kan leka och samarbeta hur mycket och hur länge som helst, bara de ges tid och rätta förutsättningar – rätt material och rätta verktyg och rätt vägledning. 

På en rast för några år sedan, kom en flicka fram till mig och sa: – ”Kom Camilla! Jag vill visa dig nåt som vi har gjort i sandlådan”!

”Vi” – det var barn från tre olika förskoleklasser – 6-åringar – som hade råkat hamna i sandlådan samtidigt under en förmiddagsrast och som utan någon vuxens hjälp eller goda råd, på egen hand hade samarbetat kring ett gemensamt ”konstverk” i sandlådan. Och sen ville de visa någon vuxen vad de hade gjort. 

Detta konstverk hade de kommit överens om hur det skulle bli, tillsammans. Jag fick ingen känsla av att några hade tagit kommandot och de andra hade gjort som de blev tillsagda. Nej, alla dessa barn – De var kanske 8 – 10 stycken, och de kände inte varann jättebra eftersom de gick i tre olika klasser – radade stolt upp sig bakom sitt mästerverk inför fotografering. 

Med detta vill jag ha sagt: 

Jämställ hädanefter aldrig riksdagsledamöters eventuellt dåliga uppförande med lekande barns beteende och lekar i sandlådor!  

Det kan i så fall aldrig ses som annat än en skymf mot, och bristande respekt för barn och deras konstruktiva och kreativa lekar. 

Det är vi vuxna som ska lära oss av barnen och inte tvärtom. Och så länge vi har förmåga att lyssna och lära av dem, finns det hopp om mänskligheten! 

Eller hur? 😉 💕 👧 👦 🌍