Kategoriarkiv: Mänskligt

Här är mitt ”hair”…..

I fredags gick jag till en ”riktig” frisör för andra gången i mitt liv….

Det gick bra, men lite pirrigt var det. Första gången jag gick till en frisör – ungefär 45 år sedan – sa min dåvarande pojkvän: ”Gör aldrig om det där!” Det hör väl till saken, att jag hade klippt av en ganska rejäl bit av mitt hår. Från midjelångt till en slags page. Jag hittade ingen bra ”efterbild” till bilden nedan, men det har väl aldrig varit så populärt hos pojkvänner över lag, när flickvänner klipper av sitt långa hår, men han behövde kanske inte ha uttryckt sig fullt så kategoriskt. 😏 Men jag gjorde aldrig om det. I alla fall inte under tiden vi var tillsammans. Och som sagt… Till frisören gick jag inte igen förrän i fredags.

Jag lät mitt hår växa igen, fast den här gången med lugg. Inte förrän det tog slut på förhållandet fick en av mina vänner klippa mig igen.

Före förra klippningen hos frisör.

Jag tror det handlar om en slags frigörelse att klippa sig kort. Det är väl sen gammalt…

Jag har väl aldrig varit speciellt intresserad av att fixa mitt utseende, men håret har alltid varit betydelsefullt.

När jag var liten, var det min pappa som klippte mig och mina tre äldre bröder. Ungefär lika kort, även om han inte tog fram rakapparaten när klippte mig.

Min storasyster tror jag aldrig han klippte. Och när jag började bli 10 år ungefär, sa mamma att hon skulle klippa mig, för hon tyckte jag skulle få se ut som flicka.

Kanske var det för sent, för jag hade redan blivit en ”pojkflicka” och trivdes bra med det. Men mamma hoppades väl ändå lite på att det bara var en fråga om mognad… 😏

Hela lågstadiet lekte jag och min kompis, som också var en pojkflicka, bara indianer och cowboys med de andra pojkarna i klassen. Jag avskydde att ha kjol och att leka med dockor. Dockskåp, var däremot roligt. Det var ju mer som teater, och rollspel. Jag fortsatte att ha ganska kort hår. Det var ju också Beatles-tider, och för mig var nog Beatles-frisyren den ultimata frisyren på såväl pojkar som flickor.

Mamma och jag

Mamma gav inte upp. När jag var i 13-, 14-årsåldern, tyckte hon att jag skulle måla ögonfransarna och bli lite söt för pojkarna.

”Jag tänker inte måla mig”, sa jag. ”Vill de ha mig, får de ta mig som jag är”.

Men mamma gav inte upp. När jag skulle åka på språkresa till England, fick hon mig att gå till NK för att permanenta ögonfransarna, och det gick jag med på. Jag slapp ju hålla på med det där kladdet själv, som jag bara tyckte var onödigt och dumt. Det innebar ju däremot inte att någon kille i England tittade mer på mig, för att jag hade lite mörkare ögon fransar… Det hänger nog inte på det… 😏

Till min fd pojkväns försvar – som jag träffade några år efter Englands resan – kan jag säga att han var helt på min linje i det fallet. Han tyckte bäst om när tjejer var naturliga. Det var ju dessutom 70-tal. Då skulle man slänga BHn och strunta i sånt där yttre kommersiellt bjäfs… 😏

Nåväl. Efter att ha klippt av mig mitt långa hår för andra gången blev det några mer eller mindre passande frisyrer.

Tidens mode har förstås påverkat mina frisyrer de senaste 45 åren. Och sen 40 år tillbaka har jag ju haft samma – min egen kära hemmafrisör – som jag till slut ”lät” gå i klipp-pension. 😏

Man ska sluta när man är som bäst, tror jag hon tänker. Men man ska aldrig säga aldrig…rätt vad det är kanske det rycker i klippfingrarna igen?

Gärna för mig! 😍

Men nu har jag i alla fall ingen ”frisörfobi”, längre.

Ett litet steg för mänskligheten – ett stort för mig!

#EverydayForFuture

Och så lite fler ”hårbilder” från förr, som bonus.

Tjingeling!

PS Det här inlägget hade för en gångs skull ingenting med klimatet att göra, men ingen regel utan undantag… Kanske möjligen litegrann om man tänker på det där med kommersialism? 😏 DS

Lämna en kommentar

7 januari, 2024 · 21:58

Fritt fram!

Den här bloggen är mitt första hem på internet. Det var här jag började för 19 år sedan – på sommaren 2005. Sen många år tillbaka har det inte varit så livaktigt här. De som var mina bloggvänner då, ägnar sig åt annat nu, vilket även jag har gjort. Jag har återkommit då och då, men eftersom ”publiken” har funnits någon annanstans har det inte blivit mer än sporadiskt. Inte för att jag skrev här för att få många läsare, ursprungligen, men för utbytet och kommunikationen med andra – som i begynnelsen var lika rolig som själva skrivandet.

Sedan jag började klimatdemonstrera 2018, har mitt skrivande mer gått ut på att dokumentera och informera om vad som händer på våra demonstrationer på Mynttorget med Fridaysforfuture och senare, vid statsministerns bostad vid Sagerska palatset. Det har varit ett högst självpåtaget uppdrag. Ingen annan har bett mig, så jag hade nog ett eget behov av att förmedla till vänner och bekanta, vad som händer. Jag önskade nog att fler skulle ansluta, eller åtminstone delta i de stora, globala strejkerna. Några vänner har faktiskt anslutit, vilket jag är glad för, men det är naturligtvis inte tillräckligt många för att bilda en jättestor opinion. 😏

För att nå så många som möjligt började jag skriva på Instagram – där några släktingar och vänner höll hus – för att sedan skicka vidare till Facebook, där de flesta andra vännerna höll hus.

Nu kommer jag till den här textens ”klo”….

På Instagram kan man inte skriva hur långt man vill. Det är ju en bra träning för mig, som gärna skriver för långa texter, men det innebär också att texterna sällan blir som jag har tänkt mig. När jag har tänkt knyta ihop säcken och få till den lilla Knorren på slutet, som hela texten skulle leda till, tar det tvärstopp, mitt i ett ord, och inget mer kan skrivas. Då får jag gå tillbaka och stryka och delvis skriva om, och så …poff… försvinner liksom min ursprungliga tanke med texten.

Jag har ju förstås lärt mig en hel del av det, men det har också förstört lite av själva skrivglädjen. För mig, alltså…

Men nu när jag har återvänt till min kära blogg igen, upptäcker jag till min glädje, hur fri jag är att skriva hur mycket eller litet jag själv vill. Precis som att gå i pension. Jag bestämmer själv över min tid. Och nu över mitt skrivande.

Fritt fram, alltså! Och ja…ett ganska stort steg för mig, men ett litet för mänskligheten, som vanligt. Kanske borde jag ändra hashtaggen för det här skrivandet till #EverydayFörMig ? Det rimmar ju i alla fall bättre…. 😏

Fast det rimmar kanske inte lika bra med framtiden för vår planet?

Jag får grunna på det. En annan dag kanske det blir en rimmad vers inom ämnet, för att kompensera för viss självupptagenhet.

Och imorgon blir det fredagsdemonstration – ”same procedure as every week”.

Tjingeling!

#EverydayForFuture

Lämna en kommentar

4 januari, 2024 · 17:40

Öva!

Och på den tredje dagen tog hon fram altfiolen…

Jag kan ju inte bara skryta om att jag har övat på fiol – jag måste göra det också… 😏

Övning ger ju färdighet, som bekant, men när man som jag börjar öva på ett nytt instrument efter pensionsåldern, är inte utvecklingen lika snabb som den är för yngre förmågor. Det är anledningen till att jag måste öva dubbelt så mycket som de som har spelat sen barnsben, för att över huvud taget kunna vara med i orkestern. Jag har aldrig varit bra på att öva på någonting. Har alltid levt i någon slags föreställning om att antingen är man begåvad och kan allt från födseln, eller så får det vara. Det är nog mina begåvade storasyskons fel. Jag hörde dem inte så ofta öva på sina instrument, och ändå kunde de spela så mycket bättre än jag. Av naturliga skäl, naturligtvis. De var ju så mycket äldre. Jag trodde nog att det berodde på åldern att de var så bra och inte på att de hade övat. Så jag knatade iväg till pianoskolan i alla år och hoppades på att det skulle komma av själv.

Nej, jag vet inte vad jag trodde … Jag var nog inte riktigt mogen, bara. Men det är ju skönt att jag äntligen har uppnått den mognaden till slut, så att jag har insett att man inte kan slarva sig till kunskaper. Man måste helt enkelt bjuda till lite själv också…

Det gäller ju egentligen allt här i världen. Man kan inte bara prata sig till framgångar, och sen hoppas på det bästa. Hoppas på att allting löser sig med tomma ord om mål och riktlinjer, utan konkret innehåll. Hoppas på att tillräckligt många låter sig luras och fångas av ens briljanta förmåga att smycka orden med glitter och glädjekalkyler. Hoppas kan man ju alltid.

Vad jag hoppas på är väl mest att någon annan, med större mognad, tar över uppgiften som vårt lands klimat- och miljöminister. Någon som inte börjar prata innan denne någon har gjort sin läxa, läst på och visat sig mogen att ta på sig den största av alla uppgifter.

Det duger inte att göra som jag, när jag som barn gick till pianolektionen utan att att ha övat. När jag såg sextondelar i noterna, svartnade det nästan för mig. Jag blundade och spelade så fort jag kunde, och hoppades att det skulle bli rätt. 🫣

Jag är rädd att det är så vår nuvarande klimatminister gör. Hon blundar och pratar så fort och mycket hon kan och hinner, och hoppas att ingen märker att hon inte är mogen sin uppgift.

Nu har jag ju lärt mig att det inte går att hoppa över några steg och utelämna vissa noter, för att kasta mig över sista åtta takterna i låten.

Då blir det ingen rim och reson i musiken – bara en osammanhängande, ologisk räcka av obegripliga tonföljder utan logisk uppbyggnad eller harmoniskt slut på ”kråksången”.

Men vad hjälper att kraxa olycksbådande? Den här regeringen gör ju som den vill ändå, utan hänsyn till dem som drabbas av deras beslut, och deras brist på bra beslut.

Jag kan inte göra annat än att öva vidare, så kan jag åtminstone förbättra vår egen ljudmiljö här hemma. Ett mycket litet steg för mänskligheten, men…. 😏

Och om jag övar en kvart om dagen, kan det kanske också bli något nästan njutbart på första repetitionen för året, sista januari.

Här är läxan över jul….

Inte blunda för uppgiften, Ta ett steg i taget. Hoppa inte över något. Spela långsamt först, innan du kan spela i rätt tempo sen…. Och då kan du eventuellt hoppas på det bästa! 😁

#EverydayForFuture #BloggaFörFramtiden

Lämna en kommentar

3 januari, 2024 · 16:36

Återanvändning…

Om jag nu inte kan vara kreativ varje dag, kan jag i alla fall försöka återanvända det jag redan har gjort.

Idag var dagen kommen då jag skulle redigera min hemsida för sifferdanserna. Det stod nämligen fel år i ingressen – att det är dags att ladda om 2023 – och så kan man ju inte ha det… 😏

Problemet är att det verkar inte fungera att redigera i hemsidesprogrammet från min mobil, och min dator är fullspäckad med filer och program som jag inte kan få bort, vilket leder till att datorn har minimalt minne. Dessutom verkar det vara problem med nätanslutningen, så när jag efter ett oräkneligt antal försök lyckats ändra och spara och publicera så att det stod 2024 och inte 2023, bröts kontakten med nätet när 45% var sparat, så datorn stannade och gick inte att få kontakt med.

Men!

Jag gick in och kollade min hemsida från mobilen, och där var det redan uppdaterat. Det var bara min dator som inte fattat vad som hade hänt…

Byt dator, säger ni säkert… Jo, men det var ju det här med resursslöseri… 🙄 … Så länge det (nästan) funkar, så kör jag på mina gamla fälgar…

Det pratas ju mycket om att tekniken, som genom ett under, ska lösa all världens kriser och problem. Jag har haft en konversation med en moderat på nätet, som menade att framtida teknik ska lösa problemet med den radioaktiva strålningen från kärnkraftsavfallet, som inte avklingar förrän om minst 100000 år. Han såg ingen risk med att överlåta detta ”lilla” problem till framtida generationer.

Och samma risk tar man med klimatet. Det finns en förhoppning om att det ska lösa sig med hjälp av att AI räknar ut alltsammans på något snillrikt sätt. Hur det nu ska gå till, är man mer osäker på. Likaså tidsaspekten… Men har vi tur hinner AI räkna ut alltsammans innan det är försent. Men om inte…?

Kanske blir det något minnesfel så att hela processen stannar upp vid 45 %? Då kan man kanske inte hoppas på att det ändå löser sig med mobilen… 🫣

Nåväl… Det var inte bara min dator som hade problem med minnet. Även min skalle och mitt kroppsminne strejkade delvis, när jag kom på att jag skulle röra på mig och dansa, så jag återanvände mina sifferdanser för att få lite motion (istället för att halka omkull utomhus på hala vintervägar).

Det gick sådär.

Jag vet ju att man måste använda sig av det man har lärt sig, och öva och påminna minnet om vad man kan, hela tiden, men ändå blev jag förvånad över hur mycket som hade hunnit falla bort.

Men som tur är kan jag ju kolla på mina inspelade filmer, som finns både på nätet och i ”externa” minnen i någon gömma här hemma. Och det är ju bara att be till någon högre makt att det finns en fungerande apparat tillgänglig, som gör det möjligt för mig att se dessa dansfilmer. 😏

Livet är fullt av utmaningar, men ibland känns det som om mänskligheten krånglar till det för sig i onödan. Vi hittar på en massa hjälpmedel som faktiskt kan vara bra att ha, men ibland blir det många krångliga omvägar för att nå de resultat man vill ha.

Hade jag bara övat på dessa danser lite oftare, hade de ju fortfarande suttit som en smäck i såväl kropp som knopp. Och hade mänskligheten inte överproducerat en massa prylar och mat och andra lyxartiklar, hade vi inte behövt all denna teknik för att rädda livet på vår planet.

Jaja … vad hjälper det att vara efterklok?

Inte mycket, verkar det som.

Jag fortsätter med återanvändning så gott det går, så länge.

Tjingeling!

#EverydayForFuture #BloggaFörFramtiden

Lämna en kommentar

2 januari, 2024 · 16:59

Ta sig samman…

Den första dagen på det nya året är det dags att ta sig samman.

Men vad betyder det egentligen?

Att plocka ihop skärvorna av sig själv och lägga i prydliga högar som man sen fogar samman till något ordnat och sammanhållet?

Jag har levt ett oräkneligt antal dagar i mitt liv då jag helt har saknat den förmågan, att samla ihop mig till något ordnat. Mestadels har jag nog letat efter den där ultimata ”sammanhållningen” av mig själv. Den där tidpunkten när jag säger högt till mig själv och andra, att nu är det hög tid att göra ”det där” som jag brinner för. När jag vet vad jag vill. När jag har ett mål i sikte.

Fast det har ju faktiskt hänt ett flertal gånger, vet jag, när jag samlar ihop mina tankar och minnen. Det finns saker jag har velat så mycket att jag faktiskt har genomfört dem. Mitt mattedansprojekt för förskoleklasser är det tydligaste exemplet. Egentligen är nog inte genomförandet det största problemet. Det är lätt att göra saker när man vet vad man vill. Så jag tror att människor som vill mycket, får också mycket gjort. De lever liksom ett ”effektivt liv”. De tar vara på tiden. Övar, studerar och lär sig det de vill lära sig. Utan tvekan går de vidare och använder sina kunskaper, eftersom de också har det så bra ordnat, att de kommer ihåg vad de har lärt sig. Men jag kan också komma ihåg saker, om jag verkligen vill eller måste. När man har ett jobb att sköta måste man ta sig samman och komma ihåg det man behöver minnas för att kunna sköta sitt jobb.

Kanske bör man inte gå och vänta på att viljan och lusten att göra något, bara ska komma flygande, för rätt vad det är har den tiden passerat då man faktiskt förmår verkställa det man vill?

Kanske väcks lusten av att man börjar göra det man inte visste att man ville?

Att ”ta sig samman”, kan kanske innebära att man gör något trots att man inte vill?

Medan jag fortfarande arbetade gick och längtade efter den dagen då jag helt fick bestämma över min egen tid. Då skulle jag ha tid att göra det jag verkligen vill. Visst har jag också gjort mycket av det jag har velat, sedan jag gick i pension.

Men jag har också tagit mig friheten att låta bli att vilja göra något. För min egen skull har jag vilat från viljan att vara effektiv och kreativ. En gång i tiden var jag sjukskriven på grund av stress. Att ta vara på tiden, kan alltså vara att låta bli att stressa och pressa sig själv till något man inte riktigt klarar av, eller något man inte vill. Men ibland kan jag också känna mig stressad av att bara låta tiden gå. Det finns alltid två sidor av myntet.

Det finns ändå några saker jag har gjort som jag inte visste att jag ville, innan jag hade börjat, men som har gett mer än jag trodde från början.

1. Att ”klimatstrejka” med Fridaysforfuture – jag har fått nya vänner och erfarenheter, som jag inte trodde att man kunde få efter pensionsåldern.

2. Att börja spela altfiol i en amatörorkester – jag har övat mer på ett instrument än jag någonsin gjort i hela mitt liv…trots att jag har gått musiklärarutbildning på Musikhögskolan, och i orkestern har jag också fått nya vänner.

3. Jag har färdigställt mitt mattedansprojekt och gjort det tillgängligt på min hemsida: http://www.sifferdansa.se

Det sistnämnda var visserligen något jag verkligen har jobbat för, och velat göra, i ungefär 13 år, men ändå blev jag till min egen stora förvåning också ”färdig” med projektet. Jag har också blivit intervjuad i facktidningen ”Grundskolläraren” i år.

Saker som är bra för mig, visar sig ofta vara bra för andra – och vice versa. Det jag gör för klimatet, även om det inte är tillräckligt, skänker mig tillfredsställelse.

Men nu i dagarna har jag tänkt på det här med min egen tillfredsställelse. Hur mycket är den värd? Skulle jag bli en bättre människa även för andra, om jag också gjorde något som gör mig själv lycklig? Mina lyckligaste stunder har jag nog haft, under en pågående process – när jag kommer på hur jag ska spela in en låt, och när jag blir klar med en text eller låt jag är nöjd med. När jag kom på hur jag skulle koreografera en av sifferdanserna, som jag hade hållit på och svettats med – bokstavligt talat – under en vecka. När jag har brottats med ett filmredigeringsprogram på datorn, och till slut har löst problemet.

Hur kan det gagna min omvärld, om jag lyckas med mina personliga projekt? Jag borde nog snarare fråga mig, hur det inte kan gagna min omvärld? 😏

Och nu – sent omsider – kommer jag fram till dagens insikt: Det är egentligen bara mig själv jag kan utveckla och påverka. Kan jag inte göra det, kan jag inte påverka någon annan heller. Men utan andra, kan jag inte heller utvecklas eller påverkas i rätt riktning.

Jag våndas över min maktlöshet när det gäller världens största kris – klimatkrisen, men min vånda leder ju ingen vart. Ingen annan blir gladare eller mer handlingskraftig för det.

Om jag däremot tar mig samman och tänker på vad jag skulle kunna påverka, hos mig själv och andra, skulle det kunna inspirera andra att göra detsamma, och vi kan ta oss samman tillsammans… 😏

Men det gäller att börja, och det är ju bara jag som kan börja med mig själv, och ingen annan.

Många ord, om vadå? Jag börjar känna igen mig från min första tid på bloggen. Egentligen en favorit i repris, det där med att strukturera sin tid och vilja att ta sig samman och åstadkomma något bra av den som är man själv. Då, i början, hade jag ambitionen att öva (piano) en kvart om dagen, enligt devisen ”ett äpple om dagen, håller doktorn borta”. Det vill säga: ett litet steg för världen, men ett stort steg för mig”.

Men nu börjar jag igen. Ett blogginlägg om dagen håller tanken vid liv. Och kanske leder det till att jag hittar på något ännu bättre, men man måste ju börja någonstans…

Ett steg i taget!

Det här är också det första året utan katt, på 22 år. Inget annat litet liv är längre totalberoende av mig, vilket känns tomt och lite meningslöst i sig, men öppnar också för att börja om från scratch igen.

Varje dag en blogg för nu, för då, för framtiden, för mig och kanske några andra…?

Hejdå och God Fortsättning på det nya året!

#EverydayForFuture #BlogForFuture

…och hur man än vrider och vänder på saken, kan man alltid se det från andra hållet…
❤️🐱❤️

Lämna en kommentar

1 januari, 2024 · 17:21

Gruvliga framtidsutsikter…

Idag fick vi tillskott av gamla, goda vänner sen decennier tillbaka, som nu vill ansluta till vår kamp för klimatet.

Så roligt med nya, friska tag! Det är aldrig försent att engagera sig. De hann också delta en stund i XR-körens uppträdande innan de gick vidare till oss utanför Sagerska… 😍

Statsministern syntes inte till idag heller, men av förklarliga skäl. Han tar ju emot EU uppe i Kiruna. Där har LKAB och näringslivsministern just deklarerat att vi har en stor mängd jordartsmetaller att utvinna, som skulle kunna göra oss oberoende av Kinas gruvfyndigheter. Naturligtvis är det bra att inte vara beroende av diktaturstater, men vi har på vår planet gjort oss alltför beroende av överexploatering av jordens resurser, på naturens bekostnad….

Jag bävar …

Regeringen har ju skrotat miljödepartementet och infogat det under näringslivsdepartementet. Tanken är rätt, att departementen hör ihop – och om de hade gjort tvärtom – och vänt upp och ner på det hela och låtit Miljödepartementet bestämma över näringslivet, hade jag varit med på noterna. Nu är jag inte det.

I Tyskland har klimataktivister hindrat gruvbolag att öppna ny kolgruva, under ett längre tag, men nu i dagarna har man försökt avlägsna de ockuperade klimataktivisterna, vilket FridaysForFuture har demonstrerat mot idag, både i Tyskland på plats, och här hemma på Mynttorget. Vi träffade några av dem, när vi passerade idag, på väg till Sagerska. 💚

Tyvärr är det så att de styrande – i Sverige och i världen – har inte insett att vi kan inte både ”äta upp kakan och ha den kvar”, samtidigt. Vi måste välja naturen, för annars har vi inget kvar i slutändan.

Trevlig helg! 💚🌍💚

#FridaysForFuture #peopleforfuture #FightClimateInjustice #climatecrises

Lämna en kommentar

13 januari, 2023 · 15:26

Framtid – Nutid – Baktid

Finns det en framtid?

Vi gör upp planer för oss själva och för våra anhöriga. Ibland även för hela samhällen, eller olika företag. Vi har visioner för våra barns framtid. En del sätter in pengar på ett bankkonto åt sina barn. En del är glada om de lyckas ge mat för dagen åt sina barn. En del rustar sina barn för framtiden genom att ge dem en god skolgång och bekostar deras utbildning. Andra skulle vilja ge sina barn allt det där de själva drömde om när de var barn.

Och så kan man ge barn det som inte kan köpas för pengar. Kärlek och närvaro. Att vara med barn och lyssna på dem och samtala med dem. Och ha roligt tillsammans.

Man kan ju inte alltid skratta och vara glad, förstås, men man måste ta vara på tillfällena när det är möjligt. Om man inte lär sig att ha roligt med andra människor, blir nog livet väldigt dystert och meningslöst.

Jag såg en bild på en man i tidningen. Jag tror han hade förlorat nästan allt i kriget i Ukraina. Men ändå log han nästan hela tiden, berättade reportern. Man måste kunna skratta, sa han. Annars fanns det ingen mening med livet.

Det kändes ändå som en tröst. Det var ingen vanlig stå-upp-komiker som hävdade att man måste kunna skämta om allt. Det var en människa som hade levt och överlevt fasor och förskräckelser, och lärt sig att även i nöden är ett skratt livsviktigt.

För mig går det inte att föreställa sig ens, hur det är att vara utsatt för ett anfallskrig, och att ändå kunna skratta åt något komiskt i tillvaron. Då är man nog ingen lättkränkt varelse som ser varje motgång som en personlig förolämpning.

Kan man ha planer för framtiden när världen ser ut som den gör?

För mig, och oss i den äldre generationen, tänker man nog mest bakåt, och försöker leva i nuet, och de planer man har gäller nog inte på så lång sikt. Men är det då inte meningslöst att leva om man inte har några drömmar och visioner om framtiden?

Jag brukar baka matbröd en gång i månaden. Fyra limpor som räcker ungefär fyra veckor. Det är en bra plan, och ganska handfast. Kräver inga stora och omvälvande förändringar i mitt liv, men det ingår ändå i de rutiner som gör livet lite roligare och lättare att leva. Man behöver bara planera att köpa rätt ingredienser i rätt tid. Man behöver ha en vision om det färdigbakta brödet och vad som krävs för att det ska bli gjort. Det går inte att hasta fram eller att slarva med för mycket. Då kan det bli pannkaka. Precis som livet självt, kanske. Inte så roligt att man storskrattar åt det precis, men man blir glad av att känna doften av nybakat bröd.

Men det är ju inte så kreativt och nyskapande egentligen, att baka bröd…och nästan samma bröd, varje gång. Men så tänker jag att den människan – eller de som hittade på hur man gjorde när man bakade bröd första gången – måste ha varit genier. Jag har aldrig hört något namn på denna ”uppfinnare”. Men det var nog en kvinna som knäckte nöten. Kvinnor brukar sällan få cred för vad de har gjort bra.

Kanske hade hon humor också. Det var nog ganska komiskt att se degen jäsa…. 😏

Ja, inte vet jag hur det gick till. Det är bara fria fantasier för brödbakets historia har jag aldrig läst. Bara en massa krigshistoria och om kungars liv och död. Om männen som red omkring, eller seglade eller åkte skidor ute i världen, medan kvinnorna stod hemma och bakade bröd och födde upp och uppfostrade nästa generations krigsherrar och brödbakerskor.

Vilken syssla som var mest livgivande, kan vi ju alla räkna ut. Men det är liksom inte den som räknas. Däremot är det är den som alla räknar med att den bara är på plats. Maten ska stå bordet när männen har kommit hem efter sina strapatser, efter 3 eller 7 år. Eller när som helst.

Kvinnan likaså. Ska finnas där. Ständigt väntande med nybakt.

Vad har vi lärt oss av historien?

Jag har lärt mig att baka. Kunskap som jag har fått av andra och jag behövde inte uppfinna jästen på nytt. Det är praktiskt och klokt att dra lärdom av den man lär sig. Tidsbesparande.

Men vad har vi lärt oss av krigshistoria och kungalängder?

Vi har lärt oss att vi inte har lärt oss någonting.

Det borde bli bakläxa.

Erfarenheter och berättelser om krig och allt som det för med sig – våldtäkter, terror, massmord – tycks ha blåst bort med vinden. Och så går det på ”repeat”, från generation till generation, i alla länder i alla århundraden. Det enda är att vapnen och och metoderna att förgöra varann på blir alltmer bestialiska och förgörande för allt fler människor.

Så finns det någon framtid för barnen som leker i skogen? Finns det en framtid för kvinnorna i Iran som kastar sina slöjor och sitt hår? Finns det en framtid för alla dem vars hem har sköljts bort av översvämningar?

Ja, tänk om vi kunde sprida lite kunskap och erfarenhet vidare till dem som ska ta över efter oss. Inte bara kunskapsförakt och faktaresistens, död och förintelse, klimatkris och miljögifter, krig och terrorism, utan livgivande kunskap och verktyg som ger mer. Som en deg som jäser. Som ett barn som växer under rätta förhållanden och får en chans att drömma nya drömmar om en bättre framtid.

Och *poff* blir det en limpa. Och ett skratt. Och kanske ett skämt om ”jäst hos verkligheten”.

Näää, det var ett dåligt skämt, men man kan ändå skratta lite. I alla fall om man har lärt sig konsten att stava till ”jäst” och ”gäst”, och kan skilja dem åt. Och om man kan sin kulturkanon.

Annars kan det bli surdeg. 😏

Lämna en kommentar

29 september, 2022 · 20:35

Veckobrev om eftervalskval…

#veckobrevforfuture #vecka372022

Kära Planetskötare!

”Om högerpartierna får makten har vi inte en chans”, skrev jag för en vecka sen. Då hade vi fortfarande en chans, om än minimal, att klara klimatmålen för att kunna följa Paris-avtatalet.

Men människan är ett märkligt djur. Hur mörk omvärlden än ter sig, försöker vi alltid finna en strimma av ljus i mörkret. Den värld som väntar när vi inte gör något är så obegripligt svår att förstå sig på, att vi helt enkelt väljer att famla i mörkret efter det vi trots allt begriper. Jag gläds alltså åt att Rebecka LeMoine, som jag kryssade för i riksdagsvalet, kom in igen. Hon skriver klokt om biologisk mångfald och om det omöjliga i att alltid ha evig ekonomisk tillväxt.

Jag gläder mig åt att Miljöpartiet inte åkte ur riksdagen, trots att de kommer få mycket lite att säga till om. Och även om det rödgröna regeringsalternativet hade vunnit, hade Mp förmodligen fått alltför lite att säga till om. Och även om de hade fått bestämma hela klimatpolitiken efter sin klimatplan, hade det förmodligen ändå inte ”räddat klimatet”. För det som måste göras, måste göras så häftigt och omvälvande och hastigt, att inget parti i världen kommer att få med sig en majoritet för att kunna fatta sådana omvälvande beslut, så hastigt. Och det värsta är att ju längre vi väntar med att fatta sådana beslut, desto snabbare behöver förändringen ske.

I Sverige är vi definitivt inte beredda på någon förändring alls. Åtminstone inte våra politiker, och särskilt inte våra högerpolitiker.

Vad ska vi göra? Ska vi organisera oss i partipolitik eller miljöorganisationer? Ska vi delta i skolstrejker för klimatet? Inget alternativ tycks vara särskilt vägvinnande. I det mediebrus som råder, når inte kloka ord från 17-årig klimataktivist ut, utan hånas och förlöjligas av en moderat riksdagsledamot.

Vad ska vi göra?
Och hur?

Ska vi klä oss i svart och sörja i 4 år, eller ska vi sätta på oss färgstarka kläder, slå oss för bröstet och stå upp för livet på vår planet?
…😏

Välj själv, men gör det fort!

Trevlig helg!
💚🌍💚

#FridaysForFuture #FightClimateinjustice #peopleforfuture #PeopleNotProfit #röstförrättvisa

Lämna en kommentar

16 september, 2022 · 14:30

Veckobrev om klimatval

veckobrevforfuture #vecka362022

Kära Planetskötare!

Just när man tror att det inte kan bli värre…så blir det ännu värre…

Ja, ibland kan det kännas så. Särskilt när man är sjuk, som jag är, och har en infektion (eller virus)i kroppen. Då är det väldigt lätt att känna sig deprimerad.

När upprop till politikerna från 1944 forskare, 277 svenska företag och 134 svenska artister om den bristfälliga klimatpolitiken bemöts med en axelryckning, i bästa fall, och i sämsta fall en samling ogrundade påståenden om att allt är Miljöpartiets fel, och att hade vi inte lagt ner kärnkraften hade allting varit toppen. Nej, det allra värsta är nog att så väldigt få – inte ens politikerna bryr sig om att ta reda på fakta. Att de har mage att stå och ljuga om saker de helt enkelt inte kan ett dyft om. Det finns två partier i riksdagen som ändå lyssnar och lär av forskarna, men får de något att säga till om? Det är upp till oss som röstar. Miljöpartiet är det bästa partiet enligt all expertis, men riskerar ändå att åka ur riksdagen. Se till att det inte sker! Det är inom de närmsta 4 åren vi har en chans att vända trenden och bromsa den katastrofala utvecklingen.

Om högerpartierna får makten har vi inte en chans!!! Deras (brist på) klimatpolitik är direkt skadlig.

Idag har jag ”lånat” några bilder på nätet eftersom jag själv inte kunde närvara på den nationella klimatstrejken anordnad av #FridaysForFuture. Men efter att ha fått några glada rapporter från dem som var där, blev jag genast lite gladare. Vad vore man utan sina klimatvänner? 💚

Och extra glad blev jag av att se att min äldste bror var där – han hade tagit en selfie tillsammans med Per Bolund. ♥️

Det är bara så vi kan överleva och ta oss igenom kriser och löser problem – tillsammans! Människan är en social varelse och klarar sig inte ensam. Mångfald framför enfald!

Ha en fin helg och rösta grönt på söndag! För min skull, om inte annat…😏
💚🌍💚

#röstförrättvisa #klimatval

#PeopleNotProfit #FightClimateInjustice #peopleforfuture #catsforfuture #ClimateStrikeOnline #climatecrises

Lämna en kommentar

9 september, 2022 · 16:34

Veckobrev för klimatet!

#veckobrevforfuture #vecka352022

Kära Planetskötare!

Fyra år har gått sedan Greta Thunberg började skolstrejka för klimatet, då hon startade ungdomsrörelsen Fridaysforfuture och under dessa fyra år har det hänt mycket. Rörelsen har vuxit över hela världen och nådde väl en topp hösten 2019, då vi var 50-60000 som demonstrerade här i Stockholm. Men efter en pandemi och ett krig i Ukraina har fokus flyttats ganska rejält bort från vår tids ödesfråga – klimatkrisen. Trots bränder, torka och översvämningar i Kina, Indien, Europa, Pakistan…. Och smältande isar…


Men våra politiker i Sverige har startat en tävling om vem som agerar minst för klimatet. Och om de partier som vinner den tävlingen vinner valet nästa söndag, är det godnatt för allt vad klimatpolitik heter. Så rösta på rätt block, och helst på det parti som enligt Naturskyddsföreningen och WWF har bäst klimatpolitik för att stoppa de allra sämsta.


Men det räcker inte att rösta rätt! Vi måste också visa våra politiker att vi bryr oss alla andra dagar på året också….annars kan de ju lätt tro att vi nöjer oss med den icke godkända klimatpolitik politik som har förts under den här mandatperioden och tidigare år med ökade utsläpp, istället för tvärtom. För politiker är mycket trendkänsliga och osäkra, har det visat sig. Har de inte opinionen med sig, törs de inte säga till sina väljare att de ska släcka en lampa ens en gång. Det är tydligt att vi måste gjuta mod i våra (överlag) fega och omogna politiker, så att de förstår att vi förstår allvaret.

Idag var det en uppstart med Fridays for future på Mynttorget med många fina talare, inför nästa veckas stora demonstration med samling på Sergels torg kl 13.00.

Det är bara om vi blir riktigt många som trögtänkta politiker bryr sig om att lyssna!

Annars kommer de att fortsätta tillbe konsumtionssamhället, bilindustrin och kärnkraften, i evighet… Amen… 🙄

Annars fortsätter de med buisness as usual. 😱…

…Om inte du och jag säger ifrån NU och alla dagar.

Vi ses på fredag 9/9! Kom då!
Och ge klimatet din röst.
En röst för klimaträttvisa på vår planet.

💚🌍💚

#FridaysForFuture

#climatecrises

#FightClimateInjustice

#röstförrättvisa #PeopleNotProfit

Lämna en kommentar

2 september, 2022 · 17:30