Kategoriarkiv: Musik

15 april, 2013 · 19:09

Back in business!

Så kom jag då in till slut. In bakom skranket…in till det allra heligaste….Min bloggs adminpanel. Men jag blir allt orolig för att allt plötsligt ska försvinna….hade ju sparat så mycket – som jag aldrig hade kommit åt. Men det mest skräckinjagande var väl att jag inte var betrodd som den jag var. Vid svar på kontrollfrågor för att komma åt kontot fick jag inga rätt. Gatan där jag växte upp var visst inte den gata jag växte upp på….enligt wordpress, alltså, och jag kände mig som om jag var med i någon krypande skräckfilm där man försöker ta ifrån huvudpersonen (i det här fallet mig) min identitet.
Men andas man bara djupt och tar det lugnt och läser igenom alltsammans ett par gånger fixar sig allt….peppar, peppar. 😉

Och jag – visst är jag fortfarande densamma Millroll som alltid, om än lite mindre kaxig, och mer ödmjuk inför teknikens lynniga skiftningar. ”Vem var det jag sa att jag var, sa jag?”
Nej, det var ingen de kände igen. Vare sig ”millroll” eller ”moivoila”. Både Google och WordPress var kallsinniga till min blotta existens.

Men nu efter ett dygn kan jag pusta ut.

Fråga mig inte hur det gick till men bloggen är min, och tiden… och hela härligheten!

Lite ”Halleluja” på det….ha en trevlig måndagkväll! 😉

Lämna en kommentar

Under behörighet, Datorer och Internet, Djur & Natur, Mänskligt, Musik, sanningar och lögner, Tid, Underhållning

26 mars, 2013 · 15:02

Och språket, är ditt – och tankarna – i evighet….och vad kommer sen?

Nej, nu sitter jag här och surnar till igen. Över rådande omständigheter. Däremot inte över min egen ringa betydelse. Har bestämt mig för att den har ni inte med att göra. I morse citerade jag min farmor, som brukade säga: ”Alla bara tänker på sig – det är bara jag som tänker på mig.” Mer sant än så kan det väl inte bli. Fast ibland tänker man ju också på sina nära och kära, för att de också inbegriper en själv.
Och lite senare läser jag om en uppgiven statsminister, som efter att ha tagit del av framtidskomissionens rapport om hur uselt det kommer att gå för alla sjuka och pensionärer och hur illa ställt det kommer att vara för miljön, fäller en trött kommentar: ”Vad fan kan man göra egentligen?”
Kanske hade han hoppats på en något annat. Att inget skulle krävas av honom eller hans regering, förutom det som redan var gjort. Att allt skulle lösa sig genom regeringens trollformler – arbeta, mät och jämför, och handla därefter! Som att ett hjärta inte kan slå utan att någon har tagit pulsen först. Som att en mätbar kunskap är en kunskap först när någon har bedömt den. Som att en miljö inte finns förrän någon har bebyggt den, tagit betalt för marken och sedan smutsat ner den lite lagom, men inte för mycket för då blir den återigen för dyrbar. Ett barn är betydelselöst innan en lärare har slagit i skallen på det stackars lilla livet att det inte kan varken läsa eller skriva. Som att ett stycke musik är betydelselöst innan det har nått hitlistorna, och en teaterföreställning kan sjunka till havets botten om inte DN har varit där och gett den strålande recensioner först – men om den ändå inte får publik är den naturligtvis värdelös eftersom en inte har dragit in pengar.
När nu alliansen fick ett relativt dåligt betyg på sin gärning – reagerar inte vår statsminister som han vill att alla Sveriges barn ska göra när de får ett dåligt betyg, eller alla sjuka och arbetslösa som inte får jobb eftersom de är för sjuka eller inte har möjlighet, eller får vidareutbilda sig, eftersom de har hamnat för långt ner bland Fasorna/Faserna – nej, nu reagerar Fredrik Rheinfeldt högst mäskligt, precis som man kan förstå att alla andra uppgivna människor skulle vilja göra i samma situation.
Ja, vad f-n ska man göra? Skillnaden är väl att inte alla kan kosta på sig den uppgivenheten…..särskilt inte den lilla kycklingen i min lilla kycklingfilm, som jag tänkte spela för er, avslutningsvis….

Som en hälsning och önskan om en Glad Påsk från alla små Gullefjun – som aldrig ger upp och som ser det ljusa i tillvaron mot alla odds – till alla oss surkart som ligger däckade för det allra minsta, typ ett klimathot i världsklass eller en ynka förkylning…;-)

Lämna en kommentar

Under Kärlek och politik, Klagomål., kultur, Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, skola, Tid

25 mars, 2013 · 16:14

Nyttig idiot, eller inte….

…det är frågan. Läste idag om Bengt Göransson – den gamle kulturministern – som hade varit och föreläst någonstans om kultur. Han gick lite på tvärs mot vad alla pratar om, dvs att det är så nyttigt med kultur….man blir friskare och till och med smartare, sägs det. Men det är just det han vänder sig mot. Varför kan inte kultur bara få stå för sig själv?
Men däremot är och ska kultur vara tankeväckande….

”Kultur är inte stundens upplevelse, ingen kassako, inte trösten som ska hjälpa oss att uthärda världen. Om vi blir friskare och gladare av kultur så är det bra. Men det är inte syftet. I stället är kulturen källan till djupa, subjektiva insikter som skapar ett engagemang, som är lika med samhällsdeltagande och demokrati.”, säger han. Läs själva HÄR!

Har nu sedan många år fixat och donat med mitt evighetsprojekt, och jag tänker lite skamset nästan, att jag har velat saluföra hela idén som ”nyttig”. Att barn lär sig på olika sätt och att man via musik och rörelse kan sätta grunderna i kroppen – att språk, matematik och rytm och rörelse också hänger ihop. Att det ena ger det andra…

Men lite snopen sitter jag nu och tänker på min ”korthusidé” som liksom kan falla vilken dag som helst bara någon blåser på den…och samtidigt inte. Jag har mer och mer material och musik som är färdigt för användning och jag börjar också ana hur allt ska användas. Nog tror jag att barn – och vuxna – kan få en rolig och njutbar resa på väg till lärande. Inte av nyttighetsskäl knåpar jag ihop detta mitt eviga livsverk. Men jag önskar ju ändå att lärare och barn ska känna helheten i sång, dans, språk och takt, medan de gör rörelser och sjunger sångerna, och samtidigt som det ska vara ett litet äventyr i sig. Det blir som en musikalisk resa, i ett sifferlandskap med många utsikter till utveckling för var och en. Är det tänkt….men återigen blir jag rädd att göra allting för pedagogiskt tillrättalagt. Samtidigt – jag har testat en hel del med barnen som jag har jobbat med under några år – och de bästa lektionerna är förstås de där det är klara och enkla direktiv om hur och vad de ska göra till musiken.
Men som sagt…en nyttig idiot vill jag minst av allt framstå som
fast jag är medveten om att det hela låter som en dåres försvarstal.

Till sist måste jag bara sörja den kultur- och utbidningsminister vi en gång hade. Är det någon som skulle kunna tänka sig att de nuvarande ministrarna inom dessa ämbeten, skulle kunna komma med så mycket visdom och eftertänksamhet? Bengt Göransson ville ju inte prata pengar överhuvudtaget i dessa frågor. Det skulle väl närmast anses vara straffbart i dagsläget.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så hur ska vi vrida tiden bakåt, eller snarare framåt, samtidigt som vi bromsar det kortsiktiga nyttotänkandet?

Jag har inga svar, men gissar att det bara är att njuta av stunden och sluta tänka på nyttan av att njuta…..

Lycka till! =)

Lämna en kommentar

Under Gratulationer, idrott och dans, kultur, Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, Tid

16 mars, 2013 · 12:01

Nu med rum för en flygel – och vad mer…?

Det bor något symboliskt i uttrycket ”Med rum för…”

Har du rum för en flygel har du kanske också rum för något mer?
Bereder du rum för en människa, en vän, en släkting – borde det inte också omfatta alla deras vänner och släktingar, och alla andra som du inte känner, men som behöver ditt rum och din värme så mycket mer?

Både ja och nej. Finns det hjärtrum, finns det stjärtrum. Jag tror att man som den begränsade människa man är måste känna var ens egen förmåga stöter på patrull, utan att för den sakens skull säga att alla andra måste göra som man själv.

Apropå flygel?

Ja, jag tänker på vår kör- och orkesterledare här i Sofia, som efter att vi hade varit på turné i Tjeckien, själv tog emot några gäster från Brno, där vi hade sjungit, och lät dem övernatta i hans lägenhet på 3 rum och kök, på södermalm. Och själve borgmästaren från Brno hade sovit under hans flygel. Han hade visst aldrig sovit så gott.

Och ja…med en flygel i hemmet känns det luftigare även här hemma. Högre i tak och mer vidsynt, känns det. Klangen i själva instrumentet låter mer mer tillåtande vänligt och mjukt än i mitt gamla piano, som jag ändå alltid har gillat, också.
Jag tror att allt detta har mildrat och tonat ner min ilska och besvikelse över tingens ordning tidigare i veckan.

”Och det man förlorar på gungorna tar man igen i karusellen”, typ.Har jag lite ”otur” ibland i arbetslivet har jag ju tur i resten av livet, för det mesta…..

Nu har jag ju turen att ha ett hem där jag kan bereda plats för en flygel som jag hade turen att få.

Det är grunden i livet – det jag fick med mig från början. Resten är bara bonus…..jag jobbar på den så länge…..kanske når jag någon vart före pensionsådern. Annars ska jag väl ha något att göra sen också. 😉

Det finns alltid rum för nya tider….människor utan hem, utan hopp, utan ett värdigt liv….kan vi ge även dem hopp, luft, och högt i tak? Med hjälp av förmildrande klanger från ett piano, en kultur, fri från Arena-Rock och spektakel kan kanske allas våra hjärtan bevekas. Spel upp!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Under flygel, Katter, Mänskligt, Musik, Rum, Tid

10 mars, 2013 · 12:39

Angeläget? Äsch da….

Det finns nog inbyggt i oss lite till mans – och kvinns – att det som för oss själva känns angeläget, för andra kan verka pinsamt pretentiöst…eller ”pretto”, som vi numer säger. Ungefär som ”Mello”. Fast Mello är inte pretentiöst utan just därför en angelägenhet för hela svenska folket. Något som alla vill ta del av. Det är ju så roligt och programledarna så duktiga och trevliga. Musiken? Ja, men den ska ju vara sån….annars platsar den inte i Mellon. Är den för mycket jazz, för lite schlager, för mycket ”egen”….då platsar den inte. Men är den idiotiskt tjatig, skrikig, fylld av massa blinkande ljus och konfetti platsar den alldeles utmärkt. Att Loreen fick vara med förra året måste vara ett undantag som bekräftar regeln. Hon som var en av få artister som talade om något annat än sin egen musik. Fast det var förstås inte tillåtet. Nej, jag tycker inte årets final var sämre än någon annan – inte heller bättre – men större, skrikigare och med fler bländande ljus än någonsin. Jag säger bara – blända av! Jag tar ingen på mer allvar för att jag får en bländande sken i ansiktet.

Och pojken som vann var det inget fel på heller…faktum är att det var den enda catchy refrängen jag kunde hålla i minnet även sen den hade slutat klinga ut, men därifrån till att säga att den var bra – nej, inte tillräckligt angelägen helt enkelt. Men äsch då…ingen vill väl vara angelägen i Mello-land. Då kan man ju bli pretto.
Men tänk på att det är vi pretentiösa TV-licensbetalare som vill ha angelägna TV-program som betalar även ett Mello-kalas.

Men idag skiner världens största lampa utomhus. Ska nog ta och gå och sticka ut nosen även idag – bländad eller ej, men det är ”på riktigt”! 😉

Lämna en kommentar

Under Musik, Underhållning

23 februari, 2013 · 16:57

Huvudvärk i solsken och en flygel på tapeten

En lördag efter en veckas arbete kunde förr betyda migrän i uppåt två dygn, eller mer. Ingen medicin som hjälpte eftersom jag fick upp den på en gång. Illamående hörde till min typ av migrän, liksom flera av mina släktingars. Min pappa hade migrän varje söndag (på den tiden man jobbade även lördagar) och ibland även när han jobbade. Han kunde ju gå direkt från vilobädden hemma och in i praktiken direkt, eftersom den var i samma våning. För mig var det svårare att bara ta sig i väg till jobbet. Sedan 5-6 år tillbaka har jag nästan inte migrän alls utan snarare spänningshuvudvärk, och den kan också medföra illamående, men nuförtiden finns en receptfri medicin som intas som nässpray och den hjälper även mot spänningshuvudvärk, trots att det står på paketet att det bara hjälper mot migrän. Denna medicin hade kunnat göra under för mig på den tiden huvudvärken var som värst. Jag hade sluppit så många sjukdagar och så mycket smärta….i stället för 2 dygns återhämtning hade det gått på en halvtimme.

Men jag vill inte vara otacksam, för jag har i alla fall fått en ny syn på huvdvärk – att den kan gå över! Men idag dröjde det lite längre än vanligt….dvs, jag trodde att jag hade hävt den på egen hand, men den kom tillbaka 0ch då var det bara att spraya!

Hade nog tänkt mig en promenad på morgonen, men när värken försvunnit gick solen i moln, om än inte i mitt sinne. Huvudvärk är min värsta huvudvärk, och går den över känner jag mig som förklarad – och förr i världen, när jag inte hade fått i mig en bit på flera dagar, kände jag mig renad, rent av. Som efter en fasta, inbillar jag mig.

I dagarna är det ett år sedan min pappa gick bort. Har tänkt mer på honom nu än på länge. Vi hade ju också migränen gemensamt. Med anledning av att föräldrarnas våning ska utrymmas så småningom, har jag nu fått äran att överta deras flygel. Jag är mycket glad och tacksam. I ungefär 35 års tid har pappa sagt att jag ska få flygeln sen – min äldsta bror fick mormors flygel och de andra syskonen spelade andra instrument.
Minns tillfällen när jag var hemma på besök hos föräldrarna på dagtid. Pappa jobbade och jag passade på att spela några av de gamla klassikerna jag fortfarande kom ihåg. Rätt vad det var kom Pappa glädjestrålande in från praktiken. ”Jag hörde väl att det var du som spelade!”
Han var alltid så glad över att man kom hem, och framförallt om man spelade något för honom. Och när jag nu kände på tangenterna för en vecka sedan, kändes det som om de skulle kunna spela allt det där åt mig som jag spelade förr i världen – det som jag nu har glömt, men som Pappa alltid blev så glad av. Mamma tyckte jämt att jag spelade musikaliskt, men jag tror faktiskt att det var just den flygeln som framkallade musikaliteten hos mig, när den var som bäst, för jag har aldrig känt något liknande med andra instrument. (Och det är också den flygeln jag spelar på här uppe på sidhuvudet, som av en händelse.)

Så jag ska spela för pappa, oavsett om han hör eller inte, men jag kommer att höra hans röst….”Aaahhh, jag visste väl att det var du som hade kommit”…..

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nej, jag kommer sen, men det dröjer ett tag, hoppas jag. Ska bara spela lite för dig så länge….

Lämna en kommentar

Under Familj, flygel, Mamma, Mänskligt, migrän, Minnen, Musik, Pappa

Taggat som flygel

8 februari, 2013 · 12:12

Flummiga intressen och utdöda arter….

Efter att ha levt, förmodligen mer än halva mitt liv – om jag inte tänker bli uppåt 120, förstås – så börjar jag summera mina mer eller mindre tvivelaktiga förehavanden. Det slår mig att allt har varit flummigt från början till slut – musik, natur, djur, miljövård, litteratur, språk, teater, konst, humor och satir, dans och pedagogik….allt som har intresserat mig….

Dessutom har jag alltid varit intresserad av människor, suspekt nog. Jag tycker att det är intressantare att höra hur det går för människorna än hur det går för ekonomin. Jajaja…det hör ihop, säger många av nutidens allvetare…har vi inga pengar kan vi inte vårda de sjuka. Det hjälper inte med pengar, säger de också…sjukvården ska effektiviseras. Med anledning av mitt förra inlägg om volymen på flyktingströmmen, kanske vi skulle räkna i volymenheter även på sjukhusen….men där kanske man tänker att man ska förkorta livslängden på vårdnadstagarna i stället för längden på dem. Frågan är väl vad som är mest lönsamt i längden. Det mest tidsbesparande för politiker skulle nog ändå vara att avskaffa hela sjuksköterskekåren, så slapp man sitta och lyssna på deras gnäll hela dagarna. Varför inte kalla in några små smala unga pigga från ett bemanningsföretag istället – för de ska helst få plats på de nya mysiga ”compact living”- akuter som byggs – finns det något de måste lära sig kan de säkert gå någon käck kurs på internet om livräddning eller dylikt? Hur svårt kan det vara?
Hur ska det gå för de sjuka? Tja…de får väl hålla sig friska helt enkelt….Det finns så mycket bra kostråd nuförtiden…

Men som sagt: För min del håller jag mig till de flummiga värdena. Människor ska ha det bra. De ska få leva de liv som är bäst för dem – de ska ha drägliga arbetsförhållanden och en lön de kan överleva på, men inte snuskigt mycket mer, och de ska naturligtvis ha möjlighet att utbilda sig när de behöver det. Människor och natur ska få kosta mer än en pytteliten volymenhet pengar. De ska till och med få kosta mer än enorm volym jättearenor. Låter det inte som en utopi i våra dagar?

Människors yrken ska vara viktiga och välbehövda, inte bara något man måste göra för att inte kosta staten en massa obetald skatt. Är man välbetald anses man vara en bättre människa eftersom man anses ha förtjänat sin lön. Har man en låg lön har man inte gjort sig förtjänt av en högre. Sådana enkla principer tycks råda nuförtiden. Men inte i min lilla, lilla värld av blommor….för hos mig är inga sjuksköterskor, musiklärare, förskollärare, bibliotikarier, danspedagoger, skådespelare eller språkvetare, utrotningshotade arter. Ja, och även om det behövs mer folk i flera av de här yrkena, kommer inte många vara beredda att betala för dem som utför jobbet. Nej, det blir kortkurser på internet för bemanningsföretagen istället – så korta som möjligt, och helst gratis, förstås.

Kom nu ihåg var ni läste detta första gången, den dagen jag dessvärre blir sannspådd – jag vet ännu inte om jag redan är utdöd då…..men tja….så lätt knäcker man aldrig en gammal rödstrumpa från forntiden, även om jag aldrig var en riktig rödstrumpa så har jag ju alltid vurmat för liknande företeelser, och jo – Hellre ”Rödstrumpa” än ”Utdödstrumpa”!

Lämna en kommentar

Under Böcker, Bild, Djur & Natur, Hälsa, idrott och dans, Kärlek och politik, Klagomål., Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, Tid

Taggat som pengar, suspekt

15 januari, 2013 · 17:23

Fokus

Om att tappa eller inte tappa fokus…

Hade tänkt gå hem och fila på en inledning – en start – på mitt ”stora äventyr”. Det filas inne i min hjärna för fullt och jag behöver i stort sett bara skriva ner det. Köper tidningen ”Skriva” på vägen hem och fastnar lite i konsten att skriva. Så lyfter jag min laptop för att börja dagens jobb. Men …. tiden rinner iväg. Kollar mail och andra nyheter och bestämmer mig för att jag inte hinner börja någon storslagen inledning och start på hela tjidevitten, utan börjar nu istället blogga lite planlöst. Men känner ändå inspiration efter tidningsläsandet. Något vill jag ju skriva.

Detta bloggande känns beständigt. Mina ord stannar kvar därute i cyberspace och försvinner inte bara utan vidare. Min nya externa hårddisk har däremot inte haft lust att ta kontakt med sin ”huvuddisk” på datorn och kanske är vissa filer förlorade – kanske inte? Men varför fokusera på det jag inte kan nå – varför inte på det som är möjligt?
Min musik och de flesta av min bilder finns kvar på olika datorer och nätverkssidor. Jag kan leva utan dem men jag kan inte leva utan att fortsätta drömma om att förverkliga mina planer. Att bara stänga igen butiken och tänka: That`s it!
Nej men varför då så ofukuserad?
Klart är att jag har ett jobb att fokusera på ”vid sidan av” mitt eget huvudspår…hur konstigt den än kan verka….;-)
Jag har tankar på jobb, familj, en kör, en gammal mamma, vänner – och på väder och vind i största allmänhet.

Att fokusera är inte så lätt alla gånger. Ändå har jag inte längre något att skylla på direkt. Ett perfekt schema och allting.
Ändå sitter jag här och ”bloggklagar”….
Nu är det dags att fixa maten före kören….sen blir det just ingen mer tid före helgen med projekteriet. Men vem har sagt att Rom byggdes på en gång?
En tröst är att läsa i tidningen ”Skriva” att Bodil Malmsten minsann tar tid på sig och dessutom har en helvetesperiod någonstans mitt i. Och hon är ändå etablerad. Jag är inte etablerad någonstans utom i stjärnorna…eller i trädtopparna. Där någonstans sitter min idé att vilja något och viftar som en gammal osynlig flagga…

2 kommentarer

Under Datorer och Internet, idrott och dans, Klagomål., Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, skola, Tid, Väder & Vind

2 januari, 2013 · 23:01

Vart ska det gå, mitt lilla år?

Nu har det kommit! Året…

Jag står på tå för att liksom kika över staketet för att få syn på några tecken.
Runt om i världen inte många goda nyheter. Politiskt och ekonomiskt tycks vi stå på ruinens brant – om vi inte redan är där. Alla krig och alla diktaturer …ska vi ju tala om – men kanske inte just nu.
Till min natur är jag positiv, och det är inte det att jag vill stoppa huvudet i sanden, men var ska jag då stoppa det? I flammande lågor eller i svarta hål, för att tillfredsställa….vem då?
Jag vet att jag inte är modig nog att resa ut i världen för att bli världsförbättrare…inte tillräckligt klok eller kunnig heller. Nej…jag veeeet, ingen begär det av mig. Men tänker på en sådan som BANG – Barbro Alving – som bokstavligt talat inte ”bangade” för farligheter, så länge hon kunde skriva något vettigt om det. Och det kunde hon ju…

Men vart vill jag då komma med detta, och vart är jag på väg?
Sjunger jag inte på sista versen nu?

Jo, grejen är den att jag känner att jag borde, antingen visa upp så mycket livsvisdom att jag la bloggen på hyllan när jag inte har något vettigt att skriva, eller så skulle jag vilja utmana mig själv igen att skriva något som höjer sig lite över vad jag egentligen kan i vardagslag. Men att skriva är egentligen inte det svåraste för mig – tror jag – utan att finna på något för mig angeläget att lägga ut texten om. Eller lägga av, kanske….

Nej, jag har ju en gång för alla väldigt svårt för att avsluta saker, så jag vet inte hur det skulle gå till. Och allt jag har någon slags kunskap om eller erfarenhet av har jag ju redan tjatat om ett antal gånger. Skola och musik, t.ex…..

Jaja…hade ju velat något annat – såväl med mitt skrivande i bloggen i allmänhet som det där med meningen med skrivande och för vem och varför och….när jag började för 8 år sedan så kunde det ibland hända att jag inte hade en aning om vad jag skulle skriva om, men ändå blev det en hel del, till slut. På något konstigt sätt kom jag på några intressanta trådar att spinna på. Men nu? Jo, just nu skriver jag för glatta livet…men inte begriper jag vart jag vill komma för det. Den berömda livsvisdomen försvann – ”kan någon säga hur”? Och vart? Var är min tanke och idé med livet? Utspridd på nätet, förmodligen, och där får jag snurra runt och leta, precis som jag yr runt här hemma och på jobbet och letar efter utspridda ting.

Det här året börjar bra! Nytt och fräscht, liksom…;-)

God fortsättning!

Lämna en kommentar

Under Kärlek och politik, Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, Tid

27 december, 2012 · 15:50

Självuppdateringar

Som omväxling funderar jag lite på mig själv….;-)

”Skämta bara”…….

Men vem gör inte det? Funderar på mig gör förstås ingen. I alla fall inte så till den milda grad. ”Alla bara tänker på sig – det är bara jag som tänker på mig”, brukade min farmor säga. Och så är det ju.

Nästa år lär bli mitt år. Jag fyller jämnt – och ibland tycker jag att jag fyller jämt, också. Nyss hade jag ett stort kalas på skolan där jag jobbar – i skolmatsalen.

Det känns inte riktigt som om jag och/eller vännerna har hunnit smälta det, så är det igång igen. Nej, det kommer inte bli samma ståhej den här gången, men nånting, förmodligen.

Och om jag tänker efter….vad vill jag då göra för mig så att jag ska bli riktigt glad i framtiden? Inte bara när jag fyller år eller firar något annat minst lika viktigt…

Hur ska jag liksom uppfylla mig själv och min framtid med överraskningar, idéer och väl genomförda projekt så att jag ska tro på mig själv och göra mig själv rättvisa?

Det mesta faller förmodligen platt – eller diagonalt snett platt till marken, men några små önskemål om att få visa min egen förträfflighet ska väl lyckas gå i uppfyllelse. Jag borde ha tiden på min sida om jag betänker hur länge min föräldrar ändå har levt.

Min första 30-årsperiod levde jag fortfarande i mitt trygga familjevacuum, kan man säga…även om det minsann fanns anledning att tveka på mig själv och fundera under den perioden. Men vid 30 började livet, brukade jag säga. En livskris var överstånden och jag hade träffat mitt livs kärlek. Nästa år börjar alltså nästa 30-årsfas. Vad kan hända?

Inga barn eller barnbarn gjorda. Barnbarn brukar annars roa vännerna som har kommit upp i pensionsåldern. Å andra sidan har jag ju nästan inte gjort annat än att ägna hela mitt yrkesverksamma liv åt barnen.

Det är alltså inte det som kommer att prioriteras de nästkommande 30….utom möjligen alla små syskonbarnbarn, förstås…men det kan aldrig bli pliktskyldigt på samma sätt.

Men eftersom jag egentligen aldrig har gjort en karriär i arbetslivet, är det kanske nåt sånt jag ska ägna mig åt…..”se upp där nere alla små 30-,40-åringar, här kommer jag och sopar banan….”

Nej, usch vad jobbigt….karriärer är då inget för mig. Hur skulle det nånsin kunna bliva? Visserligen är jag en ”slow starter”, men ändå…

Jag tror att jag ska göra det som jag är allra bäst på: Att njuta! Njuta av stunden, av att inta långa frukostar, träffa vänner, få tid med att pula med alla mina projekt och få dem att fortsätta att rulla och att inte sluta tro på dem. Att vara med nära och kära.

Varför skulle jag vilja göra något storskaligt, när jag inte velat det hittills? Men det är klart att man vill göra något bra. Något som känns viktigt för en själv och förhoppningsvis för någon annan….eller för flera.

Och det här med 30-årsfaser har blivit en grej. Det blir ju också så stort….Varför inte dela upp det i något år i taget…eller några månader?

På en månad ska jag exempelvis spela in en låt. På två månader blir det 2, på ett år blir det 12. Ja, och sen är projektet praktiskt taget klart…bara resten kvar….

Så får man förstås göra. En sak i taget. En färdighet i taget. Ett stycke konstart åt gången. Till slut blir det en hel cirkus, färdig att dra igång.
Sådär håller det på…