Ibland har jag funderat över mitt bloggande… Vad ska det vara bra för, egentligen?
För min egen del är jag säker på att det är bra för mig att skriva och formulera mig, eftersom ”jag gör mig bäst i skrift”, som jag brukar säga. Det är roligt att skriva och det är roligt få respons på det jag skriver. En god anledning. Men räcker det?
Jag vet inte om jag behöver försvara mitt skrivande mer, men den senaste tiden har jag kommit på ännu en anledning…
På något sätt vill väl alla göra avtryck på sin omgivning, och det gäller nog säkert mig också. Men med ålderns ”rätt” har jag funnit att mitt minne är som det alltid har varit. Vissa saker och människor minns jag förstås bättre än andra, men på det stora hela har minnet försämrats och framförallt sedan jag gick in i väggen för tolv år sedan. Med tanke på min mammas demens, och på att vad som helst kan hända.. en stroke eller annat som på påverkar minnet, tänker jag att livet är skört. Vem ska minnas mina anekdoter när jag blir gammal och sitter på hemmet? Jag har inga egna barn som jag har spridit mina tankar och kunskaper, eller livsberättelser till. Jag har visserligen jobbat med barn i hela mitt liv, och vissa sånger och danser, har nog satt sina spår hos dem, liksom några av mina ”livsvisdomar”, men det kan nog bli som för mig och mina lärare från tidig ålder….Jag minns om någon sa något klokt eller roligt, men vad var det hon hette? Min första pianofröken, som jag hade när jag var sju år. Hon lärde mig principerna kring hur man kompar låtar med hjälp av ”tonika, dominant, och subdominant”, och hur man också kunde bygga egna melodier utifrån tonerna i dessa ackord. Ganska modern pedagogik på den tiden. Jag minns den dagen hon berättade för mig att hon skulle gifta sig och flytta till Italien, för den blivande mannen var därifrån, och jag minns hur jag grät så det plaskade på tangenterna, när jag spelade. Jag försökte ju dölja mina tårar….Men det gick sådär… Trots detta, att hon satte djupa spår, kan jag inte påminna mig hur hon såg ut eller vad hon hette.
De barn jag har undervisat, har ju i första hand varit 6-åringar, så jag kan ju inte begära att de ska minnas mig om 20, 30 år…. Knappt ens nu…
När vi gick och hälsade på mamma de senaste åren var jag glad att hon hade berättat så mycket om sig själv, och om mormor och andra närstående personer. Hon berättade ju också så mycket annat roligt, och tråkigt, och de där minnena glömde inte jag, men mamma kom ju inte ihåg mycket av sitt liv, utom just lite tidiga minnen. Då var det så roligt varje gång vi kunde pigga upp henne med hur duktig hon var på matlagning och vilka fester hon hade ordnat och allt annat roligt, som att hon hade pluggat på universitetet på gamla dagar, med sådan framgång… Det hade hon ingen aning om, men blev lika glad varje gång vi påminde henne.
Följdaktligen tänker jag nu att jag skriver till minne av mitt eget minne….Så här på förhand, innan det mesta är glömt. Då kan personal och vänliga släktingar som besöker mig på hemmet bara gå till källan, dvs min blogg, om de vill hjälpa mig att minnas mitt liv och mina tankar, och kanske lite till om vad jag har gjort och varför.
Bra va? 😉
Vi ses en annan dag….om ni minns mig då? 😁
Time in Stockholm 
Tid 