….inte mer än människa…

Det är mänskligt att fela. Det vet alla. Om någon har tagit fel beslut eller glömt något eller inte gjort det den ska vid visst tillfälle, kan den människan säga att ”man är ju inte mer än människa”, och i de allra flesta fall komma undan med det.

Vi kan väl alla känna igen oss i det att ”nobody’s perfect”. Och otäckt blir det när det inte finns någon som helst förlåtelse för minsta mänskliga felsteg.

Ett annat populärt uttryck är ”good enough”, eller ”jag duger som jag är”. Också detta är förlåtande, men i det här sammanhanget är det nog ett sätt för människan att rättfärdiga sig själv.

Det är användbart för alla ”duktiga människor” som har drivit sig själva så hårt att det är bara utbrändhet som kan stoppa dem. De har ändå svårt att förlika sig med sin nya icke kompletta självbild. Men de får öva sig genom att säga just detta: ”jag duger”. ”Jag är tillräckligt bra”. ”Jag behöver inte driva mig till bristningsgränsen för känna att jag är good enough för det här jobbet eller uppdraget jag har. Det är alltså ett uttryck som kan användas som självläkning för alla högpresterande.

Människan som säger om sig själv att den är ”inte mer än en människa”, kan vara en slarver eller en som tar höga risker för att klara en uppgift. Det kan sägas urskuldande med glimten i ögat, eller lite uppfordrande, som att, personen inte bara förväntar sig utan också kräver att bli förlåten. Oftast är vi människor förlåtande och inte dömande, men om personen i fråga kommer för sent för hundrade gången, eller glömmer att ringa upp eller har tappat nycklarna i tvättstugan och måste invänta låssmed och därför inte hinner till jobbet den dagen, kan det hända att förlåtelsen sitter långt inne…..

Nu skulle man kunna säga att en stor del av mänskligheten skulle behöva urskulda sig väldigt mycket, inför kommande dömande generation…

Alla är vi ju lite egoistiska, lite till kvinns och mans, och det är ju mänskligt….. 😉

Är man för empatisk och självuppoffrande kan man ju drunkna i mängden och får inget gjort. Är man för egoistisk tar man över och låter sina egna intressen styra. Det svåra är att hitta balansen. Hittills tycks det som om egot har tagit över i världen, på andras bekostnad. En obalanserad värld har vi skapat, vi människor och vi kan inte skylla på någon annan art…

I en inte alltför avlägsen framtid kan vi äldre få stå till svars i en dömande domstol….

Kan vi då komma undan med att ”jamen, vi är ju inte mer än människor”, när vi missade tåget att rädda klimatet. När vi förhalade beslut för att vi inte hunnit läsa in oss på all information? Kan vi säga att vi duger när vi har ”glömt” att stänga kolgruvorna, eller att vi inte visste bättre….att vi trodde mer på tillväxt än på hushållning? Att vi hellre trodde på 3% av forskarna än på resten, av ren bekvämlighet? Var det förlåtligt och mänskligt att vi lät människor i fattiga länder fly från sina förstörda och översvämmade bostäder bara för att vi skulle hinna göra bara EN jorden-runt-äventyrsresa till exotiska platser innan vi slutade flyga?

Var vi också ursäktade trots att vi hade sett till att de flyende inte hade en trygg plats att fly till?

Var vi verkligen ”good enough”, vi som behövde läka våra utbrända själar och kroppar? Kanske var vi tillräckligt bra för att rädda oss själva? Men räckte det, tyckte vi?

”….. Vi kan väl inte rädda hela världen”, försökte vi nog urskulda oss själva med. Men i detta fall kunde vi inte komma undan, för det krävs mer än en fattig syndare för att rädda det vi hade ställt till med.

Det krävs mer än en människa – det krävs att alla gör mer än tillräckligt för att vi ska vara ”good enough”!