När jag började jobba på fritidshem och som lärare i Förskoleklasser på 90-talet, var det självklart att jobbet med de yngre barnen krävde förstärkning i personalgruppen. I min skola hade vi åldersintegrerade fritidshem, med barn i alla åldrar från 6-9 år. Vårt fritids var det största så vi kunde ta in lite fler 6-åringar varje år…ungefär 8 – 10 stycken. I lugn och ro kunde barnen slussas in på fritids och lära sig regler och rutiner av personal och av de äldre barnen. Sedan hade de samma fritids hela lågstadiet. De behövde inte byta personal och lokaler och de hittade kompisar både bland äldre och yngre barn. De som kanske hade en jobbig situation i klassen, kunde koppla av på fritids och behövde inte ständigt förhålla sig till en klass där de inte trivdes så bra, eller inte hade så många kompisar.
Som lärare i förskoleklass hade vi egentligen inte många direktiv. Det fanns läroplan för skolan och även förskolan, men 6-åringarna glömdes liksom bort. På gott och ont. Men det sas att vitsen med att starta förskoleklasser var att förskolepedagogiken och metodiken skulle in i skolan, med ett arbete som inriktade sig på social fostran och mer laborativ pedagogik. Vi skulle ha musik och gymnastik, och leken var en viktig del, i pedagogiken. Såväl utomhus som inomhus.
Vi som var ”pionjärer” som lärare i förskoleklass hade rätt fria händer, men vårt mål var ändå att förbereda barnen på att bli goda små ”samhällsmedborgare”, och att utveckla deras förmåga att ta ansvar för sina egna saker – allt från pennor och sudd till mössor och vantar – och för sitt eget handlande. Att öva att lyssna på varann och att kunna jobba självständigt, men också i grupp. Att ha klassråd och att vara juste kompis. Att kunna gå i led när man går på utflykt och inte skrika och störa på bussar och tunnelbanor. Allt för att underlätta för dem när de sedan går in i skolans värld, där en lärare oftare jobbar själv och inte hinner med när ett barn kissat på sig och ett annat blöder näsblod och har varit i bråk på rasten.
Min uppfattning är att så länge barnen blir hörda och sedda av lärare och personal, ställer de inte till med så mycket bråk på lektionerna. Så länge de är trygga med att någon vuxen hjälper dem så småningom, behöver de inte höja rösten eller störa en kompis så fort de inte får det stöd eller uppmärksamhet de behöver.
En god start är alltid en bra början!
Sedan 2000-talet har jag upplevt en långsam försämring vad gäller personaltäthet på fritids samtidigt som barnantalet har höjts radikalt. På samma yta ska över 50 barn komma överens – varav hälften är 6-åringar, och nykomlingar i skolan – som det förut var runt 40 barn på, och bara en fjärdedel var 6-åringar, som behövde extra hjälp och tillsyn. Sedan 2000-talet tycks man ha släppt alla krav på god och hälsosam miljö för barn och personal. Sexåringar tjoffas ihop med förstaklassare som inte har hunnit bli tillräckligt mogna för att vara goda förebilder för de nyast tillkomna. Ljudnivån när dryga 50 stycken 6-, och 7-åringar leker helt vanligt, utan bråk och konflikter, är betydligt högre än när 40 barn i åldrarna 6 till 9 år leker, spelar spel, bygger med lego, eller läser en bok eller serietidningar i en vrå, eller spelar pingis eller innebandy i källaren. Att ha så många olika verksamheter på samma yta fungerade tack vare åldersspridningen och personaltätheten. Vi var nästan dubbelt så många i personalgruppen på färre barn. Barnen behövde inte höja sina röster för att höras, och om de gjorde det, kunde de lita på att någon vuxen eller någon kompis hörde dem.
När jag jobbade mina sista år i skolan slogs jag av hur många barn det var som nästan skrek till varann fast de satt bredvid varann i matsalen. Om någon annan ville säga något, höjde de rösten och fortsatte tala eller halvskrika. Det var som om de inte litade på att någon skulle lyssna på dem annars. Det var som om de var livrädda att bli bortglömda, och att samtalet var på liv och död. Att de hela tiden skulle bli avbrutna eller att ingen skulle hinna lyssna på dem mer.
Jag har mina aningar om vad det kan bero på. Redan i förskolan har barnen vant sig vid att inte förvänta sig att någon lyssnar på dem, pga större barngrupper även där. De hörs kanske när de skriker, och blir tillsagda, men negativ uppmärksamhet är bättre än ingen alls… En del blir trötta av att ingen bryr sig och tystnar istället.
Redan Göran Persson började med att omfördela resurserna från fritids till skolverksamheten, fast han kallade det för att ”skolan skulle stärkas”. Sedan tog Alliansen över i samma anda, fast dubbelt upp. Det fanns fritidshem i utsatta områden där man hade 100 barn, men kanske bara högst fyra vuxna. Personalen var ofta vikarier eftersom utbildade fritidspedagoger inte stod ut med att deras verksamhet inskränkte sig till att stå och bocka av barnen på listor, om de var ute eller inne, eller när de gick hem. Så de slutade, eller vidareutbildade sig till lärare eller blev sjukskrivna pga stress.
Förskollärare var smartare, när de hävdade att deras verksamhet var pedagogisk i första hand, med läroplan och allt, och drev därför igenom att daghem inte skulle kallas ”dagis” längre, utan förskola, och att verksamheten på det sättet skulle respekteras på samma sätt som skolans.
Fritidshemmen har också en läroplan, vilket alla, inklusive politiker i alla läger tycks ha råkat glömma bort. Fritidspedagoger har inte varit framsynta nog, att hävda pedagogiken i sin verksamhet utan har ihärdigt framhållit sin roll i den sociala och vårdande delen av verksamheten vilket, som vi alla vet inte, smäller lika högt bland politiker och ekonomer.
Förskollärare som lärare i F-klasser existerar knappt längre. Istället är lärarna i förskoleklasserna numera heltidsanställda ferieanställda lärar utan skyldighet att jobba på fritids. Eftersom jobbet på fritidshemmen har blivit så stressigt och betungande, finns det inte längre många lärare som orkar med att ha dels en tjänst som ansvarig lärare och dels en ansträngande tjänst på fritids, som innebär att man inte får knappt tid att planera eller samverka med andra lärare eller ha de nödvändiga föräldrakontakter, som är som allra viktigast när barnen går i förskoleklass, eftersom föräldrarna ofta är oroligare än barnen i början. Därför får inte skolor längre tag på lärare som nöjer sig med en sådan förskollärartjänst som jag hade, som innebar en viss del av tjänsten på fritidshem. I lärarbristens tidevarv är det bara för rektorer att tugga i sig detta. Det innebär att personaltäckning på fritids blir ännu sämre, vilket leder till att även unga människor slits ut, vilket leder till stor personalomsättning. Och vad händer med barnen?
Det innebär att barnen förlorar viktiga vuxenkontakter och förebilder. De förlorar en känslomässig kontakt med någon som kanske har lyssnat till deras behov. De förlorar till slut tilltron till vuxenvärlden. De vuxna som är kvar har inte utbildning nog eller tid att vara närvarande vuxna.
Dithän har vi kommit nu. Förskoleklassen är från och med i höstas obligatorisk. Vad innebär det för barnen? Läraren är inte längre förskollärare utan lärare, som kanske aldrig har jobbat med så små barn förut. Någon förskolepedagogik finns inte längre, och klasserna har blivit större än någonsin. Barn som inte är skolmogna nog eller har särskilda behov, får inte det stöd de behöver om de inte har en diagnos, och knappt då. Ämnen som på 90-talet var så viktiga för de yngsta barnen, som musik och gymnastik, finns inte varken lärare, plats eller tid till. Förr i världen, var även vanliga lärare tvungna att utbilda sig i något övningsämne, som musik eller idrott, men nu tycks inte finnas några sådana förväntningar på varken lärare eller förskollärare. Barnen har tur om de får en lärare i förskoleklass som kan sjunga eller gillar att undervisa i idrott. Annars kan de vara utan…
Så vad händer med barn som stoppas in i en ”undervisningsfabrik” utan resurser, lämpliga lärare eller goda förebilder bland vuxna, överhuvudtaget?
Hur gör vi för att bemöta dessa barn som många gånger är vilsna, ledsna, besvikna eller arga? När de växer upp har de inte den grundtrygghet som de flesta hade när jag var barn, när betygen i ordning och uppförande togs bort. Kanske har de inte ens en förälder hemma som orkar lyssna på dem när de kommer hem. Kanske är föräldern lika trött och osedd på sitt jobb, som barnet är på sin skola. Ett barn som skulle behöva prata av sig med någon och berätta om något bråk på skolan. Kanske orkar ingen av dem prata utan försjunker i något spel på datorn eller något som hänt på Facebook. Eller så möts barnet av klagomål på städning eller på att det slåss med lillebror istället för att vara snällt och hjälpsamt.
Vad är botemedlet mot barn som stör i skolan? Hur hjälper vi barn i skolan, som har hamnat snett? Som inte har fått stöd och trygghet från början, utan bara skäll?
Nu har Jan Björklund fått en lysande idé. Med stöd av sina fd anförvanter i Alliansen, och SD – vars stöd tydligen duger i detta fall – har han fått ny stridslust. Utan minsta tillstymmelse till stöd i forskning eller minsta tvekan om att han kan ha misstagit sig, hävdar han nu att ett betyg i ordning och uppförande ska råda bot på stök och bök i klassrummen. Och han påstår utan att blinka att ordningen har blivit sämre sedan dessa betyg togs bort på 60-talet.
Nej. Det ena har inte med det andra att göra. Jag gick i skolan på 60-talet och utbildade mig till lärare på 70-talet. Den absolut tystaste och mest artigt belevade klass jag har stött på, träffade jag i en av Stockholms förortsskolor, på en praktik. Hälften av barnen var barn till invandrare, men alla lyssnade på fröken och vågade knappt viska till varann, trots att lärarinnan var ung och snäll och inte ett dugg sträng. Det behövdes inga ordningsbetyg där. Men klassen var lagom stor och fröken hade möjlighet lyssna på alla barn och gick runt och hjälpte dem när de jobbade. Ingen skrek eller störde utan väntade lugnt på sin tur.
….Och de hade tur. De hade en lärare som respekterade dem och lyssnade på dem. Hon hade tydliga regler för ordningen i klassrummet som alla kände till. De som behövde fick hjälp av speciallärare. Ingen förälder ifrågasatte lärarens auktoritet. Ingen hotade ta sitt barn ur skolan om inte läraren gjorde som föräldern sa.
Det var före skolpengens tid.
Just saying….
Sedan skolpengen och fria skolval har fått styra skolans verksamhet och innehåll har ingenting blivit bättre. Sen hjälper inga av Jan Björklunds reformer, eller hierarkiska förstelärarsystem. De har bara stjälpt. ”Pengarna eller livet”, sa man förr. Det är ganska tydligt vad Alliansen + SD väljer…..
Nu försöker Björklund göra sitt sista försök att förstöra situationen ännu lite mer i Sveriges skolor, för Sveriges lärare och elever, genom att angripa symptomen på ett problem som han själv har varit med om att lägga grunden till.
Det kunde han ha besparat oss.
Time in Stockholm 
Tid 