Kategoriarkiv: Minnen

6 maj, 2012 · 00:02

Mammor kan…

Igår var det fredag. Ni vet…min heliga…när jag får sluta tidigt. Men i år, sedan min pappa har gått bort har jag mer än varannan fredag farit hem till min mamma för att fika eller promenera. Det är lyckat. Hon påpekade själv igår att det inte precis hörde till vanligheterna på papppas tid att gå på café. Han var motståndare både till kaffe och kaffebröd, så jag tänker att något gott kan hon väl få ut av det hela. Vi tog den vanliga rundan ner till Dramaten, men stannade inte där och solade eftersom det var ganska kallt, utan drog direkt till Sturekatten. Fiket med stort F. Ett fint gammalt café med åldersstigen möbleringa och kristallkronor i taket. Mamma blev upplivad av att se människorna där, som hon njöt av att både lyssna till och titta på. Vid bordet bakom pratade de om opera och vid bordet bredvid oss var det några unga killar som pratade med en äldre man om sin utbildning på teknis. Min mamma kände sig nog som fisken i vattnet. Hon hade ju under många år umgåtts i liknande miljöer och med liknande människor med liknande intressen. Och plötsligt sa hon: Men vad ska vi prata om?
Då berättade jag för henne om mitt musikpedagogiska projekt – om att lära yngre barn matte, via musik och rörelse. Hon tände direkt och började tänka och känna in hur det skulle kunna gå till. Jag fick på rak arm ett antal idéer och konkreta förslag på hur jag skulle kunna gå vidare i detta ämne.
Det är inte det att jag har misstrott henne, men jag vet inte hur många människor jag har pratat med om detta projekt och alla har varit välvilligt inställda, men ingen har hittills kommit med egna så konstruktiva idéer som min snart 93-åriga mamma. Och faktiskt kände jag direkt att, det där kommer jag att få användning av.
Inte illa! Mammor kan….;-)

Och när jag sedan cyklade hem via Kungsträdgården för att få en glimt av körsbärsträden innan de har blommat ut, får jag som av en händelse hamna mitt i en Anatolisk festival. Är inte säker, men jag tror att det har med Turkiet att göra. Helt säkert är att det kändes väldigt orientaliskt och festligt. Många uppträdanden där Kungsan var klädd i orientalisk dräkt och även människorna var en del av det hela.

En sådan överraskningarnas dag. Allt som blir utöver det vanliga, känns som bonus. En mamma med mycket kort korttidsminne, kan ge sin 35 år yngre dotter något matnyttigt för framtida bruk och en vanlig svensk park kan simsalabim förvandlas till ett orientaliskt Turkiet.
Det är sådant som jag kallar för oförutsägbart.
Jag hade övervägt att jobba med projektet istället för att göra mammavisiten, och fick något på vägen som förmodligen var så mycket bättre än det jag hade kläckt på egen hand hemma på kammaren.

Och det Anatoliska…det fyllde mig bara med ännu mer glädje. Och kanske just för att det var oväntat.
Det oväntade, oförutsägbara….det är det som ger krydda i livet.
Fast om det inte fanns något förutsägbart vore ju det oförutsägabara ganska så ointressant.
Så lite av allt – utan att tappa sugen på vägen – det får bli mitt recept.

Lämna en kommentar

Under Familj, Mamma, Mänskligt, Minnen, Pappa, Tid

9 januari, 2010 · 15:51

Innerlig tid = Musik

I vintertid flyr ljuset tidigt och går liksom upp i rök. Startar sent och kommer i mål tidigt. Mina föräldrar föddes på 10-talet förra seklet. Nu 90, snart 100 år senare slocknar ljuset för deras ögon sakta men relativt säkert. Och även om de inte har gått i mål än så får man säga att lågan blir svagare.

Något som har gjort livet ljusare för dem än för andra är säkert att de har varandra….förstås! Så många gamla människor som lever ensamma har inte samma möjlighet till utbyte med andra. Dessutom har de rent fysiskt och praktiskt blivit beroende av varandra. Pappas koll och relativt goda minne som har gjort att han kan gå och handla med sin vagn och sin stav, medan han har varit beroende av mamma när han ska göra sånt som är mer okänt för honom, för hon ser att läsa text på TV etc och han minns vad han hör och i viss mån ser. Tack vare att släktsammankomster har blivit filmade har han i efterhand kunnat se på den stora platt-TV-skärmen vilka som faktiskt var där.

De är beroende av varann på olika sätt genom ett antal decennier, men inte så mycket som när de har blivit gamla. Och genom hela livet har musiken varit källan till deras gemensamma glädje. I många år kunde de spela stråkkvartetter med sina barn eller andra släktingar, eller helt enkelt bara sitta och spela duetter med varann.

Men så kom sista årets synförändring för pappa. Han kunde inte längre läsa noterna…inte ens gissa sig till den musik som han kunde ganska bra. En stor sorg för bådas del. Musik är samspel. Pappa har lärt alla oss barn att hålla i en fiol eller annat instrument och spela mer eller mindre bra, för att vi ska kunna spela i någon enseble tillsammans med honom. Lite egoistiskt kan man tycka….fast det ledde ju ändå till mycket samspel, just. Som andra familjer spelar kort eller har andra aktiviteter ihop….slår mig just…Hur gör andra ? Jovisst har vi också spelat sällskapsspel och lekt lekar, men visst har musiken kanske i bland blivit för tongivande.

Särskilt när andra, nya ingifta kommer in i familjen som faktiskt…hör och häpna…inte kan spela fiol eller sjunga rent, kan det bli tufft för dem att finna sig en bekväm plats i gemenskapen. Då kan ju musiken bli uteslutande också och inte innerligt omslutande.

Men nu har alltså musiken varit den sista strimman av ljus de senaste åren, och när pappa alltså sedan sommaren inte kan spela själv längre, kan han ändå njuta av att lyssna på musik och man ser på honom hur musiken = innerlig tid.

Därför var hans enda önskemål på sjukhuset att få en radio…och det skulle gå fort! Kanske är det musiken som har hållt honom så spänstig i 97 år och kanske är det också den gemensamma kärleken till musiken som de har haft, han och mamma. Kanske är livet ingenting värt utan de innerliga värdena ? Kanske är det också det som skulle kunna lyfta honom ur även denna sjuksäng ?

Frågorna är många, men egentligen är det bara att glädja sig åt det som ändå är och har varit och alltid kommer att finnas: Musiken!

Och Dagens Musik i mediaplayern är inte en stråkkvartett utan Bolles vaggvisa med Jan Johansson. Han lever inte själv men hans pianospel gör det! =)

4 kommentarer

Under Familj, Hälsa, kultur, Mamma, Mänskligt, Minnen, Musik, Pappa, Tid

27 februari, 2008 · 14:28

living next door….

Det tar tid att leva. En del tar en hel livstid på sig att utnyttja sitt livsrum. Mitt barndomshem var delvis en tandläkarpraktik där min pappa och mamma arbetade som tandläkare och tandsköterska. Det var en mycket stor våning, som det ju heter på ”östermalmska”, och vi var ju visserligen 5 barn med många glada kompisar som vistades där, men sett med dagens ögon hade det inte varit möjligt att leva så stort på i stort sett bara en lön. När mina föräldrar var i sin krafts dagar spelade de i orkester (vilket de fortfarande gör), åkte skidor, tog timslånga dagliga promenader ut på Djurgården, och körde ut till landet med egen bil gjorde de först sen mamma skaffade körkort, innan dess var det tåg som gällde, och i övrigt levde de ett sparsamt liv. Käkade kruska till lunch, och potatis och rivna morötter och sallad till middag, och ibland något utöver det vanliga, när barn, barnbarn eller andra kom på besök. ”I sin krafts dagar” säger jag, och menar egentligen fram till för några år sedan. Min pappa brukar säga att det är värst efter 90. ..

Se där…något att se fram emot.

Jag brukade säga att mina föräldrar förmodligen överlever oss allihopa, och det sa jag så länge som de tycktes piggare än alla oss andra medelålders barn tillsammans, och min svägerska tyckte att det var lite pinsamt när det var tal om att min bror skulle pensionera sig före sin gamla pappa

…nå, det blev faktiskt så i alla fall. Vem kan stå emot ett unikum ? Men i år är första gången jag har hört honom säga att han inte har någon lust att jobba längre!

Nästan chockartat för en dotter över 50 att höra…;-)…men samtidigt faktiskt lite skönt också att ”kungaparet” äntligen har abdikerat. Och så får de gå där i sina stora, stora salar som grannar till en insomnande praktik. Jag minns själv med viss vånda hur jag satt och lyssnade efter min fars fotsteg, där jag satt längst in, längst bort från praktiken, i mitt rum, när han kom inklivande och sa så käckt att det har uppstått ett ”hål”, en patient hade sagt återbud, och jag fick utan minsta förberedelse dyka in under den stora lampan och bli undersökt.

Hade jag tur, var det inte så länge sen som jag hade varit på besök i tandläkarstolen och då kunde jag sitta lugnt och höra fotstegen komma närmare och närmare för att avvika åt ett annat håll, toalettbeök eller dylikt, men var det länge sen så kände jag hur jag bleknade efterhand och när han väl var inne i mitt rum var jag praktiskt taget ett levande lik, blek av fasa. Många har frågat mig nuförtiden om jag vågar gå till min ålderstigne far för att laga tänderna, men jag måste intyga att jag går tusen gånger hellre och lagar tänderna hos honom nu än när jag var barn.

Då var jag rädd…inte för honom men för allt som hade med den där praktiken att göra, och allra värst var ljudet av den gamla tandläkarborren. Nuförtiden känns det som rena barnleken…

Märkligt att en människa som min pappa som har varit älskare av de sköna tonerna från klassisk musik och softa gitarrackord i en bossanovatakt, stod ut med den råhet som uppstod ur tandläkarborren….Men snart måste denna relik, denna tandläkarpraktik läggas ner för gott, och plötsligt känns det en aning nostalgiskt och till och med behagligt med de obehagligaste minnena. Och den gamla borren tycks surra på ett nästan hemtrevligt vis….som en spinnrock, typ 😉

(Att smyga in under flygeln och lyssna på de storas samtal när alla trodde att jag sov…en spännande tillvaro och att göra det som vuxen….nåja, lite ont i ryggen får man ;-))