Till slut….

Efter mycken möda och stort besvär, kom jag till slut, till slutet av det stycke musik jag påbörjade för några veckor sedan… 😉…. Sommarsång, av Petterson-Berger.När jag var barn lärde jag mig nästan all musik utantill, eftersom min notläsningsförmåga låg långt efter min förmåga att spela. Så jag tragglade ganska länge innan jag kunde stycket, och då släppte jag ganska snabbt noterna, och det gick ganska bra ända tills….. Ja, man måste ju hålla igång minnet hela tiden, och även fingrarna måste påminnas regelbundet. Om jag kommer av mig mitt i har jag väldigt stor svårighet att med hjälp av noterna komma in igen i musiken, eftersom jag spelar fortare än jag läser noter.

Sommarsång är nästan det enda stycke jag fortfarande kommer ihåg sedan jag gick i pianoskola, som barn, och knappt ens den kan jag alltså…När jag idag försökte göra en inspelning igen, för att äntligen avsluta det jag en gång påbörjat, blev det säkert 10 misslyckade inspelningar, innan jag kom vidare förbi dit jag kom förra gången. Problemet är ju nämligen att fingrarna tycks minnas felspelet lika väl som de rätta tonerna. Har jag en gång spelat fel på ett ställe, spelar jag samma fel nästa gång, och tvärtom.Ganska märkvärdigt att jag kan spela låten överhuvudtaget efter så många år utan övning. Visst blir det några klavertramp, men jag är förvånad över att jag kommer ihåg nåt alls. Ibland är det som om det går allra bäst när jag inte tänker överhuvudtaget och inte har en aning om vad jag gör, men ibland går det inte alls om jag inte fokuserar till max på vilka toner och ackord jag ska ta. Det skulle vara intressant att veta vad som händer i hjärnan, egentligen.Man kan inte lära gamla hundar sitta, sägs det, men jag skulle bra gärna vilja lära mig att läsa noter lite snabbare och bättre. Så kunde jag lära mig nya låtar lite fortare, och inte bara spela gamla, bara nästan lika bra som när jag var ung…. 😉När jag sjunger i kör, däremot, är det notläsningen jag har lättast för, och även när jag spelar altfiol, men det är ju bara en stämma i taget. Detta att hantera ett för mig nytt instrument är ju svårt, så där kan jag ju vara glad att åtminstone inte notläsningen är det värsta hindret. Där kan man snacka om att själva spelandet är det som går trögast. Men å andra sidan är utvecklingspotentialen mycket större än med mitt pianospel. Jag kan bli besviken när jag inte spelar lika bra på repetitionen med orkestern som jag gjorde hemma tre timmar tidigare, men det är ingen stor grej. Jag är ju ändå så mycket bättre än för bara några veckor sen.

Jag skrev ju förut att jag tycker det är jobbigt att spela piano inför publik, men det beror nog mest på mina egna förväntningar. Om jag utgår från att jag kanske kan spela ett stycke till slut utan att komma av mig helt, kan jag ju bara bli glatt överraskad om det går, och inte alltför besviken om det inte går.Egentligen är det så man får se det. Allt är relativt och upplevelsen är också väldigt subjektiv. När jag spelar piano är det ju bara jag som hörs, men i en orkester kan mina toner låta så mycket bättre ihop med de andra än hemma på kammaren, där det oftast låter mycket gnälligare och stråken skrapar, och fingrarna hinner inte med.Ändå är det ju så roligt, det här med musik. Trots eländiga felspel och motgångar. Det måste ju vara som med precis allt, att om man har en vision och vill komma någon vart, kan även vägen dit vara mödan värd. Att anstränga sig en smula, ensam eller i grupp, och se att det sker en utveckling såväl på det privata planet som hos en hel grupp och kanske ett helt samhälle. Om en hel värld skulle få för sig att samspela och samarbeta om ett bättre klimat, t.ex, skulle ju vägen dit också kännas mycket bättre om man visste att alla gick i takt och spelade på samma låt.

Det som förenar är alltid roligare än det som polariserar….

Jag spelar min lilla trudelutt för mig själv så länge och ser fram emot sommaren….Och detta är inte slutresultatet – bara ett steg på vägen mot en mer harmoniskt välklingande ändstation…. In my dreams… 😉 💕 🎶

Och…. Ja, det är ett slags självplågeri detta att lägga upp ännu en ofullständig version av denna låt, men bara för att komma över den där perfektionistiska inställning till musik, och för att bevisa att processen är viktigare än slutresultatet, känner jag mig tvungen att utmana ödet… Och ingen behöver skämmas för mig, ”för var och en skäms för sig”, som en klok ung man en gång sa…

😊 😨 😱 😉