När jag följer Armand Duplantis stavhopp upp över ribban på en svindlande höjd över 6 meter upp i luften är det som om mitt hjärta tar ett glädjeskutt med honom. För ett ögonblick stannar vi svävande där uppe bland molnen, han och mitt hjärta i viktlös harmoni med den vibrerande glädjefyllda känslan av fulländning. Och vi faller, faller, faller lyckligt och mjukt på mattan under oss medan den berusande glädjen stiger mot taket. Vi har slagit världsrekord! Omgivningen sjunger i alla tonarter om denne ung mans talang och bedrifter i så unga år, och han belönas rikligt med stipendier, hyllningar från prinsessan Victoria och slutligen krönas han med en välfötjänt bragdmedalj av Svenska Dagbladet. Jag brukar inte uppleva idrott som skön konst, på det sättet. I alla fall inte sen Ingemar Stenmarks dagar. Men Duplantis kan verkligen få mig att förnimma ”sfärernas harmoni”. Att ha en talang är en sak, men att vårda, utveckla och förvalta den är en annan.
När jag för några år sedan satt i Oscarsteaterns salong för att höra och se musikalen ”Så som i himmelen” försattes jag i ungefär samma glädjefyllda berusande högtflygande stämning när jag hörde Philip Jalmelids gudabenådade röst, när hans stämma bar mitt hjärta upp bland molnen för att stanna där ett tag. Jag har ingen egen erfarenhet av stavhopp, men körsång har jag ägnat mig åt sedan barnsben. Är man körsångare kan det räcka att vara musikalisk och ha ett gott gehör och en någorlunda vackert klingande röst som kan smälta in i en körklang. Man vet också att det skulle krävas något extra av en om man skulle vilja bli solist. Som solist behöver man behärska sina stämband, öva och förfina sina uttrycksmedel och träna upp sin lungkapacitet och det så kallade stödet för att ens röst ska bära ända upp i himlen och dessutom förmedla så mycket att även ens lyssnare kan följa med på den turen. Men det är inte bara tekniken som ska övas för att lyfta oss alla. Det är också den mentala styrkan som behöver luft under vingarna. Att tro på att ens röst ska bära och klinga ut så att andra ska vilja lyssna kräver mod. Att satsa på något så känsligt som sin egen rösts förmåga att uttrycka något utöver det vanliga, kräver en särskild talang. Att förvalta, vårda och utveckla denna talang kräver ännu mer. Att stå på scen kväll efter kväll, och ge en ny publik samma svindlande upplevelse i varje ögonblick är något som borde belönas med bragdmedaljer varje kväll.
Efter tre säsongers fullsatta hus med ”Så som i himmelen” föll allting samman och himlen förvandlades till ett litet helvete för medverkande sångare och musiker, på grund av corona. För att förhindra smittspridning råder näringsförbud för en hel kulturbransch.
Men inga stipendier eller hyllningar från prinsessor, och ingen bragdmedalj väntar Philip Jalmelid efter fallet från skyarna – och inte heller någon av hans skönsjungande eller spelande musikerkollegor.
Hörde ni att någon bad Armand Duplantis ta ”ett vanligt jobb” när han landade på mattan efter världsrekordhoppet? Hördes någon säga att man inte bara kan göra det som är roligt jämt? Fanns det någon som uttryckte att han var egoistisk för att han utövade en elitidrott? Att han borde skämmas för att han ville tävla i något så oviktigt som höjdhopp, när människor riskerade sina liv på jobb inom vård och omsorg?
Nej, jag tror inte att Duplantis fick höra annat än lovsånger. Sveriges kulturarbetare däremot, fick höra betydligt gällare tongångar, och om de inte bemöttes med elakheter eller oförstånd så blev de ignorerade och i värsta fall helt bortglömda av såväl politiker som allmänhet. De högtflygande planer Philip och hans familj hade när han startade egen firma och köpte hus, på toppen av början av sin karriär, grusades på några månader och drömmarna om en fortsatt lysande karriär stannar på marken, liksom flygplansbranschens plan nu står still. Men den branschen sponsras däremot av staten för att kunna starta om när tillfälle gives, trots att det är en fossilbränslekrävande bransch som borde stoppas omgående.
Hur ska man förklara denna orättvisa? Beror det på kulturförakt, eller helt enkelt bristande kunskaper om frilansande kulturarbetares förhållanden? Eller bara ovilja?
En sak vet jag… Ur ett hälsoperspektiv är det bra mycket mer hälsosamt för mig och alla andra, och vår planet, att flyga till himlen med sång – eller stav – för såväl själ som kropp, än med ett fossilbränsledrivet SAS-plan. Och det ger så mycket mer glädjefylld energi åt såväl hjärta som hjärna.
Så låt oss hylla och prisa alla som förmår att förvalta, vårda och utveckla sina talanger och som gör att vi kan fortsätta ta glädjeskutt i skyarna och såsom i himmelen, så och på jorden, ska vi liksom sväva i fantasin bland molnen och andlöst insupa sfärernas harmoni.
🙋 💕 🎶 ☁ 🌍
PS Detta inlägg skriver jag med anledning av Philip Jalmelids eget mycket ilskna och besvikna brev till politikerna, i veckan som gick, vilket berörde mig mycket. DS
Time in Stockholm 
Tid 