Kategoriarkiv: Mänskligt

2 juli, 2013 · 16:16

…en spjutspets in i framtiden…

Det handlar om skolan. Eller rättare sagt, handlade. På den tiden Olof Palme levde och uttalade orden. Jag tror inte att jag var jättegammal då, men blev ändå tagen av ordens innebörd. För precis så tyckte jag att det var. Skolan, och de barn som gick där, skulle räcka längre än deras samtid. Kunskaperna och insikterna man får i skolan ska leda en själv och samtidigt hela samhället vidare….
”Politik är att vilja”….var det inte också samme man som sa det?

I Almedalen sägs säkert många kloka ord, men tyvärr når nog inte de klokaste fram längre än näsan pekar, eftersom den totala massan av klokskap slår ut sig själv. Dessutom finns just nu ingen politiker som kan formulera om samtiden så att den räcker in i framtiden, så att det stora flertalet lyssnar och känner igen sig. Det finns många ”småpåvar” dock som får gehör hos de sina.
Vi kanske ska vara tacksamma ändå, att det inte finns en sådan människa som talar till massorna och kan dupera dem till att göra vad som helst.
Risken kan vara att om vi inte kan se någon att stödja oss på helt och fullt, kan någon dårfink återigen ta över. I 30-talets Tyskland skrattade man åt Hitler och ingen trodde på fullt allvar att han skulle kunna ta över makten. Men det kunde han. Ekonomin var dålig, fattiga människor hade inte jobb, ingen i regeringsställning kunde ändra på förhållandena. Känns situationen igen?

Vi får dra lärdom, tror jag. Inte bara skratta åt dem som kanske kan dra nytta av en liknande situation. Inte bara skaka på huvudena och säga att detta kan aldrig hända här och nu, i Sverige! De är ju ena riktiga stollar de där… med järnrör i högsta hugg.

Jo!

Om vi inte har en egen vilja som vill något bättre, som räcker längre bort än till nästa krök, om vi inte vill ge våra barn och barnbarn en skjuts in i framtiden utan bara en knuff bakåt i tiden, till raka led med militärisk lydnad. Om vi inte har ett mänskligare alternativ, får vi en grogrund, som lär bli den enda livskraftiga kulturen i vårt land – så som kultur läggs i träda – för ett samhälle av ”modell urlakad jordmån”.

Kort sagt: Vi får det samhälle vi förtjänar, eller…som man bäddar får man ligga….

Så länge som vi lever i ett demokratiskt samhälle borde vi ha ett allvarligt snack med våra valda politiker. Detta är av nöden: Ge människor den lust, hopp och framtidstro som de behöver. Ge dem inte huvudskakningar och djupa suckar som de redan har fått för mycket av. Får de tro att det de gör, vad de studerar, brinner för och vill göra, har betydelse, är mycket vunnet. Då har vi kommit halvvägs in i framtiden. Sen är det bara resten kvar…..

Och en sak till: Gör inte om skolan igen. Ändra bara inställning och attityd till dem som går där och till dem som jobbar där. Börja med att lyssna! Då lär ni folkvalda få höra mer klokskap än ni har hört på alla ”Almedalen” i hela era liv…sammanlagt.

Och det vill inte säga lite det…;-)

Lämna en kommentar

Under Almedalen, Kärlek och politik, kultur, Mänskligt, Nyheter och politik, skola, Tid

25 juni, 2013 · 17:36

Det är musiken som räknas…

Efter sommarprogrammen i radio, brukade pappa komma ner till oss i Danahuset och fråga om vi skulle spela. Med spela, menade han stråkkvartett tillsammans med honom och mamma. Inte alltid var man på humör, men för det mesta var vi med på noterna. Alltid ett trevligt sätt att umgås med ”de gamla”. Så värst gamla verkade de ju inte heller, utom de sista 3-4 åren så det var ofta trivsamt att prat och resonera med dem. De var ju moderna i sitt sätt att tänka och vara. Men på en punkt var de inte så resonabla, i alla fall inte pappa, och det var när det handlade om musiksmak. Om det hade varit något rörande livsöde i dagens sommarprogram som gjorde att vi satt med tårar när pappa kom ner för att ”hämta” oss, hände det inte alltför sällan att pappa utbrast i ett ”vilket hopplöst sommarprogram!”. Vi bara tittade tårfyllt på honom. Hur kunde han säga så? Det handlade förstås om musiken som personen i fråga hade spelat. Kanske inte vår favoritmusik heller, men så hopplöst dåligt var det ju inte. Det visade sig att han inte hade orkat lyssna klart bara för den dåliga musikens skull. Där hade jag min överman, måste jag säga. Jag orkar ju inte lyssna på all musik till slut pga att musiken är så trälig, men i det här fallet kan man ju stänga ner ljudet på musiken och lyssna bara på pratet. Men för pappa blev den dåliga musiken så intimt förbunden med personen som spelade den att han såg inget förmildrande i somarprataren heller. Men tvärtom hände förstås också – att någon som spelade i hans tycke underbar musik, var alltid underbar själv.

Tja…så enkelt kan man dela in världen….;-)
Idag kändes de där (uteblivna) kommentarerna så tydligt, när Lasse Kronér pratade.
”Åh, jag hörde direkt att det var Helen Sjöholm! Hon är underbar…och Tage….Men en del av de där låtarna var ju så dåååliga, med bara några ackord. Men Simon and Garfunkel, dom är tjusiga….”
Han hade nog varit lite osäker beträffande Kronérs ”karaktär” med hänsyn till musiken, men eftersom programmet började så starkt, hade han nog översett med ett och annat…för han är ju ändå musikant i grunden…
”en tjusig kille”, helt enkelt.

Faktum är att de där sommarprogrammen är nästan det enda jag har grälat med min pappa om. Jag tror att jag blev så arg på honom någon gång när han var extra mycket fördömande om någon person, att han blev lite ledsen. Pappa hade nog ett extra gott öga till mig och min syster, men eftersom jag var yngst, fanns jag kvar här under längst tid. Efter den gången – och jag tror att även mamma grälade på honom lite – sa han ingenting om sommarprogrammet om han inte blev direkt tillfrågad. Och då frågade inte vi, utan kvittrade glatt vidare och pratade om huruvida vi skulle spela Bachs air eller fortsätta med några av de lättare kvartetterna som fanns i ”Pouchon-häftet”. Det brukade bli både ock. Och där och då fanns inga fördömanden. Bara uppmuntrande tillrop, trots att vi var tämligen urdåliga på våra instrument, men vi gav av vår tid och entusiasm i alla fall, och minsta framgång noterades och belönades och vi var alla rörande överens om vilken musik som var vackrast….och roligast att spela.

Och nu kan jag sitta här och sakna både det ena och det andra. Både de okänsliga kommentarerna om sommarprogrammen och de långa kvartetteftermiddagarna med föräldrarna, som visserligen var mycket roliga i stunden, men som ibland hindrade oss från att göra andra saker med varann och på tomten. Och att vila efter ett långt arbetsår.

Och nu i eftermiddags kunde jag inte annat än sakna kommentaren efter ”Sommar”, och undra vilken den skulle ha blivit…
”Vilken tjusig kille!”, eller ”Vilken hopplös musik…jag stängde av….”

Jag tror trots allt att han hade valt den första, för säga vad man vill, men dum var han inte, min pappa…fast man kan ju aldrig veta …vad han hade tyckt alltså – inte om han var dum.
Det är det som retar mig. Att man inte kan fråga längre.

Lämna en kommentar

Under Mänskligt, Musik, Pappa, Tid

Taggat som ackord, helen sjöholm, klart, simon and garfunkel, spela, tillsammans

24 juni, 2013 · 22:07

Sommartider…

Så här i början – i tidens början – när allting grönskar. Det är nu! Allteftersom tiden går börjar nedräkningen. Nu är fortfarande uppstarten. Vänner seglar förbi. Vädret pendlar mellan himmel och helvete. Men när livet känns så nära inpå spelar det ingen roll om det blåser och haglar. I nästa sekund kan man gå ut eftersom molntäcket spricker upp. Befriad från balkong hemma i stan, har det här livet på landet alltid haft en sådan tjusning. Man måste inte planera sina promenader eller utevistelser. I år känns det viktigare än någonsin, eftersom jag har haft en sådan höst och vår som har lamslagit mig med alla skador och plågor. Nej, inga dödshotande sjukdomar, men starkt hämmande smärtor. Har inte varit orörlig men har känt mig sådan. Och kanske har min egen förändrade syn på mig vart värst. Inget kroppsligt brukar hämma mig, egentligen. Bara att bita ihop och komma igen. Bara man tränar och håller igång så ordnar sig resten. När jag föll ihop psysiskt för 6 år sedan, var det förstås också chockerande, men eftersom det hade blivit så vanligt ”att gå in i väggen” då, var det ingen annan som förvånades. Men när jag nu har trillat omkull, bokstavligt talat, under året som gått – känns det lustigt nog ännu mer ”skamligt”. Vet inte varför…Tror att det har med svaghet att göra. Man kan nog erkänna att man har det stressigt på jobbet, men det är i allmänhet någon annans fel. Om man klantar till det för sig och ramlar och slår sig, har man i allmänhet bara sig själv att skylla. Eller? Plus att en gnällig ”knäkärring” aldrig är populär i sociala sammanhang.

Nu ska jag emellertid bara njuta av ledigheten, av att jag har gjort vad jag har har kunnat…har gått till doktorn och röntgat mitt knä på längden och tvären. Idag senast for jag in till stan enkom för en magnetröntgens skull. Nu kan jag bara hoppas och tro att jag får rätt hjälp till självhjälp – sjukgymnastik, etc – och tillsvidare är det bara att vila, vila vila, vila…för det har jag märkt, att när jag är här på landet känns inte smärtan så stor, medan däremot njutningen av att vara i naturen är desto större.

Kanske är det så att naturen i sig har en läkande kraft? Att bara vistas bland tallar och björkar och ekar och att andas samma luft som de….att se ut över vattnet och följa minsta skiftning, och att följa ljus- och skuggspel. En slags naturterapi, precis som det finns musikterapi eller bildterapi…Men det som är intressant med naturen är att ingen mänsklig hand kan påverka skeendet – utom indirekt genom klimatpåvekan och miljökatastrofer, t.ex, men direkt har vi ingenting att säga till om. Visst är det mäktigt att uppleva något som är större än du själv? Det finns nog människor som ogillar naturen av den anledningen. Att inte ha kontroll. I sin egen lilla värld av blommor rår man över allt och alla, men inte i naturen. Minsta myra kan ställa till det för en del.
Jag är i det här fallet inte ute efter att lära mig något av naturen, även om jag är intresserad av det också – läste ju faktisk tillval i biologi på Lärarhögskolan.
Nej, det är den totala bristen på kontroll som attraherar. Att bara låta sig följa med i skeendet. Regnar det går man in eller klär på sig. Blir det varmt går man ut och klär av sig, och är det möjligt svalkar man sig i sjön.
Här finns alla möjligheter. Här är jag närvarande. Utan planeringar och ryggsäckspackande. Bara att ge sig hän. Och just för att livet inte alltid är så, känns möjligheterna så mycket större och ännu möjligare.

Sommartider, hej, hej….;-)

Lämna en kommentar

Under Mänskligt, Natur, shape up, Väder & Vind

15 juni, 2013 · 15:57

Musikundervisning på tapeten…

Läser under veckans gång två positiva artiklar om betydelsen av god musikundervisning i skolan. Inte bara för att mänskligheten ska bli bättre på att spela och sjunga, utan för att mänskligheten ska bli bättre överhuvudtaget, eftersom denna goda musikaliska skolning för med sig så mycket annat gott också, kan vi läsa.

I mitt undermedvetna går mina tankar till detta – min berättelse – vi måste sammanlänka våra förmågor, vår vishet, vår begåvning, till en enda lång länk som binder samman alla människor på jorden.

Den allomfattande kraften stavas ”Musik” i min hjärna. Hela tiden söker sig mina tankar och mina rörelser till något som sammanfogar mina egna alster med varann, som bildar en helhet, utan att vara sökt…trots att den är eftersökt…;-)

Att hitta en tråd först, och att fylla den med innehåll, eller att finna ett rikt innehåll för att sedan hitta tråden. Kanske möts vi på mitten. Min strategi har blivit att ligga lågt och låta helheten omsluta mig när jag minst anar det.

Jag talar förstås om mitt uppdrag som jag har givit mig – mitt projekt – Tack så mycket, ska jag ha! ;-/

Ju närmare jag kommer slutresultatet ju svårare har jag att finna utgången, eftersom vägarna blir fler och mer intrikata. Från början tycktes vägen bred och ljus. Klar och genomskinlig.

Nu går jag vilse i musik och rörelsemönster. Men ändå – jag vet att jag har fått upp spåret. Och när två låtar till är gjorda kan jag sy ihop alltihopa. Hur det nu ska gå?
Jag med mina usla slöjdkunskaper…

Men i övrigt tänker jag på något gott att äta och dricka… 😉

Lämna en kommentar

Under körsång, kultur, Lärarutbildning, Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, skola, Tid

28 april, 2013 · 15:43

Någonting att äta…

Detta bildspel kräver JavaScript.

När vintern sakta driver bort ur sikte är det dags att ta fram cyklar ur sina förråd, att ge sig av på stålhästen till jobbet för att sen sätta sig på uteserveringar och äta glass och dricka kaffe.
Min första plågsamma insikt har varit: Min kondition är undermålig och har aldrig varit sämre. Tidigare har jag åtminstone med viss tvekan lyckats ta mig till jobbet på en halvtimme efter en första säsongsvecka. Nu har det tagit 35 minuter under mycket stön och stånk då jag kommer fram till jobbet sjöblöt med tungan hängande långt utanför munnen. Får visserligen ursäkta mig med en exceptionell motvind, men ändå….det har väl blåst förr.
Som om det inte vore nog med detta – vilket naturligtvis hänger ihop med föregående – min kroppsvikt har återigen nått oanade höjder (om än inte lika tungt vägande som de var för 15 år sedan då de var som värst) – och jag brukar inte vara så fixerad vid mitt utseende och min vikt, t.o.m. alltför lite, men när den allvarligt inverkar på mitt välmående känns det inte längre OK.

Jag tror faktiskt att även psyket påverkas av bristande fysiska krafter. Det finns liksom ingen extra ork att ta av. Idag, när jag skulle ta min ”dramatenvagn” för att handla lite mat inför veckan och stod i hallen för att ge mig av till närmsta ICA, ett kvarter bort, kände jag hur all ork jag mobiliserat inför detta lilla kraftprov nästan bokstavligt talat rann ner genom armarna och dunstade därpå utom räckhåll. Jag fick en kort ”deja-vu”-känsla från min sjukskrivning, då alla min ork rann ut på liknande sätt, men då hade jag verkligen ingen annan ork på lager. Nu finns den där om jag orkar locka fram den igen. Men det tar på krafterna även nu. Men hallå….jag menar ….en vanlig matkassehandling ska väl inte kosta på så mycket, säger du kanske? Nej det gör den inte heller, men det är just initialskedet som jag känner igen mig i den totalt utmattade känslan. När jag väl kommer ut känner jag mig som en normalt fungerande människa igen. Men det är som om jag skulle förlösas varje gång jag stiger utanför dörren. Jag vet inte…jag borde nog söka för det där…;-)

Men för att fortsätta på den löst upphängda tråden….
Nu är det alltså krafttag som behövs för att få tillbaka de förlorade krafterna. Fick tips av våra gäster från förra helgen, om den lilla appen ”shape up” som i princip går ut på att det du äter kan du motionera bort. Ganska enkelt om man vill unna sig lite gott att dricka och äta ibland – då är det bara att ge sig av på promenad eller cykla eller göra gymnastik och vips hamnar du på rätt sida om felmariginalen vad gäller kaloriintag, etc. Jag gillar enkla plus och minus att hålla mig till. Man får bestämma själv vilka mål man har – hur mycket man vill gå ner och sen ställer appen in hur lång tid det tar och hur mycket du får äta och träna för att klara av det.
Men det finns förstås ingenting som mäter ditt humör och din ork. Det kanske vore en bra idé?

”Humör-appen tar dig till oanade glädjetoppar och lär dig förflytta berg i pur förtjusning….” Typ. 😉
Eller ….”orka….?”
”Orkar du orka med orka-appen, orkar du vad som helst sen. Tryck på Orka-knappen, ser du vad Orka-appen ger sen!”

Kanske är/blir det tidens melodi att finna en app för alla, att följa i livets svåra skeden, beroende på individuella svårigheter och utmaningar. Det kommer kanske att finnas en app som löser stora världsproblem, miljöförstöring, krigskonflikter, arbetslöshet?
Så enkelt det vore. ”Om jag fäller en bomb om dagen, eller två? Vad får jag, och vad blir effekten? Ah…röd markering..en bomb för mycket”….
Bara att hoppas att den som bestämmer här i världen följer de appar som har en app -görare som är vid sina sinnens fulla bruk, är fredsälskande, miljöhänsynstagande, samt jämlikhetssträvande…

En nåd att stilla bedja om, kanske…;-)

Själv sitter jag kvar hemma efter väl inhandlad mat, utförd morgongympa, men fortfarande utan tillräcklig/tillgänglig ork för att gå på den konsert jag igår blev inbjuden att gå på som pågår just nu. =(
Får kanske skylla på att vi var på lång utflykt till svärmor igår – till och från Linköping – utan minsta tillstymmelse till motion, men å andra sidan inget bilgodis heller. En liten seger för mig, men kanske inte för mänskligheten. Och idag orkar jag bara blogga om brist på ork.
Suck…undrar vad ork-appen skulle säga i det här fallet?

Lämna en kommentar

Under Mat och dryck, Mänskligt, motion, orka, shape up, Tid

15 april, 2013 · 19:09

Back in business!

Så kom jag då in till slut. In bakom skranket…in till det allra heligaste….Min bloggs adminpanel. Men jag blir allt orolig för att allt plötsligt ska försvinna….hade ju sparat så mycket – som jag aldrig hade kommit åt. Men det mest skräckinjagande var väl att jag inte var betrodd som den jag var. Vid svar på kontrollfrågor för att komma åt kontot fick jag inga rätt. Gatan där jag växte upp var visst inte den gata jag växte upp på….enligt wordpress, alltså, och jag kände mig som om jag var med i någon krypande skräckfilm där man försöker ta ifrån huvudpersonen (i det här fallet mig) min identitet.
Men andas man bara djupt och tar det lugnt och läser igenom alltsammans ett par gånger fixar sig allt….peppar, peppar. 😉

Och jag – visst är jag fortfarande densamma Millroll som alltid, om än lite mindre kaxig, och mer ödmjuk inför teknikens lynniga skiftningar. ”Vem var det jag sa att jag var, sa jag?”
Nej, det var ingen de kände igen. Vare sig ”millroll” eller ”moivoila”. Både Google och WordPress var kallsinniga till min blotta existens.

Men nu efter ett dygn kan jag pusta ut.

Fråga mig inte hur det gick till men bloggen är min, och tiden… och hela härligheten!

Lite ”Halleluja” på det….ha en trevlig måndagkväll! 😉

Lämna en kommentar

Under behörighet, Datorer och Internet, Djur & Natur, Mänskligt, Musik, sanningar och lögner, Tid, Underhållning

26 mars, 2013 · 15:02

Och språket, är ditt – och tankarna – i evighet….och vad kommer sen?

Nej, nu sitter jag här och surnar till igen. Över rådande omständigheter. Däremot inte över min egen ringa betydelse. Har bestämt mig för att den har ni inte med att göra. I morse citerade jag min farmor, som brukade säga: ”Alla bara tänker på sig – det är bara jag som tänker på mig.” Mer sant än så kan det väl inte bli. Fast ibland tänker man ju också på sina nära och kära, för att de också inbegriper en själv.
Och lite senare läser jag om en uppgiven statsminister, som efter att ha tagit del av framtidskomissionens rapport om hur uselt det kommer att gå för alla sjuka och pensionärer och hur illa ställt det kommer att vara för miljön, fäller en trött kommentar: ”Vad fan kan man göra egentligen?”
Kanske hade han hoppats på en något annat. Att inget skulle krävas av honom eller hans regering, förutom det som redan var gjort. Att allt skulle lösa sig genom regeringens trollformler – arbeta, mät och jämför, och handla därefter! Som att ett hjärta inte kan slå utan att någon har tagit pulsen först. Som att en mätbar kunskap är en kunskap först när någon har bedömt den. Som att en miljö inte finns förrän någon har bebyggt den, tagit betalt för marken och sedan smutsat ner den lite lagom, men inte för mycket för då blir den återigen för dyrbar. Ett barn är betydelselöst innan en lärare har slagit i skallen på det stackars lilla livet att det inte kan varken läsa eller skriva. Som att ett stycke musik är betydelselöst innan det har nått hitlistorna, och en teaterföreställning kan sjunka till havets botten om inte DN har varit där och gett den strålande recensioner först – men om den ändå inte får publik är den naturligtvis värdelös eftersom en inte har dragit in pengar.
När nu alliansen fick ett relativt dåligt betyg på sin gärning – reagerar inte vår statsminister som han vill att alla Sveriges barn ska göra när de får ett dåligt betyg, eller alla sjuka och arbetslösa som inte får jobb eftersom de är för sjuka eller inte har möjlighet, eller får vidareutbilda sig, eftersom de har hamnat för långt ner bland Fasorna/Faserna – nej, nu reagerar Fredrik Rheinfeldt högst mäskligt, precis som man kan förstå att alla andra uppgivna människor skulle vilja göra i samma situation.
Ja, vad f-n ska man göra? Skillnaden är väl att inte alla kan kosta på sig den uppgivenheten…..särskilt inte den lilla kycklingen i min lilla kycklingfilm, som jag tänkte spela för er, avslutningsvis….

Som en hälsning och önskan om en Glad Påsk från alla små Gullefjun – som aldrig ger upp och som ser det ljusa i tillvaron mot alla odds – till alla oss surkart som ligger däckade för det allra minsta, typ ett klimathot i världsklass eller en ynka förkylning…;-)

Lämna en kommentar

Under Kärlek och politik, Klagomål., kultur, Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, skola, Tid

25 mars, 2013 · 16:14

Nyttig idiot, eller inte….

…det är frågan. Läste idag om Bengt Göransson – den gamle kulturministern – som hade varit och föreläst någonstans om kultur. Han gick lite på tvärs mot vad alla pratar om, dvs att det är så nyttigt med kultur….man blir friskare och till och med smartare, sägs det. Men det är just det han vänder sig mot. Varför kan inte kultur bara få stå för sig själv?
Men däremot är och ska kultur vara tankeväckande….

”Kultur är inte stundens upplevelse, ingen kassako, inte trösten som ska hjälpa oss att uthärda världen. Om vi blir friskare och gladare av kultur så är det bra. Men det är inte syftet. I stället är kulturen källan till djupa, subjektiva insikter som skapar ett engagemang, som är lika med samhällsdeltagande och demokrati.”, säger han. Läs själva HÄR!

Har nu sedan många år fixat och donat med mitt evighetsprojekt, och jag tänker lite skamset nästan, att jag har velat saluföra hela idén som ”nyttig”. Att barn lär sig på olika sätt och att man via musik och rörelse kan sätta grunderna i kroppen – att språk, matematik och rytm och rörelse också hänger ihop. Att det ena ger det andra…

Men lite snopen sitter jag nu och tänker på min ”korthusidé” som liksom kan falla vilken dag som helst bara någon blåser på den…och samtidigt inte. Jag har mer och mer material och musik som är färdigt för användning och jag börjar också ana hur allt ska användas. Nog tror jag att barn – och vuxna – kan få en rolig och njutbar resa på väg till lärande. Inte av nyttighetsskäl knåpar jag ihop detta mitt eviga livsverk. Men jag önskar ju ändå att lärare och barn ska känna helheten i sång, dans, språk och takt, medan de gör rörelser och sjunger sångerna, och samtidigt som det ska vara ett litet äventyr i sig. Det blir som en musikalisk resa, i ett sifferlandskap med många utsikter till utveckling för var och en. Är det tänkt….men återigen blir jag rädd att göra allting för pedagogiskt tillrättalagt. Samtidigt – jag har testat en hel del med barnen som jag har jobbat med under några år – och de bästa lektionerna är förstås de där det är klara och enkla direktiv om hur och vad de ska göra till musiken.
Men som sagt…en nyttig idiot vill jag minst av allt framstå som
fast jag är medveten om att det hela låter som en dåres försvarstal.

Till sist måste jag bara sörja den kultur- och utbidningsminister vi en gång hade. Är det någon som skulle kunna tänka sig att de nuvarande ministrarna inom dessa ämbeten, skulle kunna komma med så mycket visdom och eftertänksamhet? Bengt Göransson ville ju inte prata pengar överhuvudtaget i dessa frågor. Det skulle väl närmast anses vara straffbart i dagsläget.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så hur ska vi vrida tiden bakåt, eller snarare framåt, samtidigt som vi bromsar det kortsiktiga nyttotänkandet?

Jag har inga svar, men gissar att det bara är att njuta av stunden och sluta tänka på nyttan av att njuta…..

Lycka till! =)

Lämna en kommentar

Under Gratulationer, idrott och dans, kultur, Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, Tid

16 mars, 2013 · 12:01

Nu med rum för en flygel – och vad mer…?

Det bor något symboliskt i uttrycket ”Med rum för…”

Har du rum för en flygel har du kanske också rum för något mer?
Bereder du rum för en människa, en vän, en släkting – borde det inte också omfatta alla deras vänner och släktingar, och alla andra som du inte känner, men som behöver ditt rum och din värme så mycket mer?

Både ja och nej. Finns det hjärtrum, finns det stjärtrum. Jag tror att man som den begränsade människa man är måste känna var ens egen förmåga stöter på patrull, utan att för den sakens skull säga att alla andra måste göra som man själv.

Apropå flygel?

Ja, jag tänker på vår kör- och orkesterledare här i Sofia, som efter att vi hade varit på turné i Tjeckien, själv tog emot några gäster från Brno, där vi hade sjungit, och lät dem övernatta i hans lägenhet på 3 rum och kök, på södermalm. Och själve borgmästaren från Brno hade sovit under hans flygel. Han hade visst aldrig sovit så gott.

Och ja…med en flygel i hemmet känns det luftigare även här hemma. Högre i tak och mer vidsynt, känns det. Klangen i själva instrumentet låter mer mer tillåtande vänligt och mjukt än i mitt gamla piano, som jag ändå alltid har gillat, också.
Jag tror att allt detta har mildrat och tonat ner min ilska och besvikelse över tingens ordning tidigare i veckan.

”Och det man förlorar på gungorna tar man igen i karusellen”, typ.Har jag lite ”otur” ibland i arbetslivet har jag ju tur i resten av livet, för det mesta…..

Nu har jag ju turen att ha ett hem där jag kan bereda plats för en flygel som jag hade turen att få.

Det är grunden i livet – det jag fick med mig från början. Resten är bara bonus…..jag jobbar på den så länge…..kanske når jag någon vart före pensionsådern. Annars ska jag väl ha något att göra sen också. 😉

Det finns alltid rum för nya tider….människor utan hem, utan hopp, utan ett värdigt liv….kan vi ge även dem hopp, luft, och högt i tak? Med hjälp av förmildrande klanger från ett piano, en kultur, fri från Arena-Rock och spektakel kan kanske allas våra hjärtan bevekas. Spel upp!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Under flygel, Katter, Mänskligt, Musik, Rum, Tid

26 februari, 2013 · 20:35

Lite på måfå…

Som förr i världen när jag fick för mig att jag skulle blogga och inte visste riktigt vad jag ville säga. Nu vill jag prova samma metod igen. Att skriva på måfå. Satt igår och slöläste gamla inlägg, skrivna av mig. Fann att mycket var passé, men att det mesta var sig likt. I princip samma jobb, samma kör, samma funderingar och drömmar. I princip har alltså ingenting hänt, men ändå tycker jag att jag är en annan människa än jag var för 5-6 år sedan.
Berättade i förra veckan för en av lärarna på skolan om min sjukskrivning när jag hade varit på väg in i väggen för 6 år sedan. Hon lyssnade noga och intresserat. När jag berättade att jag hade haft alltför svårt för att häva upp min stämma i mitt arbetslag på den tiden, och hävda min rätt, sa hon bestämt att där tycke hon att jag hade förändrats. Jag hade haft hennes klass i musik förra läsåret och hon hade tänkt på att jag minsann hade sagt ifrån hur jag ville ha det och också fått igenom mina önskemål. Jag blev glatt överraskad. Det är bra på det viset att jag har varit på samma arbetsplats länge, med folk som minns hur det var och som också kan se en utveckling. Den utvecklingen är ju lättare att se utifrån. Roligt också att få den återkopplingen för mig.

Jag vet ju hur jag har känt mig undfallande och inväntande i förhållande till mina överordnande, men också i förhållande till syskon och i kören.

Men nu är det som om jag har tagit sats. Jag ska inte längre vänta på bättre tider utan att ställa några som helst krav eller förhoppningar på omvärlden. Om jag inte säger något finns det ju ingen som vet vad jag vill.

Men nu har jag vågat önska ”familjeflygeln” hem till mig, och jag har talat om hur jag vill ha det i höst på jobbet. Med flygeln gick det ju bra, men med jobbet vet man ännu inte. Jag känner ändå inte att jag kan bli lika besviken som tidigare år, för nu har jag varit mycket tydlig själv. Då är det också lättare att acceptera ett nej…inbillar jag mig.

Jag brukar säga att jag mognar sent, och det stämmer fortfarande. Jag kommer förmodligen aldrig att bli tillräckligt mogen för de arbetsuppgifter jag ställs inför, men jag känner åtminstone att jag har erfarenheter nog att tackla det mesta förr eller senare. Och kan jag inte lösa problemet på studs, har jag lärt mig att man alltid kan be att få tänka på saken. Det kräver en viss mognad, vill jag påstå, att våga låta bli att ge svar på tal direkt, trots att man vet att man inte har en aning om vad man ska svara.

Min mamma klagade alltid på att jag aldrig hade några födelsedagsönskningar när jag var barn. Ett ganska veligt barn på det viset. Det enda jag önskade mig visste jag att jag inte kunde få, så jag sa inget, och mamma blev ganska förtvivlad.
Nu när jag är ”mogen” nog att ha önskemål, saknar mamma förmågan att minnas så särskilt mycket. Det känns lite sorgligt. Men mamma är glad ändå, vilket är huvudsaken. Fast för min del – och nu är det ju jag som är huvudpersonen – hade jag ju önskat att jag hade mognat lite tidigare. Men då hade förmodligen inte jag varit jag. Och mamma räddade livet på mig – i alla fall så att jag fick ett anständigt liv – genom att hon såg till att jag fick rätt medicin i rätt tid – efter ett halvår – och inte en dag för tidigt. Men det har hon också glömt. Hon var bara 21 år när hon fick sitt första barn och när hon fick mig var hon 34. Men hon kämpade för att hitta en läkare som lyssnade och trodde på hennes iakttagelser och inte bara viftade bort dem och till slut, som av en slump, fick hon tag på läkaren som kunde ställa rätt diagnos – en underproduktion av ett sköldkörtelhormon. Nyligen hade den franska läkaren forskat på detta och hade medicin till mig. Mamma visade här prov på mognad – att stå upp för det hon visste – att jag inte reagerade som hennes andra barn hade gjort i vissa skeden – jag vände mig inte själv när jag borde ha gjort det, exempelvis.
Ibland tänker jag att det där första halvåret utan det där tillväxthormonet har försenat hela resten av min mognadsprocess…fast det är klart, att efter ett drygt halvsekel borde det ju har jämnat ut sig. Kan man tycka…;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sådärja….lite på måfå…. blev lite mer än så.

2 kommentarer

Under Familj, flygel, Hälsa, Mamma, Mänskligt, Minnen, mognad, Tid