Tomhet

Igår läste jag en lång inlaga i DN skriven av Kerstin Ekman som handlade om den berömda tomheten, eller meningslösheten, som hon också kallade den. Om att man helt enkelt inte ska göra det för lätt för sig i det "nya kyrkorummet" utan att det måste finnas ett  rum för var och en att gå in i, och möta tystnaden och tomheten utan störande kyrkkaffe och glada samtal om ditten och datten utan någon djupare andemening. Det här berör lite den filosofi jag bloggade om i "Tjechov"-avsnittet. Att våga möta tomheten och riktigt ta ut svängarna och gotta sig i "den gamla hederliga svenska tråkigheten". Nu hade jag väl inga religiösa aspekter på det hela, men det kan man naturligtvis ha om man är lagd åt det hållet. Det är ju lite av den lutherska tanken, att man ska ge sig hän åt att lida och inte tro att man kan köpa sig fri genom bikt eller avlatsbrev. Bara gå rakt igenom svårigheterna..kosta vad det kosta vill…för vi vet ju (?) att vi kommer ut som starkare och "finare" människor efteråt. Kriser och utveckling, osv. Men visst är det lte konstigt att vi ska behöva känna sådan skuld om vi inte gör allt rätt ?

Det där är religionens fördärv, tycker jag. Den ska vara ett rättesnöre men det finns väl inget som kan tolkas på så olika sätt som Bibeln (eller för all del koranen). Därför går kanske en hel hop människor omkring med skuldkänslor och spända axlar för säkerhets skull, så att säga. För man kan ju aldrig vara riktigt säker på om man har lidit och slitit och släpat tillräckligt. Eller på rätt sätt.

Numera har man tänkt sig att ersätta ämnena psykologi och filosofi i skolan med något kryptiskt religionsämne kallat Etik och Moral, eller liknande. Men ursäkta !? Är inte kyrkan skild från staten numer ? Anses vi inte vara ett bildat och överlag ett mycket moraliskt folk ändå ? Tänk bara så mycket skatt vi betalar utan att knota nämnvärt (utom de som verkar ha mest pengar, förstås) ! Ändå ska vi in i den där gamla "skuldfällan" igen, och nu pratar jag inte ekonomisk skuld ! Nu ska vi antagligen lära oss att börja skämmas igen för att vi gör abort, för att vi gifter oss med människor av samma kön, för att vi en gång för många år sedan bekände oss till kommunismen, etc.

Men det värsta är att vi inte ges tillfälle att diskutera de stora frågorna ur ett annat perspektiv. Inga funderingara kring det mänskliga psyket eller filosofiska diskussioner, annat än på en mycket grund nivå. (När jag säger "vi" menar jag det svenska folket över lag, åtminstone det uppväxande släktet som går i skolan nuförtiden.)

Jag hoppas vid gud (hur kom han/hon in i sammanhanget?) att jag har fel, men man kan ha sina aningar och sina spaningar.

Hela denna tillbakagång till gamla tider förskräcker. Allt var faktiskt inte bättre förr…Tänk på Du -reformen som så många äldre människor välsignade när den kom, för att det var en sådan befrielse. Plötsligt gjordes det inte skillnad på folk och folk längre, på samma förödande sätt som tidigare, när man var tvungen att titulera med grevinnan hit och översten dit, medan å andra sidan Herr Karlsson och Fru Larsson fick skämmas för sina triviala efternamn. Men så…utan att man vet ordet av blir man plötsligt tilltalad med ett "Ni" av unga affärsbiträden eller på något trendigt café. Med fasa och förskräckelse anar jag att det gamla klassamhället är tillbaka igen utan att vi vet ordet av. Man skrattar åt det nu, för man tar inte sådana tendenser på allvar, bara som ett ungdomligt hyss. Men minns att man skrattade åt Hitler på 30-talet också. De flesta som var vid sina sinnen då, kunde inte ana att en sådan tok kunde få ett sådant genomslag..

Så låt oss besinna oss ! Vi får inte låta kyrkan och överheten styra våra tankar och ord så att vi inte längre fattar att det är det som händer oss ! Fatta ditt förnuft och använd dig av det så länge du har det !