Pappa lärde mig äta hela kärnhuset. Han skar bit för bit och pratade om hur goda kärnorna var. Nästan som små mandlar. Särskilt på de svenska nyskördade äpplena. Jag var nästan aldrig sjuk när jag var liten. Det var inte så många som var på den tiden. Min pappa hade sin tandläkarpraktik i våningen hemma och kunde gå in och titta till mig när jag för ovanlighetens skull var sjuk. Sen dess har jag alltid ätit hela äpplet med nöje och bara lämnat det lilla skaftet kvar. En gång träffade jag en människa som till och med åt upp skaftet.
Min pappa hade migrän i min barndom men det var inte tal om att ringa och sjukskriva sig. Inte så lätt att få tag på patienterna på den tiden, med kort varsel. Så han låg i ett mörkt rum ända tills patienterna kom och sen klev han in och gjorde sitt jobb för att sen gå in och lägga sig fortast möjligt. Klart att det var bra att slippa resan till jobbet. Men ändå…
Minns en gång när jag och en kompis var en sväng utanför skolan på frukostrasten och hon plötsligt kände på min panna och så skrek hon till:-"Du är ju alldeles kokhet. Gå hem !" Vi var ganska nära hemmet och jag tror att hon följde med mig hem, men sen minns jag inget mer. Vaknade upp ett dygn senare och då satt hela familjen runt min säng och tittade bekymrat på mig. Jo, jag levde ju, men hade haft väldigt hög feber och jag minns inte om det var influensa först men jag fick i alla fall halv lunginflammation sen och var hemma flera veckor.
Min kompis hörde inte av mig på ett tag. Jag var väl för sjuk för att ringa. Men en dag kom mina föräldrar svartklädda till skolan för att hämta lite läxböcker till mig. Kompisen blev livrädd och trodde att jag hade dött, men det var min farmor som nyligen hade dött och föräldrarna kom väl till skolan i samband med begravningen. Det visste ju inte hon, stackarn och hon vågade ju inte fråga, medan de var kvar. Fast fröken berättade för henne sen.
Har berättat det där för mina föräldrar efteråt men det var antagligen en tuff period för dem för de minnns inte att jag var så sjuk. Pappa som annars skrev in allt i sin kalender, väder och vind och dyl, hade missat den detaljen.
För mig var det självklart något stort, men jämfört med ett dödsfall, så…
En annan gång på landet, minns jag att jag mådde så fruktansvärt illa att jag trodde att jag skulle kräkas, men när mamma och pappa frågade hur jag mådde sa jag inte som det var. Undrar fortfarande varför. Sa att det var som vanligt, för att i nästa ögonblick rusa nerför trappen från övervåningen och ut på förstutrappen för att kräkas.
"Men, varför sa du inget ?", frågade mina föräldrar.
Från ett normalläge till akut sjukdomstillstånd, utan att någon fattade någonting. Framförallt inte jag själv.
Det är som om det råder ett glapp mellan förnuft och känsla. Huvudet förstår inte signalerna från kroppen förrän det är försent. Hur ska då andra förstå…?
Det där med att känna efter, tror jag att jag ska träna på…
Inte bara känna fysiska smärtor, utan också känna hur
känslolivet har det.
Det är väldigt nytt det där….att ha ett känsloliv är väl en sak, men att ta det på allvar och sticka ut inte bara näsan utan även hakan.
Jag har ju ett litet överbett kvar sen jag var liten och sög på tummern, men jag ska träna på det !
Och vad har allt det här med äppelskrutt att göra ?
Tja..att våga känna på något och smaka på något som man inte hade vågat sig på tidigare…?
Eller så var tillfället rätt så unikt för mig, detta att få ha min pappas tid så för mig själv (yngst i en syskonskara på 5 barn), att vara sjuk hemma och bli omhändertagen, och på detta lite annorlunda vis….
Jag har aldrig tvivlat på att jag var ett älskat barn men jag var nog inte så bortskämd som man skulle kunna tro …Det tror man ju gärna om de yngsta. Men det är ju väldigt sällan som man får den odelade uppmärksamheten i en stor syskonskara. Och tror sig kanske inte ha rätt till den, heller.
Så jag ska nog träna på det också….tro att jag har rätt till egen tid och plats.
Här på bloggen kan jag ju börja med att inte be om ursäkt för den tid och plats jag tar från andras uppmärksamhet….
En god start är en bra början.
Inte säga "tack och förlåt", innan jag ens har börjat, och inte efteråt heller…..fast det är svårt att låta bli.
(Vi har en god vän/släkting som brukar öppna med den hälsningsfrasen när hon kommer som gäst. Fast på skämt, förstås, men det har blivit ett talesätt.)
Takterna sitter väl i, men det gäller att skaffa sig nya vanor innan man kan förkasta de gamla.
Jag skulle kunna berätta en del om min pappa också….apropå fiolerna på väggen här hemma, t.ex, men det skulle ta för mycket plats…Han förtjänar en egen tid och plats.
Och jag med.
(Och för att det är en av pappas favoritlåtar, spelar jag Eleanor Rigby !)
Och apropå gårdagens lilla "ursäkt" om att jag gjorde en "Aniara light", tyckte en av mina kommentatorer (Eva) att jag skulle ha gjort det fullt ut, snarare ! Men det blev för kallt…här ser man t.o.m. en som har lämnat sin mugg och gått.
Någon som kände efter, förmodligen….Hade jag bara kommit på den lysande idén själv hade jag väl pälsat på mig filtar och försett mig med kaffe och fotograf, som jag hade tvingat ut i snöyran, utan att känna efter det minsta huruvida det var för kallt eller inte….. eller om jag ville ha kaffe överhuvudtaget. Fast jag kom inte på idén, som tur var.
Men håll med om att det hade blivit rätt kul ?
,
…lägger in en bild i stället….fast än så länge ser jag inte helt vidbränd ut, eller…?
Time in Stockholm 
Tid 