Musiken har bestämt mitt liv. Hade jag varit född i ett annat sammanhang hade det kanske inte varit samma musik, men ändå musik…Jag är säker.
Har lyssnat på en av skivorna som vi ”prenumererar” på, genom DN. En utmärkt idé egentligen. Att få kulturen skickad till sig från århundraden tillbaka. Borde komma motsvarande litteraturserier eller konstserier. Och det som är så roligt är att källan är outsinlig. Dessutom är den återvinningsbar, vilket man inte kan säga om den musik som fabriceras idag. Jag säger ”fabriceras”, eftersom en del av dagens musik känns som gjord i fabrik. Det gäller säkert inte den moderna ”konstmusiken”, men tyvärr rätt vanligt inom populärmusiken. Den moderna populärmusiken känns hörd redan innan den föddes. Samtidigt var ju även den gamla tidens kompositörer tvungna att komponera nytt hela tiden. Om det skulle vara någon ny festmusik till slottet eller någon mässmusik till söndagens mässa. Ibland hann de inte utan stal från sig själva och gjorde om lite…ny text eller nytt solistinstrument. Men nöden är ju uppfinningarnas moder och en gammal musik kändes fräsch i en ny kostym. Särskilt som den var bra redan från början.
Det är inte riktigt samma sak som att man kan göra 1000 olika låtar på samma ackordsföljd, bestående av 4 ackord, fast det är ju roligt att variationsrikedomen är så stor inom en så liten ram.
Sen finns det nyare musik som jag lovar kommer att höra till klassikerna om 100 år. En låt och en artist som känns, och kändes nyskapande redan från början, och som fortfarande är ny varje gång man hör den är ”Purple Haze” av och med Jimi Hendrix, t.ex.
Jag är övertygad om att mina gamla barndoms- och ungdomsidoler kommer att leva länge än, dvs deras musik, men man kan ju inte lova.
Jag har ju ingen aning om hur dagens musik kommer att överleva decennier och sekler och t.o.m. millenier, men man kan ju ändå spekulera, eftersom det finns så fantastiskt mycket musik som fortfarande spelas och älskas av så många trots att den borde vara i mossigaste laget.
Men musik av det eviga slaget överlever inte på grund av sin trendighet utan tvärtom, av sin återvinnande karaktär…..den tål att höras igen, och igen, och igen och igen….
och jag är övertygad om att det beror på både ett visst mått av komplexitet som gör att man alltid måste höra den en gång till för att förstå, och på själva skönheten och njutningen i att höra en vackert och skickligt framförd musik. Skönhetsaspekten är alltid nummer 1, tror jag. Det gäller all konstutövning i allmänhet, och musik i synnerhet.
Är ljudet ansträngande blir det förr eller senare en belastning för musiken som ska framföras. Det må vara hur häftigt och intressant som helst, men ska man stå ut mer än ett dygn i streck (och nu blirjag osäker över stavningen för ovanlighetens skull…handlar det om ett streck eller om att vara utsträckt ? ) måste det finnas en skönhetsupplevelse att falla tillbaka på. Varför jag börjar orda om detta ? Utanför mitt fönster pågår en pop- och rockfestival. Hette den Popagenda kanske ?
Spelar ingen roll…inne på 8:e timmen finns ingen av denna musik kvar i musikhistorien imorgon ens en gång, enligt mina öron.
Men öron kan nog bedra…vi lär få dras med dessa ljud minst ett dygn till. Hoppas att det finns någon som har glädje av det för annars vore det ju för dystert…..
Trots allt.
Utan musik hade mitt liv inte varit värt att leva. Jo, på kort sikt…inom de närmsta 50 åren (knappt) sådär…men sen är det bara musiken kvar, av värde. Det musiken förmedlar och det musik kan göra med oss människor är i långa loppet det viktiga i livet.. I mitt liv, och jag är glad att den finns kvar när jag dör, för även om hela jorden går under så finns ju där sfärernas musik och den kanske kan medverka till nytt liv i sinom tid.
Håll musiken igång….
Och här hålls den igång med en stråkkvartett och ett dragspel på Marcusplatsen i Venedig och musiken är urTristan & Isolde av Wagner,.
Det är ju i möten som den ljuvaste musik uppstår! 😉
Och så tystnade musiken utanför fönstret. Då kanske den överlever även morgondagen ?
Time in Stockholm 
Tid 