Kategoriarkiv: kultur

Video

Försvarsviljan är god!

Ja, vi står alltid upp för vår svenska natur, beredda att ”beväpna oss” med alla fredliga, till buds stående medel.
Vi vill försvara vår demokratiska rätt att demonstrera för vår natur, vår svenska ”flora och fauna”, våra skogar, ängar, sjöar, stränder, fjäll och skärgårdar, våra naturreservat, våra levande arter och de utdöende, och vår allemansrätt.

Vi vill försvara våra mänskliga rättigheter och våra svenska värderingar som innebär att visa solidaritet med dem som förföljs och fördrivs, terroriseras och fängslas för sina åsikter. Vi vill försvara dem som flyr från krig och klimatkatastrofer och social utsatthet. Vi vill också försvara alla dem som bär upp vårt samhälle – som tar hand om oss när vi blir sjuka, och de som tar hand om våra barn och våra äldre, och de som städar våra toaletter och allmänna utrymmen, de som kör våra bussar och tåg, och de som ger oss mening med livet – alla som sjunger våra älsklingssånger, dansar, spelar upp minnesvärda skådespel och de som skriver berättelser som ger stora upplevelser, och som skapar gemenskap i samhället.

Vi vill absolut försvara alla dem med mycket kunskap, som förklarar och ger oss förståelse om hur naturen på hela planeten fungerar, så att vi vet och förstår vad som är viktigt att försvara, och varför.
Framför allt vill vi försvara alla barn, som vill ha en framtid att se fram emot, utan skräck och förtvivlan över vuxnas misslyckanden med att skapa en bättre värld i fred och frihet.

Allt detta som vi vill försvara, måste finnas kvar, för att vår vilja att försvara vårt land, ska bestå. Det måste ni förstå – ni som pläderar för att vi ska vara beredda på beväpnad strid – att det är det som krävs för att vi ska vara beredda att dö för vårt land.

Vi är beredda, om vårt land präglas av kärlek till naturen – och allt levande liv på jorden – gemenskap, rättvisa, åsiktsfrihet och medmänsklighet. Värt att dö för.
Och vi är beredda att försvara den regeringen som visar samma vilja – att tala samma klarspråk om klimatnödläget, som om kriget – då är vi ”med på tåget”
(om tåget nu går..😏🙄🤔).

Peace! 💚🌍💚

#FridaysForFuture #peopleforfuture #SaturdayForFuture

#EverydayForFuture

Lämna en kommentar

12 januari, 2024 · 15:36

Video

Var och en skäms för sig…

Igår kände jag mig lite skamsen efter att ha grottat ner mig i ”mina hår som gått”. Det kändes ju väldigt självupptaget och egoistiskt att prata om ”mina” frisörer – eller brist på – och mina frisyrer – eller brist på – genom alla decennier jag levt. Och till på köpet lägga ut en massa bilder från alla decennier jag har levt. 🙄😏🙄

Men idag hämtar jag mod och styrka från sonen till en god vän. När sonen tillfrågades om han skämdes över sin fars tal på ett stort kalas, sa sonen helt vänligt, att ”var och en skäms för sig”. Och jag inser, att jag inte har så värst mycket att skämmas över, trots allt. Visst borde jag skriva om klimatförändringarna och det katastrofala världsläget varje dag i veckan, men å andra sidan skriver jag ju om det betydligt fler gånger i veckan än många andra. Jag borde göra betydligt mer än jag gör, överhuvudtaget. Men vem borde inte det?

På sätt och vis är jag trots allt lite nöjd med att jag fortfarande orkar bry mig alls. Att jag inte har låtit mig avtrubbas helt, efter ständigt nya rapporter från regeringen om nya naturvidriga beslut varje dag, eller förslag på nya människofientliga lagar som ständigt riktar sig mot samhällets mest utsatta. Eller besked om indragna bidrag till kulturinstititioner och folkbildning. För det är det de vill – regeringen med dess underlag – att vi ska avtrubbas. Inte bry oss. Inte vara aktiva samhällsmedborgare som inhämtar kunskap om världsläget. De vill ha avtrubbade och okunniga samhällsmedborgare som inte orkar bry sig eller hinner ta ställning till det ena befängda förslaget efter det andra, så att de ska kunna lura i oss att de gör allt detta för vår skull.

Det känns faktiskt lite revolutionärt att fortfarande hävda att man vill ha fred på jorden, och vill ha klimaträttvisa, och att man vill känna solidaritet med dem som har det sämre. Man får snart akta sig för att inte bli kallad kommunist….eller ännu värre…terrorist, om man vågar framföra sådana åsikter.

”Love, peace and understanding” är inte precis mainstream, nuförtiden. Eller ”politiskt korrekt”.

Men det är faktiskt det enda som kan rädda världen. Förståelse för andra människor, kulturer, och förståelse för naturen, växterna och djuren.

Jag läste i dagens DN, ett reportage om en israelisk jude och en palestinier, som hade öppnat en restaurang tillsammans i Berlin. Där har man haft matlagningskurser i såväl israelisk som palestinsk matlagning. Där får man förståelse för varandra, helt enkelt genom att träffas och samtala. Det finns ingen annan väg. Men det är en svår väg. Och det blir inte lättare av att samhällen agerar precis tvärtom. Sätter upp stängsel, bygger murar och misstänkliggör varandras sätt att vara och tänka.

I den bästa av världar, borde det ju förhålla sig så, att de som förhindrar fred och medmänsklighet, borde skämmas ihjäl. De har aldrig hört uttrycket ”var och en skäms för sig”. De vet bara att skuldbelägga andra, som inget ont gjort. De har helt enkelt ingen skam i kroppen. Men kanske beror det på att de inte vet bättre? De har inte haft några goda förebilder som har lärt dem goda vanor och lite hyfs. Nej, jag tar dem inte i försvar. Men det kan finnas förklaringar till nästan allt. Om alla människor hade blivit sedda och förstådda från barnsben, hade nog världen sett mycket bättre ut.

Så vi börjar helt enkelt om från början. Med barnen och med deras rättigheter till trygghet, skolgång och en framtid att hoppas på. Om vi bygger samhällen utifrån barnens perspektiv, kanske vi har lättare att få och ge förståelse.

Många människor är nog egentligen bara missförstådda och oälskade barn, som inte har fått rätt förutsättningar här i livet. Kanske reagerar de med aggressioner, depressioner eller med att bli sjuka. De blir symptom på ett samhälle som har visat för lite förståelse för sina medmänniskor.

Några av oss som har levt ett gott liv, och som nu vill ge något gott vidare till nästa generation, behöver väl inte skämmas nämnvärt. Vi har gjort så gott vi har kunnat. Felet är att vi inte har kunnat tillräckligt om vad som är rätt. Ännu mer fel är, om vi har kunnat, men ändå inte velat göra vårt bästa för barnen, deras framtid och för framtida samhällen. Men alla borde få en chans att bättra sig. Om de inte tar den chansen – det är då de får skämmas.

Men i grunden tror jag att människor som har förmågan att skämmas över något dumt de har gjort, också har förmågan att bättra sig. Vet man om att man har varit dum mot en medmänniska, och skäms för det, har man alla chanser att bli en bättre människa!

Så skäms inte för att du skäms, utan be om ursäkt, och lova bättring! Då kan vi gå vidare tillsammans …

Tjingeling

#EverydayForFuture

Lämna en kommentar

8 januari, 2024 · 16:59

Video

Tid för veckobrev!

veckobrevforfuture #vecka32022

Kära Planetskötare!

I en orolig värld – vem har tid att tänka på klimatet? Ja, det är mycket som händer, men oavsett om ”ryssen kommer”, eller ej, eller om elpriserna stiger, eller om gängbrottsligheten ökar eller ej, eller om arbetslösheten stiger, så finns det bara en sak som vi måste ägna all vår tid åt – klimatet. För det är nu vi har chansen. Det hjälper inte om vi börjar producera fossilfritt stål om tio år om vi inte har gjort något annat åt utsläppen innan dess. Om vi så bygger hundra kärnkraftverk, kan vi i alla fall inte hejda den globala uppvärmningen nu. Och det är nu det måste ske.

Att som Socialdemokraterna säger sig vilja – skapa nya gröna jobb genom den ”gröna industriella revolutionen” – hjälper inte nu. Det är bra att tänka långsiktigt, men det räcker inte nu eftersom man borde ha börjat tänka långsiktigt för 30 år sedan, när forskarna började larma om klimatförändringarna. Men alltför sent har syndarna vaknat, och därför måste de nu göra allting samtidigt. Tänka både kortsiktigt och långsiktigt. Det visar sig vara en svår nöt att knäcka för politiker, om de samtidigt vill vinna röster i årets val. Det enda parti som på allvar pratar om miljön nuförtiden har förlorat väljare i valundersökningar.

Jag önskar att våra politiker tänkte mer på människors verkliga behov. Det har framkommit att det viktigaste för människor under pandemin har varit social gemenskap, vistelse i naturen och att ägna sig åt någon hobby, samt att få information om pandemin.

Och om politiker fortsätter som vanligt att prioritera jobben, tillväxten, industri och gruvnäring, blir det naturen, som får betala priset, liksom de människor som lever ett med naturen – vår ursprungsbefolkning. Som om vi inte hade koloniserat nog i Sapmi,. Som om vi inte hade våldfört oss nog på den samiska kulturen och traditionen? Läs gärna texten i bild 1, skriven av en 15-årig flicka som direkt skulle påverkas av gruvbrytning i Gallok. Men vi har alla chans att protestera.
Gör det! För våra barns framtid!
(Länk i bio hos @fridaysforfuture.swe )

Trevlig helg!
🙂💚🌍

#FridaysForFuture

Lämna en kommentar

21 januari, 2022 · 14:50

Video

Älgarnas veckobrev…

veckobrevforfuture #vecka442021

Kära Planetskötare!

Dagen till ära har jag gjort en ny demontrations-skylt. Jag tänker på Socialdemokraternas nya partiledare och ev vår nya statsminister som lär ha yttrat att vi har så mycket skog i Sverige, så hon ser ingen anledning att inte bruka skogen som vi gör i Sverige. Till Magdalena Andersson riktas detta budskap och jag har gjort mig till tolk för älgarna.

Hur många gör det?
Det är nog egentligen bara ursprungsbefolkningar världen över som ser klimatförändringarna ur djurens och naturens synvinkel. De lever i och med naturen och ser förändringarna och drabbas av dem i sina egna liv. Att tolka en älg eller ren, eller fåglar eller träd, är inte lätt, men förutsättningarna finns om man själv är en del av naturen.
För oss vanliga dödliga är naturen en plats att rekreera sig i, att finna sätt tjäna pengar på genom att andra vistas i naturen, att motionera och plocka svamp och bär i. Naturen är i våra ögon en plats som är gjord för våra behov.

Människor som bor i glesbygd gör det för att de är bönder och brukar jorden, eller är jägare eller skogsbrukare. Om de inte får fara fram med bilar som drivs av fossila bränslen, är det mer synd om dem än om naturen som påverkas av klimatförändringarna. Om älgarna blir mindre pga mindre föda, pga klimatförändringar är det mest synd om jägarna, tycker vi. Vi vill gärna använda oss av vad naturen kan ge oss, men vad ger vi tillbaka? Hur kan det vi gör gagna naturen och inte bara oss själva?
När vi bygger nya vägar hugger vi ner träd och röjer natur, utan att först fråga naturen om lov. Det finns ingen ”samtyckeslag” där, även om det har börjat talas om lagar mot ”ekocide”.

”Hur ska vi göra för att komma över vägen? Hur ska vi göra för att komma över dit? Här har vi stått nu och väntat flera veckor, och alla bilarna de bara far förbi.”
Så sjöng älgarna i en av James och Karin Hollingworths sånger från 70-talet, och kanske står älgarna där än idag och undrar: ”Hur tänkte människorna egentligen?”
Problemet är, kära älgar, att de inte tänkte över över huvud taget.

Nu är vi många som oroas av klimatet. För vår skull, eller älgarnas?
Trevlig älg!
😏♥️🌍

#FridaysForFuture

Lämna en kommentar

5 november, 2021 · 15:26

Video

Fredag med veckobrev…

veckobrevforfuture #vecka372021

Hej kära Planetskötare!

Skaran med klimat-engagerade människor växer sedan pandemin och vi kan åter mötas. Många ”uppvaktar” statsministern utanför Sagerska palatset, och flera av oss ”strömmar” mellan Sagerska och Mynttorget, där ungdomarna står och en och annan turist från Island. På vägen möter vi ”psykologer for future” och körsångare och musiker för framtiden… Också en man med skylten #coachingforclimate, som säger att han tror mest på samtal med alla som är osäkra och vill ha lite vägledning i hur man ska kämpa för klimatet. Alla sätt är bra, utom de dåliga…😏

I år får vi fira demokratin – 100 år – och det blir vi påminda om när vi vandrar vidare mot Mynttorget. Demokrati innebär ju att vi har rätt att demonstrera och att vi har rätt att rösta i allmänna val, och att det också finns olika alternativ att rösta på. Det har vi i Sverige, och den rätten ska vi värna om. Så länge vi använder oss av den rätten har vi fortfarande möjlighet att påverka politiker och andra makthavare. Redan på söndag kan du påverka kyrkans ”skogspolitik”.

Kyrkan äger en stor del av Sveriges skogar. Det finns nomineringsgrupper som strävar efter att skydda skogen, som man ser som ”Guds skapelse”, utan att kalhugga den och överutnyttja dess resurser. Rösta på dem! (Kolla Fältbiologernas digitala utfrågning – https://www.facebook.com/faltbiologerna/videos/805841530086630/ )
I övrigt kan vi fortsätta att demonstrera, sjunga, spela och agera för vår gemensamma framtid, och för alla dem i alla diktaturer, som inte kan.
Gör det!

Trevlig helg!
🙂♥️💒⛰️🎻🎤🎵🪧

#FridaysForFuture #FightClimateInjustice #FightFor1Point5 #catsforfuture #dogsforfuture #peopleforfuture

Lämna en kommentar

17 september, 2021 · 16:00

Video

Var dags kultur…

I mitt facebookflöde dyker gamla minnen upp från år tillbaka. Idag dök denna bild upp….

Och jag känner en liten saknad. Den tiden då ett stycke kultur dyker upp där du minst anar – i en sandlåda på en skolgård, t.ex. Detta lilla ”konstverk” hade en samling barn helt spontant skapat under en förmiddagsrast tillsammans, och ville sen visa mig vad de gjort. Barn som inte kände varann närmare hade tillsammans gjort detta som de ville förmedla till någon.

Kultur kan uppstå lite varstans och när som helst i vardagen när man jobbar med barn. När man dansar tillsammans och hittar på egna steg, eller när man bildar en liten orkester med spadar, hinkar och tunnor. När man gör om texter till kända låtar i matsalen, som handlar om att man ska äta upp maten. För barn är det inte konstigt eller ”onödigt” med kultur. Kultur är en del av leken, som befrämjar samarbete och lyhördhet och fantasi.

Av någon anledning finns inte kulturen kvar i våra vuxna liv i var dags sysslor eller ens nöjen. Det ses inte som något livsviktigt sätt att kommunicera och upplevelsen av kultur verkar vara underordnad alla andra upplevelser. Men om vi ser till hur barn leker och sjunger, dansar och leker rollekar tillsammans för att uppnå förståelse för sig själva, varann och världen, märker vi ju direkt hur viktig vår kultur är för all samhällelig gemenskap. Vi lär oss koderna för hur vi kan agera och göra världen lite roligare och bättre att leva i.

”Man kan inte ha roligt jämt”, försvarade KD-ledaren den så kallade ”servettbudgeten” med när M och KD som vanligt hade skurit ner på anslagen till Kulturskolan, för några år sedan.

Nu, mitt under en pandemi, finns det många som hävdar att ”man inte kan ha roligt jämt”, och försvarar på det sättet nerstängningen av kulturen, som innebär att stor del av kulturlivet helt enkelt dör ut efter hand. De marknadsliberala hävdar väl att det är den ”onödiga” kulturen som dör ut, men det stämmer inte, eftersom i princip all kultur har upphört helt eller delvis, och det är ju inte efterfrågan som har upphört. Tvärtom. Människor törstar mer än någonsin efter kultur. Inte bara att konsumera kultur, utan också att själva delta. I körer, konstkurser, danskurser, amatörorkestrar, filmklubbar och andra sociala sammanhang där man tillsammans kan skapa och uppleva kultur.

Nej, människor kan inte ha roligt jämt. Frågan är vad alternativet blir?

Ska vi ha tråkigt jämt?

En svensk ”folksjukdom” sägs vara att vara depressiv. Att ”gå in i väggen”, när man inte ser något ljus i tunneln, är också vanligt förekommande i ”arbetslinjens Sverige”, där du inte är någon om du inte har ett arbete att gå till. Även för Socialdemokraterna är ju jobben satta högst på dagordningen.

För SD tycks svaret på all världens frågor vara att konsumera sig ur såväl ekonomisk som mental depression, så därför delar de ut pengar till alla i sin vidlyftiga budget. Men pengar till kulturen – dom kan du glömma!

Vad nästan alla glömmer är hur roligt det är att ha roligt när man leker, skapar, sjunger, dansar och spelar teater, går på konserter och… bygger en koja i skogen eller gör ett konstverk i sandlådan. Och allt som är roligt nervärderas, hånas och förlöjligas….

”Sandlåde-politik”, pratar man föraktfullt om, när politiker inte kan komma överens. Jag skulle vilja påstå att väldigt få av nu levande politiker skulle kunna komma överens och skapa ett sådant konstverk i sandlådan på en förmiddagsrast, som barnen gjorde på bilden ovan. Jag tror helt enkelt inte de är mogna för den uppgiften….

De politiker som tillsammans kan skapa något tillsammans, skulle jag däremot vilja se som mina politiska företrädare i en regering. De har visat prov på såväl samarbete som förmåga att se varandras förmågor, fantasi, visioner och kunskap, och inte minst förmåga att ha roligt tillsammans! Kan man inte ha roligt tillsammans, kan man ännu mindre ha tråkigt tillsammans!

Så släpp kulturen loss (på ett sansat coronasäkrat sätt) i sandlådor och konserthus, så blir vi fria, lyckliga människor med lust att både leva och arbeta, och ha roligt samtidigt!

Att leva – inte i ett kulturskymningsland – vore önskvärt!

Men det kanske är för mycket begärt?

🙋 💕 🎶 💃 🎭 📚

Lämna en kommentar

20 oktober, 2020 · 16:36

Video

Samspelande och samvetsgrann…

Idag började jag fundera på det där med kultur, och vad det är man saknar allra mest nu under pandemin.

För mig är det nog det här med samspelet och samsjungandet. Att lyssna och musicera tillsammans. Musiken i sig är förstås en drivkraft, men det vi kan uppnå tillsammans är större… Att man kan kommunicera utan ord och uppnå en ”samsyn” i hur musiken ska framföras. Det är ju ganska magiskt….

Konstnärer och författare är ju inte beroende av medskapare, men inom teater och dans råder ju liknande förhållanden som i musiken. Man behöver samarbeta och samtala för att resultatet ska bli bra.

Sen började jag fundera på det lilla ordledet ”sam-” som i samkväm, samtycke, samhälle, och som ryms i ordet tillsammans, och finner att allt har ett samband…. ”Något vi kommer överens om”….

Då dyker också ordet ”samvete” upp. Om någon gör något som inte alla har kommit överens om, kan man fråga sig om denne någon har ”samvete” till det… Någon gör något som inte alla vet är till allas bästa…

Men hur är man när man är ”samvetsgrann”? Jag var tvungen att slå upp ordet:

”Samvetsgrannhet är ett begrepp relaterat till samvete och även emotionell intelligenskvot. Begreppet motsvarar förmågan att vara målinriktad, noggrann, och att agera utifrån ens samvetsliga övertygelser. Detta kallas även exekutiv förmåga.” Wikipedia

När man vet att man gör sitt allra bästa och som kanske inte bara gagnar en själv? Så tolkar jag det.

Och så är det väl med allt som har med ”sam”-orden att göra. När man samtalar är det inte bara en som talar och en som lyssnar. När man samspelar är det inte bara en som har solo och alla andra kompar. I ett samhälle är det inte bara en som bestämmer och alla andra lyder. Så bör det i alla fall inte vara i ett demokratiskt samhälle. Även om inte alla är överens, borde det ändå vara eftersträvansvärt att uppnå en viss samsyn. Man bör åtminstone inte skapa konflikter utan försöka lösa problem.

När det gäller problem där alla i samhället är ”drabbade” är samsyn och samarbete extra viktigt, men då krävs något som ”är svårast i världen” – som jag brukade säga till barnen i skolan –

Att lyssna!

Jag talar av egen erfarenhet… 😉… Nog kan jag lyssna, men det är svårt ibland att lyssna samtidigt komma ihåg vad man själv har på hjärtat. Och det är ju just det som är så svårt…att inte tro att det man själv har på hjärtat är dagens sanning, utan lita på att om det faktiskt är dagens sanning så kommer man ändå inte glömma det. Eller så uppstår en ny och ännu bättre sanning under samtalets gång, bara man ger sig till tåls.

Men det där med samtalandets konst kommer vi kanske att glömma bort i coronans och nät-kommunikationens tidevarv? Eller så blir det bara extra tydligt vilka som tar ordet och behåller det, och vilka som saknar den förmågan i ett Zoom-samtal. Eller så synliggörs det för alla och en var, så att de pratsamma inser att de måste lära sig lyssna, och de tysta måste lära sig att ta för sig. Alla kan lära av varandra, bara viljan till samtal finns.

Men har man samvete till att bre ut sig på andras bekostnad och ta över utan att vänta på samtycke är man ju inte särskilt samarbetsvillig….

Är du samvetsgrann, kan du däremot leda och fördela ordet rättvist, ta hänsyn till motparten, leda samtalet lyhört, och bjuda in de sällan hörda. Meningen ska vara att man gemensamt kommer fram till något bättre än det man tyckte från början.

Precis som i ett gott samspel, när alla lyssnar på varann och enas om gemensam ”takt och ton”, solon fördelas rättvist och alla lyssnar in och improviserar vidare på andras teman.

Det är musiken som kan visa vägen till ett bättre samtal….men när nu den samspelande musiken tystnar i det levande livet runt omkring oss, kan det kännas som en monolog utan mottagare, och en radio utan ljud.

Men kanske kan den ”samvetsgranne” lyssna in sin samtid på ett nytt sätt. Tala med de sällan hörda, se dem som varit osynliga och göra deras röster och närvaro värdefulla för andra, så att nya samtal kan uppstå på nya oväntade ställen och ny ljuv musik kan uppstå… 😉

Kanske kan vi starta om ett nytt samhälle där ingen har samvete att göra sig stor på andras bekostnad, eller utnyttja jordens resurser för egen vinning? För en bättre samtid…

Tänk om vi kunde lära oss att lyssna och ”jamma” lite mer tillsammans!

Hoppas du önskar ”sammalunda”!

Hörde jag ett samfällt ”JA”?

😉 💕 🎶 🎭 🌍

Från en repetition med ”Lilla Kören” och Hasse Alfredsson på Dramaten – kultur i samarbete med politik .. 😉 Det var en anti-kärnkraftsgala inför valet…

Lämna en kommentar

3 augusti, 2020 · 17:08

Länk

Under åren 1990 – 1994 ledde jag en lesbisk kvinnokör i Stockholm. Det var en omvälvande upplevelse för mig. Dels för att kören inte var notkunnig på det sättet som jag var och alltid hade varit i de körer jag hade deltagit i och dels för att – och framförallt – det var en mycket demokratisk kör där alla fick vara delaktiga i repertoaren och i texter som skulle kännas bra och sant för kören att sjunga.

Detta var inte jag van vid precis. Visst har det funnits repertoar-råd i de flesta körer jag hade varit med i, men i ”vanliga” körer finns det ganska mycket repertoar att välja mellan. Visst finns det damkörsarr också, men det var varken den typ av musik eller texter som passade min kör. Det gällde alltså att ”uppfinna hjulet” lite på nytt. Det innebar att jag fick skriva om texter på låtar som fanns och skriva nya arr eller helt enkelt skriva helt nya låtar och texter, och sen, efter jag hade presenterat det nya materialet fick kören säga sitt. Det var ju inte alltid till min fördel….. 😉

Men övning ger färdighet! Så småningom hittade jag ”min grej”, och genombrottet för min del kom i och med den låt jag har lagt upp här.

Den blev som en slags bön om att vårda vår ”Moder jord”. Att inte skövla och trampa på jorden, utan vi måste ”fräsa ifrån”. Att vårda det kvinnliga. Jag är fortfarande glad och stolt över låten och att den ”passerade det demokratiska nålsögat”, men när jag lyssnar på den såhär 26-27 år senare får ju texten en ytterligare dimension i ljuset av ”metoo-rörelsen” och klimateffekten.

Det känns som den sammanfattar det allt har handlat om det senaste året i synnerhet, men också i hela kvinnohistorien i allmänhet.

Det du gör mot min kropp, gör du också mot hela min planet jorden – Moder Jord.

Hur kunde jag veta att detta ”högriskläge” för såväl kvinnokroppen som för ”jordkroppen” skulle uppstå några decennier senare?

Tja… Inget nytt under solen, eller hur? Denna kamp för den egna existensen och välmåendet har alltid varit högaktuellt för varje kvinna i världshistorien, och att bli respekterad för just den man är har ingen kvinna någonsin kunnat ta för givet. Denna kamp för vår överlevnad och rätt till vår egen kropp och själ, ligger inkapslad i var kvinnas dna, medvetet eller omedvetet. Och när tiden är mogen för det plockar vi fram den ur vårt kollektiva minne. Så blev det nog för mig tror jag, för när jag väl fick idén om att skriva en låt på temat ”bön till Moder Vår”, så blev det *poff* en låt. Inte för att häda en gud, men för att skydda en jord – en kropp som är vår.

Inspelningen är gjord med en enkel kassettbandspelare vid ett framträdande på Alla Kvinnors Hus i Stockholm någon gång i början av 90-talet. Och applåderna efteråt vittnar om en viss succé. 😉 Det var i alla fall roligt, och på kvinnohuset ville de ha texten, men eftersom jag inte hade ”stimmat” den, sa jag Nej. Kanske hade jag sagt ja, idag? Jag vet inte. Men här är den i alla fall. Mitt bidrag till Metoo och Klimatet, i ett enda paket. Varsågoda!

Och Tack Kvinnohuskören / Sapphonia för vad ni lärde mig, och för framförandet av denna låt och alla andra låtar – alltid med värme och engagemang och utan noter, tog ni publiken med storm! 😊 💕 🎶

”Moder Vår”

Moder Vår, är jorden,

Vår jord. Helga var ju ditt namn,

vill komma i ditt rike – skilja din vilja från honom, i himmelen.

Så dock – i jorden, vårt dagliga bröd,

Ge oss idag!

Styrka, att förlossa –

Såsom ock vi förlösas, av dem oss styrka ger…

Inled ingen – att trampa på jorden

Utan fräs ifrån – åt ondo!

I moderns, dotterns, och den heliga ammans famn – amen (ej män)….

Text och musik, Camilla Roll

Listen to Moder Vår by millroll #np on #SoundCloud

2 kommentarer

8 oktober, 2018 · 11:08

20 mars, 2015 · 17:18

Sockor, solförmörkelse, mat och musik + lite till, i nu nämnd oordning + lite till….#20

Naturell….

Idag är det den tjugonde dagen, och en femtedel av den blogg-cirkus vi ännu bara har sett en början av. Om vi tänker i arbetsvecka, är alltså måndagen avklarad….och nu är bara resten kvar. Men tiden fram till fredag brukar gå undan. Inte för att jag direkt vill det, men det är lätt att ge upp i förtid om man inte anar slutet någonstans.

Dagens innehåll är späckat med stort och smått, gammalt och nytt och roligt och intressant.

För att ta det i nu nämnd oordning vill jag börja med de ”rockande sockorna”.

En flicka i 10-årsåldern har startat en folkrörelse med anledning av att hennes syster har Downs Syndrom. Hennes idé är att alla människor ska sätta på sig ett par udda strumpor med olika färg och mönster på de olika strumporna. Hon vill på det viset stödja sin syster och visa att alla är bra fast de är olika. Och idag är dagen D. Många runt om på de olika medierna – Facebook, Instagram, Twitter, etc – lägger upp sina strumpbilder. Hon kallar projektet ”Rocka Socka”, och det är underbart när sådana rörelser kommer underifrån, tycker jag. Riktigt roligt är det när så många ”olika” personer anammar projektet. Idrottsföreningar, poliser, operasångerskor (med hundar), mfl, går in för det med liv och lust. Den här initiativrika flickan har upplevt hur hennes syster har blivit retad för sitt handikapp, vilket flickan vill sätta stopp för genom att göra något positivt för henne och alla andra i liknande situation.
Så jag och mina katter ville ju inte vara sämre….;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

När väl sockorna var upplagda på rätt ställe och med olika kulör, var det dags att närma sig dagens andra stora händelse. Solförmörkelsen, som skulle ses – eller inte – idag på förmiddagen. Eftersom jag fortfarande går hemma och hostar kan jag lika gärna gå runt i lägenheten och spana efter en delvis förmörkad sol, men jag såg den inte någonstans. I Stockholm är vädret inget annat än grått idag, så det var ju inte så konstigt. Men när vänner i min närhet la upp bilder på solen dold av månen, på facebook, blev jag förvånad, och öppnade fönstret och se där…..snett ovan Globen såg jag en halvmånformad sol. Nu behöver jag inte vänta i 24 år till för att få se den. Försökte ta bild, men var rädd att jag och/eller mobilen skulle falla handlöst ner på förbifarande bil på Götgatan. Men några bilder blev det….och det är ju faktiskt lite spännande. En händelse som får ens vanliga vardaglighet att kännas ganska så liten och futtig. Men ändå….en del i alltet. Precis som med sockan. 🙂

Ja, ni fattar vidden….. 😉

Att dela stort och smått på detta vis är ju lite speciellt. När jag var i England på språkresa, 15 år gammal, satt jag hemma i min värdfamilj och småpratade om ditt och datt. De var unga trevliga människor med en ganska svårförståelig brytning, eftersom deras hemland från början var Indien, eller åtminstone deras föräldrars. De var trebarnsföräldrar och hon fick sitt första barn när hon var 16 år och nu var hon 21.
Vi hade inte så mycket gemensamt, men just den kvällen jag tänker på gör att jag alltid tänker på dem när man pratar om ”the first man on the moon”, för vi delar alltså den gemensamma upplevelsen, de och jag, att sitta och se när den första människan klev iland på månen. Jag har aldrig haft kontakt med dem sen dess, utom att jag skrev ett tack-brev långt senare, för att fått bo hos dem . Det är ju ganska märkvärdigt att en sådan händelse mycket långt bort knyter ihop banden mellan några personer som också befinner sig på långt avstånd från varann i tid och rum.
De kanske inte ens lever längre?

Men vid liknande mycket specifika tillfällen lever de i min föreställningsvärld. Och deras lilla yngsta dotter – Tracy – måste ha mognat betydligt sen dess. Hon är väl i 55-årsåldern nu…. Hon hade viss betydelse för mig för hon var det första barnet jag vaktade. Deras grannee stack ut huvudet en gång och frågade om jag hade många småsyskon, för hon tyckte jag hade sådan fallenhet. Jag som var minst i familjen med många storasyskon, minns att jag kände mig stolt över att höra det.
Kanske sådde hon ett litet frö i mig, för innan dess hade tanken aldrig slagit mig, att jag skulle kunna jobba med barn.

Precis som en händelse kan förflytta en långt bort över hav och land, kan också en berättelse förflytta en långt bak i tiden. Och vissa ord kan trigga igång minnet av berättelsen. Igår sa jag ju att jag skulle berätta om min mamma och om hennes ”lekkamrat” Greta Eriksson,pianisten, som hon lärde känna på somrarna när de var på ledighet. Mamma tyckte det var roligt med Greta för hon var så humoristisk och glad och trevlig. Dessutom var hon uppmuntrande mot mamma, och brukade säga till henne: -”Sjung Ingrid, du sjunger så vackert!” Och mamma sjöng för full hals medan de var ute och plockade blåbär i skogen.
Men rätt som det var sa Greta glatt: -”Nej, nu måste jag gå in öva….Hej då!” Och sen var hon borta i fem – sex timmar. Mamma var otroligt imponerad av att Greta, som var jämnårig med mamma, hade sån disciplin. Hon verkade inte ens tycka det var tråkigt att gå in, mitt i sommaren när solen sken som mest. När mamma härmade vad Greta sa, lät det som hon pratade släpig”eken”-dialekt – en riktig stockholmska. Och en gång när Greta hade varit på en liten konsertturné, berättade hon för mamma om hur det hade varit:

”Först kom vi till flygplatsen, och där fick vi biff. Sen fick vi biff på planet också. Och när vi kom fram fick vi biff. Sen vi fick biff när vi var på turnén, och så fick vi biff en gång till på hemresan…….Fem biffar! Gott!”

Allt med den där lite nasala dialekten…det var obetalbart!
Särskilt om man tänker att Greta var en fantastisk pianist…..som med stor konstnärlighet kunde studera in vilka svåra pianokonserter som helst, så var hennes prosaiska minnen av måltider med biff, de mest bestående.

Många år senare var jag och mitt fd ex på en konsert och hörde Greta spela en av de stora klassiska kioskvältarna – Tjajkovskys pianokonsert nr 1 i B moll. Det var naturligtvis en upplevelse för mig att höra henne live….jag som hade hört så mycket talas om ”biffarna”. Det hade även ”exet” hört. Han hade dessutom Greta som pianolärare då, på den tiden när han gick musiklärarlinjen på Musikhögskolan. Dagen efter konserten gick han till sin pianolektion, och tackade förstås för den fina konserten, varpå Greta svarar: – ”Ja, tack det var roligt att du kom, och sen förstår du när jag kom hem var jag så hungrig, så jag tog mig en macka. Gott!”

😉

Vill du höra och läsa mer om Greta Erikson kan du börja med att kolla på den här länken där du kan höra hennes fantastiska pianospel.

Och nu tror jag det börjar bli dags för ”ett lillfinger med i spelet….”
Det är inget ont finger, även om det fortfarande gör ont. För över en månad stukade jag det kraftigt, och jag har fått ett litet sjukgymnastprogra, eftersom jag är ”pianist”, som de sa på sjukhuset. Jag hade ju bara sagt att jag var musiklärare och var rädd om mina fingrar…De tog fasta på det, sympatiskt nog.
Men fortfarande gör det ont och nu har kroknat lite för mycket, tycker jag. Jag kan ju spela hjälpligt på flygeln här hemma, men dessvärre tar det ju emot en aning.
Nummer 5 – precis som jag, är lillfingret nr 5 på handen, och en aningen stukat, men än har vi inte kroknat, annat än bokstavligen, möjligen….och vi hälsar er alla en riktigt god helg fyllt av mat och dryck och kultur av allehanda slag.

”Gott!”

Men jag då?

Lämna en kommentar

Under #blog100, flygel, kultur, Mamma, Mat och dryck, Mänskligt, Minnen, Musik, Tid

14 mars, 2015 · 10:05

Febertoppen på bloggbotten….#14

Nu är såväl toppen som botten nådd. Vaknade med hög feber och huvudvärk. Här inne på statistiksidan var noll visningar registrerade. I feberyra meddelar jag härmed att jag är sjuk. Jag har trotsat snuva och hosta i några dagar nu, men feber och huvudvärk är inget att göra nåt åt.

Det tråkiga är att jag missar repetitionen inför ett uruppförande av Fredrik Sixtens nyskrivna verk, Johannes – passionen.